Tio tankar om tid

En del av er känner nog igen titeln på fysikprofessor Bodil Jönssons vardagsfilosofiska bestseller från 1999. Över en halv miljon sålda ex i bara Sverige, översatt till runt 20 språk.

Nu under jullovet råkade jag få syn på den i en bokhylla och insåg att jag aldrig läst den. Men att jag ville göra det. För jag upplever att jag själv har ett något skruvat förhållande till tiden, vilket saboterar för mig ibland. Bland annat genom att jag ibland känner mig stressad och jäktad utan att egentligen vara det. Och när jag faktiskt är stressad på riktigt, är det ofta mitt eget fel. Jag har skjutit upp saker alldeles för länge – tills det plötsligt blir tokbråttom!

Kanske skulle några tips finnas bland Bodils boksidor? Och det gjorde det. Kommer strax till dem, men vill innan det berätta att Jönsson – som blir 80 i år – fortfarande är aktiv som författare och samhällstänkare.

Ungefär en bok om året kommer hon ut med. Still going strong, alltså!

På flera ställen i böckerna refererar hon till studier som säger att 70 är det nya 50, i den meningen att för två generationer sedan hade 50-åringarna en allmänhälsa motsvarande nivån hos dagens 70-åringar. Vi håller oss alltså friska och aktiva mycket högre upp i åren. Vilket hon alltså själv är ett högst levande bevis för.

Och här är vi framme vid ett slags tidsparadox. Genom 1900-talets teknologiska utveckling (tvättmaskinen! dammsugaren! bilen! med mera!) och välståndsökning har vi befriats från en massa tungt pliktgöra. Kombinerat med stigande livslängd borde vi väl då känna att vi har gott om tid?

Nix. Många upplever tvärtom att tiden alls inte räcker till.

Jönsson påpekar att vi arbetar endast 25 procent av en normal vecka (runt 40 timmar av veckans 168). Och eftersom vissa veckor är arbetsfria (t ex semestern) och eftersom vi inte arbetar de första 20 och de sista 20 åren, består livet endast till 10 procent av arbete.

Ändå denna stress!

Observera att boken, i originalversionen, skrevs före 2000-talets explosion av skärmanvändning; inklusive sociala medier. Men redan på 90-talet var det mycket prat om att få livspusslet att gå ihop, samt att allt fler drabbades av varianter på att gå in i väggen.

Jönsson – då forskare på hög nivå samt småbarnsmor – kände själv i dryga 30-årsåldern själv att tiden ofta var knapp. Hon försökte sig då på en mental vändning. Istället för grundläget “jag har ont om tid”, provade hon attityden “jag har gott om tid”. Hon började se tiden som något vi hela tiden får mer av, något som kommer till oss i en ständig ström. Inte som något som hela tiden rusar bort från oss.

Det låter säkert lite flummigt, och hon skriver att egentligen handlade det om att byta en livslögn – ont om tid – mot en annan – gott om tid. Men poängen var att göra sig mer medveten om tiden; och därmed bli mer lyhörd för hur den kan användas på bästa sätt.

Hon tog också till en radikal åtgärd: jobb-timeout nästan två månader efter jul. Trots att hon inte var utbränd eller så. Och den där vanan att ta time-out när livet snurrar för fort har hon tagit med sig. Även om det för det mesta bara blir i “liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd.”

En given tidstjuv är plikter som styrs mer av social konvention än nödvändighet. Som långa, ibland onödiga möten. Eller att alltid vara tillgänglig på tjänstetelefonen. Före mobiltelefonernas tid såg man inte vem som ringde och kände sig kanske nödgad att ta alla inkommande samtal. Men Jönsson tillgrep redan på 80-talet strategier för att vara svårnådd, och därmed slippa ryckas ur jobbkoncentrationen ideligen.

När mobiltelefonerna dök upp, stördes hon av folk som ogenerat pratade i telefon i exempelvis tågvagnar. Hon skrev då brev till SJ med begäran om mobilfria zoner på tåg. Det framgår inte riktigt om just hennes brev var orsaken – men tysta avdelningar på tåg kom ju att införas!

Tåg är viktigt för Jönsson. Hon har rest mycket, och när valet mellan att flyga Skåne – Stockholm eller åka tåg samma sträcka, har valet varit givet: tåg.

Här är vi inne på de viktiga begreppen styckad och ostyckad tid. Jönsson jämför med gamla tiders skiftesreform, när bondens små åkerlappar utspridda lite var som helst slogs ihop till en sammanhängande rejäl åkermark. Jordbruket blev effektivare, när marken inte längre var så sönderstyckad.

Jämför nu en inrikes flygresa med en tågresa. Kanske tjänar du någon timme på att ta flyget. Men du ska till flygplatsen, checka in, gå på planet, höra en massa säkerhetsinstruktioner, landa, ta dig ur planet, till terminalen, och sedan från flygplatsen till stan. Väldigt uppstyckad tid, alltså.

Medan en tågresa – helst då ostörd av mobiltelefonpratare – erbjuder ett antal sammanhängande timmar, under vilka koncentration eller ro mycket lättare kan uppnås.

Ett annat viktigt begrepp i Jönssons tidsuniversum är ställtid. Det är den tiden som åtgår innan det riktiga jobbet ska göras. Besättningen som gör båten sjöduglig innan seglatsen börjar, kocken som gör sin mise-en-place (fram med verktyg och råvaror) innan maten lagas.

Inför ett krävande intellektuellt arbete som att skriva en bok eller gå in i en avgörande forskningsfas kan ställtiden handla om att dra ner på socialt och professionellt krävande aktiviteter. Man kan i andras ögon verka lat; men det man gör är att man ställer in sig på den uppgift som ska utföras. Till en del genom att hjärnan omedvetet redan gripit sig an uppgiften

En starkt bidragande orsak till den stress människor känner, är just att de slarvar med ställtiden. Själv kan jag märka att, när jag håller på att jaga upp mig till oskön stress, att det bästa är att bara släppa taget om det som ska göras; ja, nästan ge upp! Kolla en film, gå på promenad, handla.

Andningen blir lugnare, stressen lägger sig. Och plötsligt ser uppgiften mycket mer hanterlig ut. Jag är nu inställd på den.

Ett annat trick för att krympa proportionerna på det som i nuet upplevs som jobbigt och som sätter igång stresspaniken, är så kallad backcasting.

Till skillnad från ”forecasting”, där man strävar efter att förutse en framtid utifrån en tänkt riktning med nuläget som utgångspunkt, utgår backcasting från en tänkt framtid och ställer sig frågan om vilka steg som måste tas för att kunna nå dit.

Till exempel fantiserar man om den glada, stolta stund när renoveringsprojektet är klart, den svåra uppsatsen skriven, teaterföreställningen eller 50-årsfesten en succé. Och så tänker man på de enskilda etapperna fram till målet.

Chansen finns då att man inser att alla de där små och stora hindren har jag ju klarat av förr. Så varför skulle det inte gå denna gång?

Och om jag återigen ska vända blicken inåt: När jag håller på att krokna inför en svår uppgift är det faktiskt peppande med vetskapen att jag suttit minst lika illa till förr, men ändå fört projektet i hamn.

Som att skriva krönikor här på Diet Doctor.

God fortsättning på er alla!

Erik Hörstadius