När man är fettdriven är det lätt att vara på resande fot

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Att ge sig ut på en resa innebär för de allra flesta kolhydratätare att man behöver planera sin mat för resan, att se till att man alltid har någonting att smaska på. När man är kolhydratdriven behöver man nämligen fylla på med jämna mellanrum. När får jag äta igen? Var? När du är på resande fot är du aldrig riktigt säker. Det är bäst att bunkra upp.

Detsamma gäller inte när du är fettdriven. Om du inte kan få tag på mat kan du ta av dina egna fettförråd! En resa blir ett sätt att tillämpa periodisk fasta.

Jag upptäcker hela tiden nya saker att älska med den här livsstilen. Lättheten. Att resa när man äter LCHF är lätt som en plätt – och dessutom billigare.

När jag först började med LCHF för 3,5 år sedan var viktnedgång och det stabila blodsockret naturligtvis anledning nog att bli förälskad i livsstilen och anledningen till att hålla fast vid den. Andra glada upptäckter har dykt upp längs vägen – mer energi; snabbare huvud; lugnare mage; bättre hy; lindrigare allergier; snabbare återhämtning efter träning; mindre värk i leder och muskler; ökad tolerans mot solens strålar (konstigt nog bränner jag mig inte längre, jag blir brun!).

Nu kan jag lägga ‘lättare att resa’ till den listan.

Att resa och äta LCHF

Är det inte svårt att hitta LCHF-alternativ på resande fot? Inte alls. Jag har upptäckt att jag bara kan lägga till kött, kyckling, räkor eller fisk till den vanliga salladsmenyn och jag blir nöjd. Eller också ber jag bara servitören att ta bort bröd och potatis och servera en sallad till någon av förrätterna.

Ännu bättre är friheten från att behöva äta enligt ett schema och tryggheten i att jag inte behöver äta alls om det skulle vara så.

Jag genomförde nyligen min första internationella resa sedan jag började med LCHF, genom att resa till Stockholm för att spendera en vecka med Team Diet Doctor. Hela resan var ett 19 timmar långt maraton med tre olika flyg och över nio tidszoner. Tidigare i livet skulle det ha ställt till det ordentligt när det gäller kroppens rytm och ätandet. Tidigare i livet skulle jag, precis som alla andra, ha bunkrat upp med kolhydratrika snacks innan planet lyfte för att överleva resan.

Den här gången klev jag på planet med två saker: bubbelvatten och rostade mandlar. Första delen av resan var en tvåtimmarsflygning, utan matservering, från min lokala flygplats till en av Kanadas större internationella flygplatser. Alla runt omkring mig bar på matsäck stor nog för en expedition: läsk, chips, godispåsar och chokladbitar, färdigförpackade måltider för flygresan som såldes i avgångshallen. De smaskade i sig, jag läste.

Perfekt tillfälle för att fasta

Jag fick vänta i två timmar på planet till Europa. Återigen, i mitt tidigare liv hade det inneburit att köpa en måltid och dryck på en av de dyra restaurangerna innanför säkerhetskontrollen för att fördriva tiden. Men jag hade ätit en rejäl frukost bestående av ägg och bacon vid mitt matbord hemma; jag var trygg i vetskapen att jag inte skulle behöva äta på 24 timmar.

Flygningen på nio timmar över Atlanten avgick tidig kväll och pågick natten igenom, den innebar två måltider: middag ganska snart efter att vi lyft och frukost omkring 90 minuter före landning.

Tidigare har maten, om än medioker (och är den inte alltid det?), varit ett välkommet avbrott i tristessen man kan uppleva under en lång flygning och ett sätt att hålla hungern stången medan man är fast i ett flyplanssäte. Men måltidsserveringen brukar alltid störa mitt i den tid du istället kan sova. Att kunna sova så mycket som möjligt är bra för att undvika jetlag när du landar på europeisk mark. Under tidigare resor har jag aldrig haft styrka och själförtroende nog att tacka nej till maten för att istället få den värefulla sömnen.

Den här gången tackade jag nej till maten och bad kabinpersonalen att inte störa mig. Jag tog på mig sovmask och öronproppar och sov så mycket jag bara kunde under flygningen, medan mina stolsgrannar åt en obeskrivbar vegetarisk lasagne eller en konstig röra av köttbullar och mosad potatis. (När jag kikade fram bakom min sovmask var jag ännu gladare över mitt beslut.) Det var första gången jag avstod från flygplansmaten. Det var inte den sista.

När jag kom fram till Zürich var klockan tio på förmiddagen, lokal tid, men två på natten i tidszonen jag lämnat. Det var 18 timmar sedan min senaste måltid och 16 timmar sedan jag åkte hemifrån. Jag fick vänta på flygplatsen i ytterligare två timmar. Skulle jag passa på att äta? Nja, jag kände mig fortfarande hyfsat nöjd. En kopp kaffe med grädde var vad jag behövde för att få en liten energikick. Och, en extra bonus: jag besparade mig kostnad och möda att växla till den lokala valutan.

Att äta LCHF var du än är

Mot Köpenhamn och ytterligare en tvåtimmarsflygning. Jag kom fram till centrala Köpenhamn klockan 15:30, lokal tid, klockan var då 06:30 hemma. Det var nu mer än 22 timmar sedan min senaste måltid. Nu började jag bli hungrig, men det var inte den där känslan av panik och att ‘jag-behöver-mat-nu’, bara en stark och frisk aptit och längtan efter en god middag. Efter att ha checkat in och fräschat upp mig gav jag mig ut för att leta upp ett ställe att äta på.

Jag strosade längs gågatorna i city, läste på matsedlar och valde en trevlig uteservering med fint läge för att titta på folklivet. Grillad tonfisk med ruccola- och avocadosallad (inga tranbär, tack!) och ett glas rosé landade där det skulle. Mat kan smaka så bra när man har fått vänta på den.

Den natten sov jag gott. Dagen efter hade jag nästan ingen jetlag. Jag kände mig redan bekväm i den europiska tidszonen; min mage hade anpassat sig. Min plånbok mådde ännu bättre. Innan jag åt middag hade jag lagt ut motsvarande ungefär 10 kanadensiska dollar, en klar fördel för ekonomin.

Under en helg i dyra Köpenhamn klarade jag mig lätt på en kopp kaffe till frukost och en LCHF-måltid per dag, runt 17-18-tiden, med ett glas vin till.

Detta kan kanske kallas reserelaterad periodisk fasta och min kropp – och min plånbok – trivs utmärkt med upplägget.

—
Anne Mullens