Tänk om hon var någon du älskade

Jag lade först märke till huden på hennes bröstkorg, strax under halsen. Den var torr och behövde smörjas in. Resten av hennes ansikte var också i behov av det. Jag tog några klickar av min favoritkräm på fingret och duttade det på hennes tinning. Effekten av den svala fuktkrämen förenade mitt finger med spegelbilden och rösten, min röst, frågade, ”Tänk om hon var någon du älskade?”

Bilder av mina barn som små fladdrade förbi när jag mindes hur kärleksfullt jag smorde in deras söta, knubbiga armar och ben och sökte efter leenden i deras ansikten och visste att varje smekning var ett sätt att ta hand om dem. Jag smorde in dem med kräm och kärlek – jag anknöt till dem samtidigt som jag närde dem. Kärlek är inte bara att ge, utan det är en gåvohandling.

”Tänk om hon var någon du älskade?” För ett ögonblick såg jag mig själv som jag hade sett mina barn. Jag behövde känna sympati för min hud som är torr och åldrande. Istället kladdade jag vanligtvis bara på fuktkräm, undrande varför min hud ser så tråkig ut samtidigt som jag letar efter fläckar, beklagar min stora näsa och tunna läppar och känner förakt för rynkorna i pannan. Rynkor som verkar bli djupare för var dag. Jag har börjat undvika speglar, som om att rusa genom en morgonrutin och inte titta kanske kan sudda ut linjerna.

Intill fönstret fanns en spegel i fullängd som visade alla skavanker och här fanns min egen röst som utmanade mig att agera mot mig själv som om jag var någon jag älskade. När vi älskar någon brukar vi se på deras brister med medkänsla. I den här spegeln i fullängd såg jag mina enormt stora lår, min breda midja och mina tjocka vader. Tidigare på dagen när jag vek tvätten hade jag plockat upp ett par jeans och tänkt, ”Jösses, de ser små ut. Är du säker på att du kan ha dem? Varför ser dessa jeans så små ut, när du ser så stor ut? Dina lår och höfter är enorma, men jeansen ser inte så stora ut.” Jag fortsatte vika, tänkte att kanske jag borde börja promenera oftare och mer konsekvent och kanske borde jag träffa en läkare för att kolla om jag har lipödem. Där stod jag inför de där låren, den där midjan och undrade: ”Tänk om hon var någon du älskade?”

Den där personen som vill älska mig undrar ibland: ”Kanske är dina lår inte så stora. Du har en jeansstorlek som är mindre än 60 procent av amerikanska kvinnors. Du har inte den största storleken i butiken.” Men jag vet också att det finns mindre storlekar i butikerna. Storlekar som jag inte kan ha. Dessutom finns det kvinnor som har samma storlek som jag har nu som desperat vill gå ner i vikt. De startar sin viktminskningsresa på samma vikt som jag har nu.

”Men var startade du?” Jag påminner mig själv om att när jag drog storlek 54 i byxor (7 storlekar större!), så skulle jag ha varit glad över den storlek jag har nu. En läkare påminde mig en gång om att jag under största delen av mitt liv vägt runt 113 kilo. Jag hade berättat för henne att jag drog storlek 52 även i gymnasiet och vägde mellan 102-120 kilo i åldern 14 till 45, från ungdom till medelålder. Jag hade vägt över 68 kilo som 7-åring. Hon sa till mig: ”För dig är det här en bra vikt. Du är frisk.” Hon varnade mig också: ”Du måste jobba för att hålla vikten. Din kropp tror att den svälter. Den kommer att kämpa för att få väga 113 kilo.” Min beslutsamhet vaknade till liv: ”Tja, om den kan vänja sig vid 113, så kan den vänja sig vid att väga 68 kilo också.” Hon svarade aldrig på min kommentar.

Sedan dess har jag varit en strikt ketogen kost trogen. De flesta dagar, åtminstone en gång per dag, är jag tacksam för en eller flera av de fantastiska fördelarna med en rejäl viktminskning, minskad smärta och inflammation. Jag kan göra mycket som jag inte kunde göra förut och jag firar det faktum att jag kan köpa mindre storlekar. Jag tjatar om den fantastiska maten, den ökade energin och hur det känns att inte längre vara gravt överviktigt i ett samhälle som är så snabbt att döma. Jag missar aldrig ett tillfälle att sprida miraklet om hur keto gjorde min kamp till mitt bästa liv.

Ändå kämpar jag varje dag för att behandla mig själv som någon jag älskar. Om jag kunde göra det, hur annorlunda skulle mitt liv vara då? När jag viker tvätt skulle jag kanske säga ”Titta på de små jeansen! Tjejen, du har kommit så långt!” Kanske skulle jag då njuta av beröringen av mina egna händer som ömt masserar in fuktkräm i stället för hårt och hastigt, som för att kunna pricka av ännu en uppgift, samtidigt som jag kontrollerar mina brister.

”Tänk om hon var någon du älskade?” Jag hoppas att jag skulle vara snällare och känna mer medkänsla. Kanske skulle jag prioritera mina behov mer så att jag skulle avsluta arbetet och ta en promenad, kanske göra yoga eller pilates och se till att få mer tid för de i mitt liv som på något sätt lyckas älska ”henne”. Spegeln skulle mer sällan påminna mig om hur långt jag har kvar och oftare visa mig hur långt jag har kommit.

Spegeln skulle påminna mig mer om hur jag besegrat oddsen och mindre om min kropps brister. Färre än 30 procent av de som tappar 45 kilo eller mer lyckas behålla vikten mer än ett år. Jag misstänker att jag genom att behandla mig själv som någon jag älskar skulle göra mig mer värd att älska och hjälpa mig vara mer kärleksfull mot andra.

Ja, jag är fast med den här följeslagaren till kropp och jag måste acceptera att den kanske aldrig kommer att se ut som min drömkropp – en kropp som är så mycket enklare att älska. Den här kroppen har försökt tjäna mig väl och jag förmodar att om jag nu inte får vara med den kropp jag älskar, borde jag lära mig älska den kropp som jag har.

 

Böcker

 

Kristies böcker finns på exempelvis Adlibris och än så länge bara på engelska (klicka på bilderna ovan).¹

Mer

Samtliga inlägg av Kristie Sullivan