Kolhydratexperiment

Häromdagen utförde jag ett experiment på mig själv.

Ett väldigt anspråkslöst experiment, ska sägas. Helt utan ambitioner att vinna vetenskaplig terräng och kvalificera mig till prestigefyllda forskningspris. Men ändå ett experiment.

Så här var experimentets design: under cirka 24 timmar åt jag kolhydrater fritt.

För de flesta människor kvalar detta förstås inte in under rubriken Experiment. Det är ju vardag. Men för mig gör det det. Det var nämligen väldigt länge sedan jag HÄMNINGSLÖST åt kolisar.

Ni som läser mig vet att jag ibland tillåter mig kolhydratutsvävningar. Jag kallar det – med ett uttryck jag snott från Jonas Colting – medveten kolhydratnjutning. Men då handlar det i princip om enstaka måltider, eller en allmänt mer liberal hållning under exempelvis en resa i främmande land/matkultur. Inte fritt ätande.

Varför detta experiment? Anledningarna var två:

1. Äldsta dottern jobbar i en prisad brödbutik, där även semlor och annat smaskens saluförs. Och jag hyllar principen att man som förälder ska vara nyfiken på barnens studier och jobb et cetera!
2. Jag ville få en konkret och kroppslig påminnelse om mitt pre-LCHF-liv.

Jag sjösatte experimentet rätt sent på kvällen efter en lång räcka dagar som präglats av LCHF och mycket aktivitet, både cerebral och fysisk. Startpunkten utgjordes av semla och chips till Netflixfilmen i sängen. Dagen efter var det i huvudsak olika brödvarianter som gällde. Ett sjusärdeles välbakat bröd, vill jag framhålla; mest surdeg. Ingen sladdrig formfranska eller sötlimpa.

Här förresten en charmig liten regel om bröd. Bröd som fungerar som mordvapen – för att det är så hårt! – och ganska snabbt blir mögligt, är troligen välbakat och utan en massa tillsatser. Medan mjukt bröd som håller länge och kan användas som huvudkudde troligen är mer rikt på tillsatser. Huruvida dessa tillsatser är skadliga vågar jag inte uttala mig om. Men utifrån en annan hälsoaspekt vågar jag mig på en en kvalificerad gissning. Blodsocker- och insulinkurvan blir något mindre oförmånlig om man väljer kvalitetsbröd.

Tillbaka till experimentet. Det bröd jag tryckte i mig, ackompanjerades av dels Bregott och ost, dels olivolja och vitlök. Som lök på laxen och grädde på moset blev det också lite kaka och kanelbulle. Min dotter hade släpat hem många troféer från sin högklassiga butik!

Nå, nu till experimentets resultat. Som självklart handlar om mycket subjektiva upplevelser från en väldigt begränsad testgrupp (bestående alltså av en enda individ). Den vetenskapliga evidensen är därför noll, vill jag ödmjukt betona.

• Törsten gick, föga överraskande, upp. Jag kom från LCHF och relativt mycket träning, så mitt glykogenförråd – det vill säga kroppens lagrade kolhydrater i lever och muskler – bör ha varit lågt. När glykogenet bunkras upp krävs vätska. Cirka 3 gram vatten per gram kolhydrat. Mycket riktigt gick jag enligt vågen upp drygt 3 kilo. Max 2-3 hekto av detta var ökad fettvikt, mer än så överåt jag inte!
• Jag kände mig slöare. Den motionsfriska hurtighet jag känt dagarna innan var som bortblåst. Med följd att jag mest låg i sängen och läste och kollade film och youtubeklipp istället för att långpromenera eller simma, vilket jag annars spontant vill göra nästan varje dag.
• Jag kände mig också ”hjärnslöare”, om än marginellt. Lite mindre livslust, lite mer önskan att ta en extra power nap.
• Min hunger ökade REJÄLT. Flera gånger under dessa 24 timmar, åt jag såpass mycket att jag tänkte ”nu blir det svårt att testa den där tredje brödsorten eller faktiskt mumsa upp den stora kanelbullen”. Men efter en dryg timme… hungrig igen!
• Inga vådliga ”efterkonsekvenser”! Vad menar jag med det? Jo, att jag på morgonen efter experimentets avslut slapp dumhunger och sötsug och kamp mot kolhydratfrestelser. Detta trots kvarblivande läckerheter i köket, som chokladkaka och det där ljuvliga valnötsbrödet. Den – väldigt försiktiga – slutsats jag drar av det, är att min kropp numera är fint omställd till fettdrift. Nattvilan, då insulinet ju hinner sjunka ner ordentligt och därigenom öppna åtkomsten av det lagrade kroppsfettet, gjorde att jag snabbt hittade tillbaka till det optimala läge där man vill vara om man vill kontrollera hunger och bränna fett.

Om dessa små experimentrön äger giltighet bortom min subjektiva upplevelse, vill jag påpeka att erfarenheten av kolhydraternas förslöande inverkan faktiskt finns gestaltad i vårt språk.

Ta ett ord som ”paltkoma”. Eller det mer dialektala uttrycket ”grötsvimmen”. Alltså att man blir trött efter kolisar. Motsvarande ord för makronutrienterna fett och protein finns inte, mig veterligen. Ett annat kul ord med ålderdomlig touch är ”brödsvullen”. Snacka om att jag kände mig som det i experimentets slutfas!

Och så vill jag skicka med ännu en tanke. LCHF – och även fasta, såväl korttids som den lite längre – har gjort mig mer uppmärksam på hur maten och kroppen och hjärnan kommunicerar med varandra. I ett tidigare liv – med ”mindless” inskyfflande av kalorier från vilken källa det än vara månde – var mat helt enkelt mat. Revbensspjäll, potatismos, godis, rökt abborre, apelsin… mat som mat.

Okay, det fanns ”tomma kalorier” – ett begrepp jag kommer att ta upp i kommande inlägg – och det fanns mer eller mindre vitaminrika livsmedel. Men i grunden levde jag omedveten om olika livsmedels olika hormonella påverkan. Nuförtiden gäller ”mindful eating”. Det vill säga, jag ger akt på hur den och den maten påverkar mig. Vilket jag för övrigt är övertygad om gäller även veganer och paleo-ätare och andra avvikare från västerländsk standardkost. Redan det är en jättevinst. Så central som maten är i våra våra liv, är det ju skamligt och potentiellt livsfarligt att äta med noll koll.

Så till alla er som läser hälsoböcker och följer Diet Doctor och andra kostsajter och öppnar er för nya rön och berättelser och mer eller mindre seriösa experiment om kost och hälsa: GRATTIS!

Ni har tagit flera viktiga steg mot ett friskare och roligare liv.

Erik Hörstadius