Brev till Kolmården: Varför vill ni att barnen ska äta glass, men inte schimpanserna?

Här följer ett gästinlägg av Ann Fernholm, författare, vetenskapsjournalist och fil dr i molekylär bioteknik. Inlägget är också publicerat på Anns egen blogg annfernholm.se.

På Kolmården får människor och djur väldigt olika mat. Schimpanserna matas med grönsaker, medan barn lockas att äta godis, glass och gigantiska chokladvinster. Är inte det orättvist? I ett öppet brev till Kolmården frågar jag nu: Varför gör ni sådan skillnad mellan människor och djur när det gäller maten?

Hej Kolmården!

För ett par veckor sedan besökte jag er fantastiska park och som vanligt var det stundvis magiskt. När delfiner svingar sig genom luften, rovfåglar seglar över huvudet eller en gigantisk elefant står två meter bort, får i alla fall jag gåshud. Även om jag gissar att djuren skulle vara lite lyckligare i det fria, verkar många av dem trivas väldigt bra hos er.

När vi vandrade runt i parken dök dock en fråga i upp mitt huvud som jag har svårt att släppa: Varför gör ni en sådan skillnad mellan människor och djur när det gäller maten?

Kanske behöver girafferna också glass?
Här får ni förstå mig rätt, men stundvis kändes det som att ni nästan var lite missunnsamma mot djuren. Överallt i parken fanns det sötsaker som vi människor kunde festa loss på, men inte en enda gång såg jag ett djur som ens fick den minsta lilla småkaka.

Till exempel erbjöd ni oss människor…

…billiga bullar till kaffet. Men ni ville inte…

…att vi ska mata djuren med dem. Om ni unnar oss att fika, borde väl grisarna också kunna få lite?

Nu kanske ni uppfattar mig som en förespråkare för djurens rätt, men jag tyckte till exempel galet synd om girafferna. Utanför deras hage svalkade sig mängder av barn med iskalla glassar från era kiosker, medan de stackars girafferna fick nöja sig med lite torra löv.

Borde det inte vara girafferna som fick glassarna? För om våra barn tycker att det är jobbigt att vara torra i halsen en varm sommardag, hur känns det inte då för en giraff?

Läsk som omväxling till kamelerna
Mitt i den populäraste delen av parken (bredvid Wild Fire) har ni placerat en…

… brandad butik för ett av världens största bolag. Det är säkert av omtanke för barnen, så att de ska slippa släcka törsten med trist vatten. Men jag tycker att ni ska visa samma omsorg om kamelerna. På er sajt står att de kan dricka upp till 100 liter vatten åt gången. Hur enformigt är inte det? Riktigt schysst skulle det vara om ni kunde bygga en hel läskautomat i deras ökenhage. Då kan de lagra Cola i den ena puckeln och Fanta i den andra.

(Ja, ja. Jag vet att pucklarna egentligen innehåller fett, men visst var det en rolig tanke?)

Elefantstora chokladvinster
Överallt i parken bar också besökare omkring på (eller satt på)…

…de tunga vinsterna från ert lyckohjul. Räknar man på det är ju dessa egentligen mycket bättre dimensionerade för elefanter. Om barn ska följa Livsmedelsverkets kostrekommendationer, krävs det typ trettio barn för att äta all den där chokladen som lördagsgodis. Tillsammans väger trettio barn i er kärnmålgrupp i runda slängar 700 kg, vilket är ungefär lika mycket som en fjärdedels elefant. Om ni flyttar det där lyckohjulet till elefanternas hage, kan de alltså dra högsta vinsten flera gånger i veckan utan att ta skada.

Varför äter inte aporna ”apans glass”?
Inte så långt från elefanterna bodde schimpanserna och där sålde ni ”apans glass”. Men när jag frågade djurskötarna hur många glassar en schimpans egentligen kan klämma under en dag, verkade svaret vara ”ingen”. Är det verkligen så? De påstod att schimpanser till och med kunde få typ 2-diabetes av sockret i frukt. Vid middagsdags fick de mycket riktigt också…

…nöja sig med grönsaker. Det var inte helt lätt att se, men det såg ut som grön paprika och sallad. Med risk för att återigen låta som en djurrättsaktivist, måste jag påminna er om att schimpanserna är våra närmsta genetiska släktingar. Så om vår barn tål…

…klubbor så stora att de kan döda en säl, måste väl ändå schimpanserna kunna få en liten piggelin till efterrätt?

Och apropå sälarna. Hur många kilo sill tvingas de egentligen svälja under en föreställning? Allt medans barnen i publiken sticker handen i sina…

…”honungsburkar”.

Jag föreslår att ni har en workshop kring detta. Med vilken rätt utsätter ni djuren för denna diskriminering? Föreställ er ett stort barnkalas där alla får äta hur mycket det vill av tårtan och kakorna, medan lille Kalle sitter bredvid och tuggar på grön paprika, sallad och lite sill. Vilka konsekvenser kan inte det få på en individs självkänsla?

MEN. Om ni nu nödvändigtvis tänker fortsätta att ge djuren all den där urnyttiga maten finns ett alternativ: att ni belägger alla som vistas i er park med glass- och godisförbud. På det viset slipper djuren bli suktade och känna sig utanför. Till barnen kan ni istället sälja apans lunch (grön paprika och sallad), sälens godis (en burk inlagd sill) och kamelens superdricka (vatten). Och Bamses honungsburkar, dem skulle ni kunna fylla med… honung.

Förslag: börja jobba mot alla FN:s globala mål
Besökare som vant sig vid ert sötsaksöverflöd kommer kanske att knorra lite, men jag tycker att ni verkar duktiga på marknadsföring. Under turen i safaribanan berättade ni om hur ni jobbar mot två av FN:s sjutton globala mål för en hållbar utveckling; friska ekosystem, välmående hav och en bevarad biologisk mångfald.

Då är det inte jättelångsökt att ni också börjar jobba mot FN:s tredje mål: det som handlar om hälsa och välbefinnande.

FN menar att alla människor i alla åldrar (även barn) ska ha rätt till en god hälsa och att det är viktigt att bromsa epidemin av övervikt. Med pondus skulle ni kunna hävda att: ”Våra djur mår jättebra på nyttig mat och det gör vi människor också, eftersom vår ämnesomsättning är lik djurens.”

Jag ser fram emot att få ta del av era reflektioner kring detta och veta varför ni gör en sådan skillnad mellan människor och djur.

Till sist: ett stort tack för en underbar dag i parken. Den var på det hela taget toppen (utom sekunderna i Wild Fire som var lite väl omskakande).

Med vänliga hälsningar,

Ann Fernholm