Lyckomaten och vetenskapen

Public service har på sistone genom en uppmärksammad kampanj med hög svansföring påstått sig stå för sanningen och den riktiga journalistiken mot fake news och manipulation. Då vill det till att man själv levererar. Hur lever då senaste stora matprogrammet upp till de högt ställda målen? Nja, så där. Efter att ha sett de två hittills publicerade avsnitten av Lyckomaten (SvT1 torsdagar) finns det tyvärr en del att anmärka på ur LCHF-perspektiv.

Upplägget är att kocken och krögaren Tareq Taylor tillsammans med tränaren och hälsobloggaren Sofia Ståhl under 50 dagar ska få de fem deltagarna – två män och tre kvinnor i varierande ålder – att genom kost och träning och lite själsgräv att bringas till ett framtida liv med bättre fysisk och mental hälsa.

Redan här kan den tjurige grumsa lite. Livsstilsförändring kan ju inte utvärderas på 50 dagar! Alla kan göra stordåd under en kort och intensiv tid med TV-kamerorna påslagna, peppande deltagargemenskap och möten med diverse inspirerande experter. (De träffar också, bland andra, läkare och psykolog.) Fråga mig som varit med i Biggest Loser! Det är ju först när vardagen fått rulla på ett längre tag man kan säga något om vilka metoder som biter och vilka som inte gör det.

Men så tjuriga tycker jag inte vi behöver vara. Det skulle bli orimligt dyrt, och i längden kanske trist för alla inblandade, att filma in i evigheten. Så vi får ta det för vad det är: ett ambitiöst försök till nystart i livet.

Det här är inte ett bantningsprogram. Några av dem behöver förvisso, eller vill åtminstone, gå ner några kilon. Men ingen är direkt tjock. Det handlar om hälsa i bredare mening. Om träning, både mer intensiv och lite mer rörelse i vardagen. Om att lägga ifrån sig mobilen. Rota runt lite i själen. Fuldansa, bada kallt, skaffa sig egentid. En försöker sluta röka, en annan vill våga dejta. Och så lär de sig laga bättre mat av kocken Taylor.

Stämningen är fin mellan de medverkande, och berättandet flyter på bra. Det är lätt att tycka om dem som är med. Alldeles säkert kommer många av tittarna att få med sig användbara tips till sina egna liv.

Dock sägs mycket utan belägg, eller med vag hänvisning till ”forskning”. Som att bara några minuters tystnad påtagligt sänker stressnivån. Visst, det kan väl stämma. Eller? Det känns lite flummigt ibland, men samtidigt skulle det ju bli olidlig TV om källor och studier skulle redovisas hela tiden.

Taylor, han är en hejare på eleverad vardagsmatlagning, med enkla, effektiva handgrepp och vackra, frestande ingredienser. Och hans grundinställning är det bara att hålla med om. Mat ska lagas från grunden med naturliga råvaror, hel- och halvfabrikat går bort. Han berättar hur han under en längre tid av sitt liv med en massa skräpmat utvecklade stela leder och utreddes för reumatism. Det var det inte. Besvären kvarstod. Hans fru tyckte då att han skulle skippa skräpmaten, vilket han gjorde. Och han blev frisk. Han ringde då sjukvården och frågade om kosten verkligen kunde ha så stor betydelse. Nej, hade de skrattat. Han hamnade i skräpmatsätande under en ny period. Besvären kom tillbaka. Så började han käka naturlig, bra mat igen och blev på nytt besvärsfri. En hälsoresa jag vet att vissa av er läsare kan känna igen er i.

Men nu dags för lite gnäll.

Taylor säger att man ska äta frukost. Eftersom hjärnan ”behöver glukos”. Men dels kan ju levern trycka fram den där glukosen själv, dels kan hjärnan också använda ketoner som bränsle. Och evolutionärt är vi naturligtvis gjorda för att klara oss alldeles utmärkt utan matpåfyllning hela tiden. Därför är det tröttsamt att höra Taylor också säga att man inte får glömma mellanmålet. Du står ju bara och hittar på, Taylor!

Däremot har jag inget att invända mot de snajdiga grönsakssmoothies han mixar ihop. Om man nu prompt vill ha mellis och frukost är ju dessa smoothies bra alternativ.

Det sägs också i programmet (kommer inte ihåg av vem) att Livsmedelsverkets tallriksmodell och kostcirkel bygger på vetenskap. Det, om något, är fake news. Och apropå att den äldste deltagaren vill gå ner några kilon, får han tydliga direktiv om att undvika rött kött, smör och grädde. Dessa uppges vara dåliga för bland annat ”blodfetterna”.

Vi LCHF:are har ju annars många av oss gjort erfarenheten att kolesterolvärdena förbättras – lägre nivå triglycerider, högre nivå av det goda kolesterolet HDL– när vi gått över till högfettkost. Och att det skulle vara i grunden fel på animaliskt fett – något vi under evolutionen mumsat i oss mycket av – finns det ju inga riktiga belägg för.

Visst, det finns epidemiologiska studier där ätare av exempelvis rött kött haft mer hjärt- och kärlsjukdom och tjocktarmscancer. Men dessa carnivoriskt lagda medmänniskor kan ju mycket väl ha rökt och druckit mer, eller grillat mer, eller ätit färre grönsaker, eller allmänt varit sämre på att lyssna på hälsoråd… Statistiskt samband är inte detsamma som etablerad orsak-verkan.

När tjejen som vill få igång sitt dejtande får hjälp med ”Lady&Lufsen”-middag, vill hon undvika kolhydrater. Taylor ger benägen hjälp och gör ”fuskpasta” av strimlad pumpa. (Ser väldigt läckert ut med den djuporanga färgen!). Vi får veta att hon vill tappa lite i vikt – men det ges ingen förklaring i detta lite lätt fettskrämda program till varför det skulle kunna finnas en poäng i att undvika just kolhydrater.

”Fettskrämd” är också scenen där Taylor friterar blomkål och stolt kan visa att bara två matskedar av frityroljan absorberats.

Att SvT hamnar snett när det gäller LCHF/keto överraskar tyvärr inte. För ett år sedan gick serien Bästa dieten, där LCHF presenterades som ett högproteinkoncept. Dessutom skulle man frossa i ägg, även om man inte gillade ägg. Och i SvtPlay-serien Kalle och Britas hälsoresa testar Kalle att äta carnivoriskt. Han ger upp efter fem dagar, mår pyton. Men han kan mycket väl ha överätit protein och underätit fett. Och att gå direkt från sockerdrift till carnivoriskt kan säkert vara magstarkt för de flesta.

Själv tänker jag se fortsättningen av Lyckomaten. Den breda hälsoapproachen, Taylors läckra mat och den mysiga stämningen håller mig kvar. MEN LÄS FÖR BÖVELEN PÅ LITE MERA, KÄRA PRODUKTIONS-TEAM!

Erik Hörstadius