Vår fantastiska hjärna

Känner du dig sjuk i själen ibland? Ångest eller nedstämdhet, till exempel? Då är du troligen frisk.

Hur kan det komma sig? Jo, våra hjärnor har viktigare saker för sig än att få oss att må bra och trivas med livet. Deras primära uppdrag handlar istället om överlevnad.

Prova tanken varför just du finns. Det beror på att dina föräldrar, och i föregående led deras föräldrar, och i föregående led… ja, och så vidare bakåt i tiden till din mormorsmormorsmormorsfarmorsfarfarsmorfarsmor och så vidare… lyckades leva så pass länge att de hann få barn.

Om en enda länk i den här kedjan brustit – typ att Bronsålders-Berra blev uppäten av varg innan han blivit könsmogen – då skulle du inte finnas.

Poängen? Att evolutionen framodlat personlighetsdrag som optimerar överlevnad och reproduktion (skaffa barn). Förmågan att vara lycklig och tillfredsställd är inte ett sådant drag. Evolutionen är inte skonsam mot varelser som tjuren Ferdinand; de som nöjer sig med att sitta under korkeken och lukta på blommorna. Dessa har stått sig svagt i överlevnads- och fortplantningskonkurrensen.

Den stenålderstonåring som inte på ett lätt neurotiskt vis anade faror när det prasslade i busken, blev till slut alltså dödad av fiende eller rovdjur. 99 gånger av 100 var det kanske bara vinden eller en söt liten fågel som fick löven att dallra till. Men den hundrade gången var det något farligt. Och då gällde det att få fart på benen!

Till det ändamålet har vi signalsubstanser och hormoner som kortisol och adrenalin, vilka ger hastig energimobilisering genom bland annat mer socker i musklerna. Men för att åstadkomma denna mobilisering måste hjärnan först ha signalerat fara. Fight or flight.

Alltså: vi som är resultatet av långa obrutna släktled har förfäder och anmödrar som varit duktiga på att vädra fara. Ofta helt i onödan. Detta kan vi kalla brandvarnareffekten. Brandvarnaren går ju igång inte bara när det brinner på riktigt, utan även om man rostat brödet lite väl hårt. Men ur överlevnadssynvinkel är det bättre att bli uppskrämd hundra gånger för mycket än en gång för lite. Den hundrade gången är det ett rovdjur eller en orm eller en överrumplande fiende från grannstammen.

Hoten handlade inte bara om farliga djur eller fiender. Utan också om sådant som giftig mat – det starka obehaget när vi råkar lukta på rutten mat är starkt evolutionärt betingat – eller att göra bort sig socialt. Den brett förekommande fobin att tala inför en grupp är grundad i “urskräcken” att bli utstött ur flocken. Utstötta och ensamma överlever vi inte många dagar på savannen.

Jag har här återgivit ett par centrala resonemang i Anders Hansens nya bok Depphjärnan: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? (Bonnier Fakta). Efter bästsäljare som Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna och Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, samt succé-TV-serien Din hjärna, fortsätter alltså psykiatrikern Anders Hansen sin spännande guidning inne i den drygt kilotunga blöta klump vi har innanför skallbenet, och som innehåller alla våra minnen, förmågor och styrmedel till övriga kroppen, och där alla våra känslor som kärlek och hat och lycka och ångest och gemenskap och glädje och ensamhet och skräck och skarpaste smärta och värmechock och köldrysning produceras och förnims.

Tyvärr är det som bokens titel säger. Vi mår rätt kass. Trots att vi aldrig i historien varit rikare eller friskare. En av åtta vuxna svenskar tar mediciner för psykiska problem, och i lyckomätningar världen över ser man i princip ingen koppling mellan ökat välstånd och livstillfredsställelse. Världens allra fattigaste – de jägare/samlare-folk som fortfarande finns kvar – tycks snarare lyckligare än vi i rika väst.

Jägare/samlare har historiskt – såvitt man vet – ägnat 4-5 timmar om dagen åt att samla mat. Resten av tiden var social tid – förutom vid akut fara. Men när de kommit undan lejonets gap kunde de chilla. Men så lever vi ju inte idag. Detta stökar till det för oss.

Vi hotas inte av rovdjur, och ingen på kontoret kommer att slå ihjäl oss eller stjäla vår lunchlåda. Men eftersom våra hjärnor, precis som våra förfäders, är programmerade att via stressresponsen reagera på hot, så reagerar de på det moderna livets stressorer istället. Typ arg chef, sur partner, stökigt hemma, fylld mailkorg, avundsjukedrivande sociala medier et cetera.

Den moderna tillvarons hot och stress väller fram i en nästan aldrig sinande ström. Det blir ingen release, till skillnad från tillvaron på savannen, där det handlade om “Oj! Lejon! Spring! Andas ut…”

Och eftersom vi är fantasifulla och hyperintelligenta, kan vi lätt föreställa oss ett oändligt antal hot. Därav ångest. Hansen förklarar ångest som stress i förväg – en signal om annalkande fara. Tänk om jag klantar till den där viktiga powerpoint-presentationen!

Det var i det avseendet jag inledningsvis föreslog att det är friskt att känna sig sjuk i själen ibland. Det betyder att hjärnan fungerar som den evolutionärt är tänkt att fungera.

Ett avsnitt i boken tar upp depression ur ett intressant evolutionärt perspektiv. Det finns tydligen starkt forskningsstöd för att åtminstone vissa depressioner beror på överaktivt immunsystem och inflammation. Den evolutionära förklaringen kan då tänkas vara att att när man kom nära farliga smittor, var det klokt att dra sig undan och gå ner i viloläge. (Infektioner var den största dödsorsaken för våra förfäder.)

Tänk, va? Att depression kan vara en fysiologisk respons på sjukdomsrisk.

Till slut några ord om känslor från denna fantastiskt välskrivna och spännande bok. Vad är känslor? Hansen förklarar:

Hjärnan tar hela tiden in en enorm massa intryck, både från omvärlden och inifrån kroppen. Anta nu att du ser en banan. Ska du äta den? Hjärnan plockar fram data om bland annat energibehov, vilka näringsämnen som finns i bananen, sannolikheten att bananätandet är riskfyllt (den kanske sitter högt i ett träd), den gissade tiden till nästa ät-tillfälle, om bananen ser god eller rutten ut. Det här är en komplex beslutsprocess som i princip sker bakom stängda dörrar. Ut kommer en lättförståelig känsla:

Jag är sugen! (Eller inte sugen.)

Våra känslor är alltså sammanfattningar av vår hjärnas utredningsmaskineri.

Säg att du börjar prata med en person på en fest och blir betuttad. Du känner ett pirr. Då är det din hjärna som – utifrån en extrem massa parametrar – räknat ut att detta kan vara en bra partner för parning.

Romantiskt eller ej. Ökad kunskap om hjärnan kommer att göra oss bättre rustade att klara av tillvarons motigheter. Det är Hansens övertygelse. Och jag delar den.

Erik Hörstadius