Till tjockishetens försvar

Det är sällan, mycket sällan, jag blir ilsk. Så sällan att jag tydligt minns de enskilda gångerna. Ett sådant tillfälle var för några år sedan, när en vän fyllde jämnt och firade med megastort kalas. Runt mitt bord i den gigantiska och vackra festlokalen satt cirka åtta personer i varierande ålder och storlek, och när efterrätten bars fram av flink personal yttrade en man till höger om min bordsdam med blicken riktad mot mig: ”Här kan du förse dig, du verkar ju gilla att äta.”

Till saken hör att jag – vilket för mig är gängse i offentliga sammanhang – hade ätit väldigt modest och utan omtag under för- och varmrätt. En hel del action i glaset, förstås – men ganska lite på tallriken. Så vad syftade han på? Jo, att jag var tjock.

Som sagt, jag blev ilsk. Tvärilsk. I Dantes Divina Commedia hittar vi i helvetets nionde och nedersta krets förrädarna. Till exempel Judas Iskariot. Men om jag haft förmånen att vara Dantes redaktör hade också tjockis-hånarna befunnnit sig där. Dessa utomordentligt vidriga mobbare av korpulenta medvandrare… Så jag brusade upp så det stod härliga till; min bordsdam höll på att knäcka ryggraden av själva vinddraget när jag sprutade mitt etter: ”Vad är det du för jävla skitkorv till idiot som dikterar vad andra ska äta och inte äta – du ska veta att det enda jag frossat i hittills ikväll är det goda vinet och vissa bordsgrannars monumentala korkadhet, och nu tänker jag på specifikt på DIG och din klumpedunsighet, eller om det nu är elakhet, eller båda; rekordartat är det i alla fall när du sitter där med din glappande käft och tomma hjärna och bittra sinnelag, för du är faktiskt svårslaget dum-i-huvet och nära på unikt jävla usel!” Nånting sånt.

Min bordsdam – tillika värdinnans mamma – tittade förstummat på mig. Jag som hela kvällen varit så trevlig och artig… Och den utskällde mannen? Hans efterrättsked fastnade i tårtan, kaffekoppen frös i hans förskrämda hand, och han tittade skrajset på mig. Vad hade hänt? Jag förklarade för honom att bara extremt illaluktande monumentala idioter som borde brinna i helvetet dristar sig till att tjockiskommentera andra gäster vid sittande bord. Han kippade efter andan, och prövade den mycket tveksamma räddningen: ”Men här har jag njutit av din konversation under hela middagen och tänkt att, jo, liksom att… den här killen är ju lika intelligent och underhållande som… som… Leif GW Persson.”

Okay, jag var tydligen inte bara tjock. Jag var Leif GW Persson-tjock. Jag skällde därför ut honom i ännu en bonushalvminut, sedan kom min inre gentleman i fatt mig, och jag bad om ursäkt till min bordsdam och återtog mitt lugn.

Den nyss utskällde mannen? Han ursäktade och åbäkade sig och krumbuktade ordentligt, och strax var vi dryckesbröder. Everything gone. Förutom att scenen etsade sig fast i minnet mitt. Var det verkligen nödvändigt att ställa till med sånt spektakel? Med största sannolikhet hade han ju inte velat tjockisförnedra mig, det var bara hans mun som gick, smord av vin och glad stämning och friskt samtalsklimat runt vårt bord.

Fortfarande idag, när jag nedtecknar dessa rader, kan jag känna mig lite fånig över min reaktion. Men samtidigt. Folk ska veta hut! Om jag hade varit svart/bög/dvärg/albino – vad hade vi då tyckt om hans kommentar? ”Oj, där tappade servitrisen en servett, men du där dvärg, du har ju nära till golvet.” Eller: ”Oj, den här konjaken vi nu fick in, den bryter ju fint av mot ditt vita skinn, Herr Albino.” Nja, sålunda ligger det ju till, att man faktiskt inte får plocka hem poänger på sina medmänniskors ”annorlundahet”. Det är dålig stil. Förutom när det gäller tjockisar.

En annan gång jag blev rasande arg var på min egen 40-årsfest, när en gäst plötsligt började massera mina bilringar och påpeka hur frodiga de var. Det gjorde den gången särskilt ont, eftersom jag hade gått ner flera kilo före festen, för att se okay ut. Också då blev jag alltså ilsk – tvärilsk! – och skällde ut honom efter noter.

Får man i min värld inte påpeka tjockishet? Jodå, ingenting är väl egentligen för heligt för att kunna ifrågasättas. Och empatisk nyfikenhet vid rätt tillfälle ska bejakas. Men vid sittande bord eller sjudande fest..? Till en ny bekant… Det är höjden av ohyfs. Hur tänker sig den nedrige kommentatorn att man som tjockis ska gå vidare med ostnjutning eller discodans efter att ha fått sin kropps lunsig- och klumpighet så ostentativt och hjärtlöst påpekad? Men som sagt, tjockis-hån anses i breda kretsar fortfarande mer eller mindre legitimt.

Så okay, jag inte är direkt STOLT över mina utskällningar och tappade koncepter – men heller inte särskilt ångerfull. I stood my ground.

