Funktionsmedicin – vad är det?

Om du går till din vårdcentral med ett eller flera symtom kommer husläkaren att försöka ta reda på vilken diagnos du har för att kunna ge rätt behandling. Behandlingen blir ofta en medicin som förhoppningsvis kan dämpa eller lindra symtomen. Blodtrycksmedicin sänker ditt blodtryck, insulin sänker ditt blodsocker, anti-inflammatoriska tabletter dämpar smärta och inflammation och kortisonsalva lindrar eksem.

Men vad händer om du tar bort medicinen? Återkommer symtomen? Har du åtgärdat grundorsaken till att du fick besvären? De flesta läkemedel får nog anses vara mer ”plåster” som dämpar eller trycker ned olika symtom istället för att bota.

Symtom är oftast en reaktion på ett eller flera underliggande problem och kan man identifiera dem istället har man sedan en betydligt bättre chans till en framgångsrik behandling, enligt min erfarenhet. Ibland behövs det inga eller betydligt färre läkemedel.

För drygt tio år sedan upptäckte jag strikt lågkolhydratkost och provade LCHF vilket gjorde enorm skillnad för mig, besvären försvann helt på bara några veckor. Jag insåg då att det verkade finnas en stor lucka i den utbildning vi genomgår till läkare, men även under min treåriga utbildning till hälsopedagog.

Under 5,5 års svensk läkarutbildning har man generellt 12 timmars utbildning inom näringslära. Det innebär att de allra flesta läkare har en förhållandevis låg kunskap om just de frågorna, om de inte råkar ha ett specialintresse.

Eftersom jag själv blev hjälpt började jag ge mer specifika kostråd till patienter, framförallt de med metabola besvär som övervikt, typ 2-diabetes etc, men förstås även till de med magbesvär som IBS. Ofta hade det mycket god effekt och räckte utmärkt. Många kunde nå normalvikt, dra ned på eller avsluta medicinering och blev av med magbesvär och ofta andra besvär.

Jag märkte att en del patienter som följde råden ändå inte fick önskad effekt och jag började fundera på vad det kunde bero på och kom då i kontakt med funktionsmedicin, som funnits i ganska många år i USA.

Problemet var bara att i Sverige fanns det en endast en handfull funktionsmedicinska terapeuter och i princip bara två läkare med mottagningar som ägnade sig åt funktionsmedicin – dr Cecilia Fürst i Ystad och dr Peter Martin i Göteborg.

Jag läste en artikel om Peter Martin och kontaktade honom då hans berättelse om hur han hamnade inom funktionsmedicin till stor del liknade min och sättet han arbetade på var något som jag själv önskade göra.

Det lät som en dröm att ha tid för varje patient, att kunna utreda på ett systembiologiskt holistiskt sätt och sedan kunna göra en individuell behandlingplan istället för att ge ett standardpiller eller plåster som skall passa alla. Att få se riktiga resultat och faktiska framsteg och förbättringar hos patienterna istället för att bara försöka hålla symtom i schack år efter år.

Arbetet inom primärvården höll på att knäcka inte bara mig. Under lång tid har jag på vårdcentralen tagit emot uppåt 20 och ibland ännu fler patienter per dag. Det är ett slags löpande band-system och egentligen inte alls förenligt med kvalitativ vård. Patienter får ofta endast söka för ett symtom och övrigt ignoreras pga tidsbrist. Det är självklart omöjligt att ha en holistiskt hållning med de förutsättningarna utan att bränna ut sig. Jag hade själv ett flertal stressymtom och hundratals övertidstimmar.

De flesta patienter och vårdgivare skulle troligen må bättre av att man tog ett helhetsgrepp. Det skulle innebära längre besökstider, men troligen också färre besök för varje enskild patient som då redan från början kunde känna sig lyssnad på och trygg över att någon ser dem som hela människor istället för en samling vandrande enskilda symtom.

Nya studier (som här senast i JAMA) verkar bekräfta att så också är fallet och det är förstås helt naturligt och jag är övertygad om att framtida forskning kommer att ge liknande resultat.

För mig känns det logiskt att alltid vilja hitta den underliggande orsaken till en patients besvär. Man måste annars ställa sig frågan: varför skulle jag inte vilja göra det?

Jag har arbetat parallellt på vårdcentral som husläkare och företagsläkare samt på en funktionsmedicinsk mottagning i Stockholm, samtidigt som jag utbildade mig både genom amerikanska utbildningar och en då nystartad svensk utbildning inom funktionsmedicin, (FMVU).

