Kvinnor och keto?

Kvinnor och keto, hur funkar det?

Ja, som relativt ny i LCHF/ketovärlden känns det som lite överkurs att borra i den frågan. Kvinnokroppen är inget av mina expertområden, det kan jag lova! Plus att det ju inte minst i Sverige kan vara lite känsligt det där med manligt och kvinnligt… Lätt att trampa snett och säga något klumpigt! En annan – inte oviktig – omständighet: jag är inte kvinna.

Men ämnet dyker upp då och då. Flera LCHF-inriktade kvinnor jag träffat, har sagt att de tror att denna kosthållning kan vara lite knepigare för er utan y-kromosom. Här följer strax några av de förklaringsförsök som framkastats, dels i samtal med dessa kvinnor, dels i några artiklar och poddar jag tagit del av. Men allra först en tanke om varför jag skriver detta inlägg.

Våra kroppar är unika, såväl genetiskt som erfarenhetsmässigt. Liksom hur vi fungerar psykologiskt. Olika arvsmassa, olika miljö. Att hitta sin perfekta ”ätregim” är därför ett precisionsarbete. Det är helt enkelt inte så att One size fits all. Däremot kan det ju finnas vissa mönster och generaliserbara data, med avseende på sådant som ålder, stresskänslighet, graden och tidsutsträckningen av övervikt. Samt kön. Om den erfarenhetsmassan kan bli en guide för just dig till just din optimala livsstil, ja, då har vi vunnit något, eller hur?

Först en rätt given spaning: LCHF-mat är traditionellt mer manlig mat. Sannolikheten är helt enkelt högre att biff och bea och grillat och fettdrypande är farbror Arnes favoritmat än att den är tant Agdas. Hon frestas ju snarare av bakelser, småkakor och en läckert skuren frukttallrik. Huruvida kvinnor genetiskt är mer sockersugna och män mer fett- och saltsugna vågar jag inte uttala mig om, men enligt våra könsroller ligger det i alla fall till på det viset.

Möjligen är kvinnor också mer emotionella i sitt ätande. Kanske inte när det är fest – men åtminstone i de stunder vi behöver tröst. Och då är det mat rik på kolhydrater, framför allt i form av socker, som gäller. Det är i alla fall en tanke som förts fram av Shawn Mynar, som gör den populära podden Keto For Women Show: ”There are moments when we simply need chocolate…” har hon sagt i en intervju. Själv minns jag från mina samtal med Alexandra Zazzi på Tjockis-slottet i Biggest Loser Vip att hon ofta tog upp det emotionella ätandet. Så kallat comfort food var en utmaning för henne att bemästra.

I likhet med mig använder många LCHF:are fastan, i alla fall den korta, som ett verktyg i lådan. Fastan är ju ett sätt att snabbt få ner insulinet och få upp ketonproduktionen. Men fastan är också stressdrivande, vilket betyder att kroppen frisätter kortisol. Och mycket talar för att kvinnolivet redan i utgångsläget är mer stressigt än manslivet.

Jag har läst studier som säger att kvinnan får stresspåslag när hon kommer hem från jobbet, medan mannen slappnar av. Långtidssjuksskrivningar för utbrändhet och annan stressrelaterad sjukdom är klart vanligare hos kvinnor än män. Samma sak med hypotyreos, det vill säga underfunktion av sköldkörteln, vilket bland annat försämrar ämmesomsättningen och genererar hjärndimma, trötthet och övervikt.

Jag har själv haft hypotyreos, och när jag läste in mig på området var det uppenbart att det fanns en koppling till stress. Lite stress-detox gjorde susen. I alla fall är det min hypotes till att hypotyreosen försvann.

Stress fungerar också på de viset att blodsockret ökar via den förhöjda frisättningen av kortisol. Och högre blodsocker ger som bekant insulinpåslag och sämre fettförbränning och minskad eller avstannad produktion av dunderbränslet ketoner. Ur ett evolutionärt perspektiv kan man tänka sig att mannen var tvungen att klara av fasta på ett bra sätt när han var ute på exempelvis långa jakter. Medan kvinnan som var mer samlare än jägare inte lika ofta gick helt utan mat och därför inte utvecklade förmågan att fasta i samma grad.

En annan omständighet som kan ha bäring på ämnet kvinnor och keto, är att kvinnan genom sin menstruationscykel har hormonella system som svänger rätt mycket. Ni är mer hormonellt komplexa. Och det är väl ingen djärv gissning att kvinnan därför har mindre ”felmarginaler” när den rätta kostplanen ska designas.

Här ett längre citat från Shawn Mynar, hämtat från ett slags programförklaring till hennes mycket lyssningsvärda podd:

Det är vetenskapligt bevisat att den kvinnliga hjärnan hanterar stress annorlunda (läs: sämre) än den manliga. Utöver det har vi den här underbara (läs: ugh!) hormonella balansen att beakta, som HELT SÄKERT går över styr vid minsta stresspåslag. Keto, ett underbart verktyg för hälsa, KAN stressa sönder kvinnokroppen. Fenomen som underätande, mikronutrientunderskott, för snabb ketoanpassning, perfektionssträvan, matkalkylerande på appar, matregler, restriktioner, överätande, samt att strikt följa någon annans plan – allt detta är mycket stressande.

Tre centrala råd hon återkommer till:

• Lyssna på din kropp och gör dig därför inte beroende av kaloriräkning, ketonmätning och strikta regler.
• Sök ketosen långsamt och smart. Det vill säga, skär ner på kolhydraterna försiktigt och var riktigt ordentligt generös med fettet. Att ta bort kolisarna drastiskt innan ketonproduktionen kommer igång, det kommer bara att skapa det hon kallar ”low carb purgatory” (lågkolhydratsskärselden).
• Stressa mindre!

Allra sist bara MÅSTE jag återge vad hon sa i den där intervjun där hon pratade om choklad. Hon menade att det blir mycket lättare för kvinnor att äta ketogent om de får stöd av sina familjer, i första hand av sina män. Så om du är man och läser det här: nästa gång får du inga pommes till biffen och bean!

GLAD PÅSK PÅ ER! (med mycket ägg och sill och lax)

Erik Hörstadius