Anledningen till att jag återkallar dessa minnen är att jag nyss smällt i mig den livskloke entertainern, gastronomen och folkbildaren Edward Bloms bok I full blom (Forum). Det är ett slags självbiografi och livsfilosofiskt manifest i 33 underbart skrivna kapitel, och ett av dem – det tjugoandra – heter ”Om att vara överviktig – en tjockis slår tillbaka”: I en häftig och livsinspirerande kapitelinledning kommer Edward fram till att hans i princip livslånga övervikt mycket väl kan ha hjälpt honom att, så att säga, ”blomma ut” i sin fulla härliga Edward Blomskhet. Han var som barn särpräglad på flera sätt, lillgammal och uppmärksamhetstörstande bland annat, men sådant kan man ju wheela och deala med. Faktumet att man är tjock går däremot inte att dölja. ”Någon möjlighet att inte märkas har aldrig funnits för mig. Således hade det även positiva effekter på min personlighetsutveckling.”

Leif GW Persson är redan nämnd i denna artikel. Och nu alltså Edward Blom. De blir ju allt färre i vår offentlighet, de tjocka. En framgångsrik människa är väl för bövelen hyfsat smal och frisk! En lyckad person är ju inte lat och slafsig, eller hur? Så om man är tjock kan man inte vara framgångsrik, för tjockisheten vittnar om en slapp karaktär…? Eller?

Edward berättar om mötet med en dietist via företagshälsovården. Denna person ”hade allting klart för sig. Vikten beror enbart på hur många kalorier man stoppar in och hur många man gör av med när man rör sig. /…/ För henne, som för så många andra, var en tjockis en karaktärssvag människa som bara åt och latade sig mer än övriga.”

Till Edwards ”argumentlycka” hade Svenska Dagbladet samma dag publicerat en artikel om genernas betydelse för övervikt. Den kunde han triumfatoriskt hålla upp för den den dumma dietisten. Men som han så mycket riktigt konstaterar, idén att övervikt är ett karaktärsfel är fortfarande vida spridd. Han tar upp tjockishånet i etablerade medier mot Peter Harryson när denne var programledare i Så ska det låta. Han berättar hur smala människor kan komma fram till honom och berätta att de promenerar 20 minuter per dag och ”hur de minsann kan äta en bulle om dagen utan att gå upp i vikt.” ”Men så bra då”, skriver Edward sarkastiskt, ”jag promenerar en timme varje dag och har inte ätit en bulle på fem år!”

Han berättar om förnedringen när ibland helt obekanta kommer fram till honom och påpekar att han är tjock; och vad han borde göra för att åtgärda problemet: ”Varenda en lika övertygad om att jag aldrig följt en diet, aldrig motionerat, aldrig någonsin kämpat det allra minsta för att bli av med kilon.”

När jag läser Edward, blir jag efterhandsövertygad om att jag faktiskt gjorde rätt som skällde ut de där festdeltagarna som tjockismobbade mig. Det är verkligen helt orimligt att man bara på grund av sin kroppskonstitution ska vara legitimt byte för fyndiga kommentarer, tankeslappa tillrättavisningar och icke evidensbaserade goda råd. Typ: – Ät lite mindre och ta en runda runt kvarteret så blir det nog bra… Jo pyttsan!

Vad gör då Edward utifrån att han vill väga mindre och öka sitt realistiska livsspann? (Han vill följa sina tre barn länge!) Jo, grunden är att bejaka fet mat och avstå från socker och i princip de flesta andra raffinerade kolhydrater. Men han livsnjuter såväl professionellt som privat, och ölen – dessa kolhydratstinna rackare! – tycks inte vara få för denne uttalade alkoholromantiker.

Om jag fattat rätt kör han alltså något slags LCHF fast lååååångt ifrån strikt. Promenaderna håller hans något höga blodsocker i schack. Han är tvivelsutan hälsomedveten. Men jag lovar er, vänner, att nästa gång jag träffar honom, över eller under borden, så ska jag fråga om han vill kliva in i ketosens underbara rike med mig!

I ett intressant resonemang tar Edward upp de stereotypa bilderna av ”tjockisar”. En sådan handlar om den jovialiske tjockisen. Alltid glad! En annan om den alltid ledsne tjockisen – en sorglig clown. Jag citerar: ”Jag hörde en gång professor Stephan Rössner kåsera från scenen. /…/ Han drog ner rungande skrattsalvor genom att måla upp den osmakliga bilden av hur många ton fett som passerat hans korridor under åren, och strålade av glädje över att han kunde göra sig rolig på sina patienters bekostnad. Sedan förklarade han att den klassiska bilden av den överviktiga är felaktig: de tjocka är minsann inte några glada och joviala typer utan deprimerade, olyckliga satar.”

Men, som Edward skriver: ”vi är individer som alla andra människor: joviala eller ångestfyllda, djupa eller ytliga, kvicka eller tröga – eller oftast alla dessa saker vid olika tillfällen och i olika kombinationer. För en människas inre är något storslaget och extremt mångfacetterat.”

I full blom är en rik och inspirerande bok, som med tjocka streck understryker att vi alla är unika individer. Och att livet är en arena för äventyr, upplevelser, nya och gamla misstag plus lite grubbel då och då. Det är INTE en tävling om att leva flest och smalast och nyktrast år!

Livet handlar också om att vara till för andra. Och förstå att andra är till för oss. ”Vi har bara varandra”, som Tomas Di Leva skaldade en gång. Katoliken och familje- och vän- och släktälskaren, tillika ensamhetshataren, Edward Blom vet mer om detta än de flesta. Man lever inte livet mol allena och för sig själv. Vi ingår – bör i alla fall ingå! – i sociala sammanhang. Också en ensamvarg som jag nickar instämmande. Livet blir bra tomt utan medmänniskor.

Med det sagt, käre Edward. Vill du hänga på i fröjdefull ketos står jag redo! Om än med viss bävan… det livsintelligenta yrväder som är du – med ketonkroppar som bränsle i din redan högintensiva hjärna kanske vi skapar ett monster!

Erik Hörstadius