Under hösten har vi öppnat en ny mottagning i Stockholm (FunMed Kungsholmen) som är en franchise-filial till Peter Martins FunMed-mottagning i Göteborg. Jag och min kollega dr Nils Edelstam tar emot patienter och det är väldigt spännande. Tanken är att FunMed skall utvecklas och växa genom ett franchise-koncept. Det innebär att läkare erbjuds möjlighet att på ett smidigt sätt utbilda sig och öppna funktionsmedicinska mottagningar över hela landet under FunMeds kända namn och med en redan väl utvecklad organisation och arbetsmetod i ryggen. Det skall helt enkelt kännas lätt att ta steget från nuvarande verksamhet till funktionsmedicin.

Man räknar med att 80% (kanske något mer) av de patienter som söker på en vårdcentral gör det pga av kroniska besvär. Av dessa 80% är ca 80% livsstilsrelaterade sjukdomar. Det innebär alltså att runt 64% av dessa sjukdomar och symtom skulle kunna påverkas genom livsstilsförändringar, men det är en mycket liten andel av vårdbudgeten (och läkartiden) som ägnas åt det.

Vilka är då kroniska sjukdomar? Det kan bl a röra sig om: hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, diabetes, fetma, astma, allergi, KOL, mag-tarmsjukdomar inklusive Mb Crohn, ulcerös colit, IBS. Autoimmuna sjukdomar, sköldkörtelrubbningar, långvariga eller återkommande infektioner, trötthet, ME/CFS (trötthetssyndrom) och utmattningssyndrom, huvudvärk och migrän, sömnbesvär, psykisk ohälsa inklusive stress, depression, ångest, oro, beroendesjukdom, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADD, ADHD och Aspergers, neurologiska besvär som MS, polyneuropati etc, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd inklusive artros, fibromyalgi och reumatiska sjukdomar, hudbesvär som eksem, psoriasis, akne samt demenssjukdom som Alzheimer etc.

Innan besöket har jag läst igenom formuläret för att bilda mig en uppfattning och ha som stöd vid samtalet där patienten sedan kan fylla på med information som kanske inte kom med bland frågorna.

Första besöket är 75 minuter och där går vi bl a igenom patientens sjukhistoria och sökorsaker, genomför en läkarundersökning och diskuterar provtagning.

Provtagningen är viktig inom funktionsmedicin då vi föredrar att ha så mycket information som möjligt om patienten för att inte behöva gissa och för att kunna motivera föreslagen behandlingsplan.

Efter ungefär 5-6 veckor har man ett så kallat ”Case Review”-besök (fallgenomgång) där jag och patienten träffas under 75 minuter och går igenom provsvaren. Därefter lägger man tillsammans upp en behandlingsplan. Som läkare inom funktionsmedicin får man en mer coachande roll och det faller sig naturligt då behandlingsplanen oftast innefattar livsstilsförändringar som patienten själv måste genomföra.

Att börja med kosten är det mest naturliga och det jag upplever har enskilt störst påverkan på hälsan generellt, men det är givetvis väldigt viktigt att adressera övriga livsstilsfaktorer. Beroende på var du startar, börja med lite mindre steg.

Många frågar om snabba råd avseende kost och då är mitt råd: ta bort spannmål, snabba kolhydrater, processad mat samt, om man har mycket underliggande inflammation, även mejeriprodukter. Försök att köpa mat som har EN ingrediens och inte en hel lista. Bara genom att följa de råden kan man nå väldigt långt.

Jag tror tyvärr att nuvarande kris inom vården, med stora varsel och utbränd personal, bara är början. Samma sak ses i USA där kostnaderna för livsstilsrelaterade sjukdomar fullständigt skenar och där det är troligt att hela sjukvårdssystemet kan komma att kollapsa.

Det finns skäl till att vi har Facebook-grupper som ”Vem tar hand om doktorn” som nu har samlat över 7500 läkare. Många inom vårdyrken mår dåligt över arbetssituation och arbetsmiljö. Det finns ett stort missnöje och en stor oro för framtiden.

För egen del hoppas jag att få fortsätta arbeta inom funktionsmedicin i många år då det känns betydligt mer tillfredsställande och givande än alternativet, vilket jag hoppas och tror att även patienterna känner.