Sitter du i förarsätet i ditt liv?

Om en gädda simmar i ett tvådelat akvarium med en glasvägg mellan sig och mumsiga, lockande mörtar och abborrar, kommer gäddan att stöta munnen i väggen en massa gånger – och till slut ge upp jakten på föda.

Det skrämmande och intressanta är, att om man sedan tar bort skiljeväggen, så kommer gäddan inte att upptäcka de nyvunna matmöjligheterna. Den har givit upp i något vi kan kalla inlärd hjälplöshet.

Experimentet är hämtat från Kay Pollaks bok Ett bättre liv – att förändras en tanke i taget (Volante förlag). Pollak är 84 år, filmregissör, föreläsare och författare, mest känd för succéfilmen Så som i himmelen (2004) och bästsäljarna Att välja glädje och Att växa genom möten.

Hans huvudsakliga mission: att spränga de tankefängelser som – likt exemplet med gäddan ovan – hindrar oss från att leva livet fullt ut.

Något av hans livsfilosofi fångas i Gabriellas sång (sjungen av Helen Sjöholm i filmen). Se klippet här.

/…/Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv/…/

Den fundamentala insikt som genomsyrar det Pollak skriver är väldigt enkel att beskriva, men hisnande till sina konsekvenser:

När livet känns bra, då är det för att din hjärna tolkar det du upplever som bra.
När livet känns dåligt, då är det för att hjärnans tolkning drar iväg åt ett negativt håll.
Är glaset halvtomt eller halvfullt? Du bestämmer alltså själv! I alla fall om du lyckas programmera din hjärna till att tänka produktiva, livsbejakande tankar och på den vägen skapa friska, lyckliga känslor.

Alltså: Varje tanke du tänker påverkar hur du mår, om du blir störd, irriterad, olycklig – eller lycklig.

För att snabbt röja undan ett vanligt missförstånd gällande den här sortens självhjälpsfilosofi. Varken Pollak eller, mig veterligen, andra framträdande förespråkare menar att allt som händer i livet kan eller bör ges en positiv tolkning. Ibland händer objektivt hemska saker; och ibland drabbas vi av exempelvis fysisk smärta som inte går att ”tänka bort”.

Men: I det vanliga livet sätter feghet, självtvivel, vanetänkande, irritation på våra medmänniskor med mycket mera alltför ofta helt onödiga käppar i hjulet för oss.

Det är ett val – medvetet eller omedvetet, men i grunden ett val, alltså något vi kan påverka – att låta den osköna chefen eller den morgonsura partnern förmörka vår tillvaro. En uppenbar strategi för att få bukt med problemet är att byta jobb eller skilja sig, eller att ta det där jobbiga samtalet. Men ibland glömmer vi den andra strategin: Att börja tänka annorlunda kring den där personen.

Kanske kan vi helt enkelt bortse från det hos honom/henne som stör oss? Genom att ta kontrollen över våra tankar, ser vi till att det där som stört oss inte längre kommer vid oss. (Delvis genom insikten, att det i grunden inte är vårt ansvar att förändra andra människor.)

Pollak skriver att han vuxit upp i Offrens Land. ”En kultur där man alltid skyller det man känner på andra eller på omständigheterna. Där man inte tränats i att ta ansvar för sitt eget liv.” Budskapet han skedmatats med har varit att de känslor han erfarit kommit från yttre faktorer. Detta har förstås skapat uppgivenhet; samt alldeles för stark acceptans för dåligt mående. Pollak ser det som en gigantisk felprogrammering. Och har i mogen ålder strävat efter omprogrammering: Att själv axla det fulla ansvaret för sina tankar och känslor – och sluta leva som ett offer. Han menar att detta går att lära sig. Inte bara identifiera och undersöka de tankar som sänker dig, utan faktiskt också ändra dem. Belöningen är ”enorm”, skriver Pollak.

Boken består av sju delar som handlar om att steg för steg förändra livet genom att lägga de egna tankarna under lupp. Jag ska inte gå igenom alla stegen här, men vill ändå ta upp vad Pollak kallar trossatser.

Dessa är djupa övertygelser som styr hur vi tolkar världen, och kan ha kommit från föräldrar, skolan, samhället et cetera. Pollak tar sig själv som exempel. Hans självbild var länge att han inte dög. Men så kom han i kontakt med människor som utmanade den där bilden:

”Kan jag vara absolut säker på att det är sant att jag inte är bra som jag är? Jag skrattade plötsligt till! Jag minns hur jag förvånat svarade: Nä, det är klart, helt säker kan jag ju faktiskt inte vara. Svaret blev som en uppenbarelse. En dörr öppnade sig. Jag kunde ju inte vara absolut säker. Där i det ögonblicket såg jag möjligheten till förändring. Kanske var det sant att jag var bra och helt okej som jag var! Jag fick lära mig ett sätt att vända min negativa trossats till en ny positiv och energiskapande trossats. Och det fantastiska var att det gick att omprogrammera mitt undermedvetna, det vill säga det gick att ändra min trossats till: Jag är bra som jag är. Jag duger. Efter det blev det möjligt för mig att säga: Jag är alltid värd det bästa. Bara den tanken förändrade på djupet mitt liv.

Repetera nu de två hoppfulla meningarna: Varje negativ trossats du har om dig själv är falsk. Varje negativ trossats du har går att ändra.”

Han jämför med den stackars gäddan: som fastnat i trossatsen att det inte gick att fånga mat.

Tacksamhet är ett annat spår i boken. Pollak plockar upp psykologen Robert Emmons, världsledande inom tacksamhetsforskning. Emmons har visat att tacksamma människor är mer lyckliga och känslomässigt intelligenta, mer förlåtande, och mår bättre psykiskt.

Den självklara motfrågan till Emmons och Pollak: Det kanske är så att människor med bra liv blir mer tacksamma av just det? Tacksamhet är i så fall inte orsaken till gott liv, utan en följd av det. En rimlig invändning. Men det har faktiskt gjorts försök där människor lottats in in i två grupper. Den ena gruppen tränades i att fokusera på sådant de var tacksamma för. Den andra gruppen skulle fortsätta leva som vanligt.

Efter en tid undersökte man måendet. Den grupp som tränats i att fokusera på tacksamhet visade sig vara lyckligare, kände mer optimism, sov bättre, hade ökat sina sociala kontakter och hade färre sjukdomstillfällen.

(Jag har plockat upp Emmons och tacksamhet förr här på Diet Doctor, här hittar du del 1 och här del 2.)

Pollaks budskap är kraftfullt och i grunden alltså enkelt. Omvärlden och dina erfarenheter behöver inte styra dig och ditt mående, du kan själv sätta dig i förarsätet i ditt liv. Är budskapet möjligen för enkelt? För klämkäckt? ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min! Munnen den ska skratta och va’ glad!”

Ja, jag tänker inte döma i frågan, inte i dag i alla fall. Men det här är helt klart en väldigt inspirerande bok. Precis som sången i filmen:

/…/Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till/…/

Erik Hörstadius