”Vad det än är du gör, fortsätt med det”

25 september 2016 av i Diabetesberättelser, Framgångshistorier

Arthur

Kan du reversera dina hälsoproblem genom en livsstilsförändring?

Arthurs hälsa sviktade och efter en hjärtinfarkt blev det operation. Han drabbades också av typ 2-diabetes. Hans läkare berättade att orsaken till viktuppgång, ledsmärtor och annat var hans åldrande. Det enda rådet var att medicinera tungt resten av livet, att bara acceptera sitt öde.

Arthur var inte nöjd med det svaret och bestämde sig för att söka efter alternativ på internet. Han hittade dem och två år senare hade allt förändrats.

Mejlet, översatt från engelska

Jag heter Arthur H Hazeldine och jag föddes den 24 maj 1934 i Reefton, en guldgrävarstad på Sydön, Nya Zeeland i Söderhavet.

Tiden från min födelse och fram till 15 års ålder är inte relevant för den här berättelsen, förutom att jag levde under hotet av en japansk invasion fram till att de gjorde misstaget att anfalla Pearl Harbor och amerikanerna kom och räddade oss. Vad som dock är relevant är att vi levde på riktig mat, och trots att knappt någon hade hört talas om kylskåp och många inte ens hade elektricitet, var alla i fin form och mådde bra.

Jag var tio år gammal när andra världskriget upphörde och jag bestämde mig redan då för att gå i fotspåren av de släktingar som engagerat sig i försvaret; i flygvapnet i striden om Storbritannien och mot japanerna i Burma. Vid 15 års ålder gick jag med i The Royal New Zealand Navy som jungman. Två år senare befann jag mig i Koreakriget. Efter att ha tjänstgjort tio år i flottan, vid 26 års ålder, återvände jag till det civila livet. Jag var i extremt god form och jag var fullt frisk.

Upp till 40 års ålder arbetatade jag utomhus, i jordbruket, därefter sålde jag lantbruksmaskiner. Jag var fortfarande i mycket god form, jag blev butikschef för en vitvarubutik och var anställd där tills jag gick i pension vid 68. Företaget som ägde butikskedjan där jag arbetade genomförde regelbundna hälsokontroller av sina butikschefer, något jag fortsatte med även efter pensionen. Vi det laget hade jag en imponerande samling läkemedel utskrivna, eftersom jag enligt läkarna hade ett alldeles för högt blodtryck och dessutom var mitt kolesterol för högt, etc, etc.

Jag började bli stel i lederna och hade även ont, vikten kröp sakta uppåt. Enligt läkarna handlade det om att ”du blir inte yngre”, så jag fick ännu fler mediciner utskrivna. Det är lätt att vara efterklok. Åh, vad jag önskade att jag då vetat det jag lärt mig de senaste fem-sex åren! Mina problem var troligen orsakade av den medicinering jag fick, inte en enda gång nämndes kostomläggning som alternativ.

Vi snabbspolar till den 1 mars 2011. Jag hade varit på ett möte som sträckte sig fram till lunchtid och när jag kom hem kände jag mig plötsligt risig. Jag blev tillräckligt oroad för att slå på datorn och söka på ”problem med hjärtat symtom”. Jag ringde läkarmottagningen och berättade om mina symptom för sköterskan, jag beskrev det som matsmältningsbesvär. Hon svarade ”kom på direkten, kör inte bil, jag ska tala om för dig om det är matsmältningsbesvär eller inte”.

Vid det laget kände jag mig åter ganska pigg, men min granne körde mig till mottagningen. Jag kopplades till en maskin med en massa sladdar och ett papper kom ut. Sköterskan tog pappret och försvann ut ur rummet, bara för att nästan genast komma tillbaka med en läkare som sa ”ring ambulans”. Han gav mig ett piller och sa åt mig att ha det under tungan. ”Du ska till sjukhus, du har haft en hjärtinfarkt”.

Halvåret som sedan följde var ganska skrämmande. Hjärtoperation och en veckas konvalescens på det. När jag kom hem upptäckte min son, kemiingenjör på det lokala mejeriet, att såret på mitt bröst började bli inflammerat, och att det följande morgon var vätskefyllt, och han körde mig tillbaka till sjukhuset. Jag lades in direkt, på isolering, med sjuksköterskor som såg ut att vara redo för en resa till yttre rymden. Jag hade blivit smittad av en sjukhusbakterie och det tog fem månader och två operationer att få läget under kontroll. Det var nära att jag miste livet.

Jag hoppas att ni inte har somnat under den långrandiga läsningen, häng kvar, det bästa återstår.

Personliga erfarenheter får en som inget annat att tänka till. Nu ville jag veta hur läkarna hade resonerat när de skrivit ut läkemedel för att sänka mitt kolesterol, sänka mitt blodtryck och därmed, enligt dem, förhindra mig från att få en infarkt.

”Vad tusan var det som hände?”

Jag lämnade sjukhuset med en hel låda läkemedel, med instruktioner om att ta dem under resten av mitt liv! Jag utrustade min dator med en 32-tumsskärm och obegränsad datatrafik. Sen gav jag mig ut på nätet för att söka reda på gåtans svar: vad hade hänt, varför och vad skulle jag nu behöva göra för att bli frisk igen. Varför hade det som läkare och dietister sagt till mig inte stämt? Jag förstod inte vilket enormt ormbo jag skulle hitta, så jag sökte enträget vidare.

Kanske att jag faktiskt hade en fördel i att jag inte ens visste vad kolhydrater var, eller att jag inte hade en endaste tanke om hur människokroppen fungerar. Jag började verkligen från noll.

Den första sida jag hittade var ”Statin Nation” på Youtube, av Justin Smith. Sen var det ”The Skinny on Fats” och ”The Oiling of America” av Sally Fallon och Mary Enig, läkare på Weston A. Price Foundation. Sen var det doktor Natasha Campbell McBride (GAPS). Vår egen professor Grant Schofield. Sen var det den där svenske killen med sin Matrevolution som fick mig att verkligen tänka till! Jag har byggt upp mitt kunnande genom att under de senaste sex åren kontrollera och dubbelkontrollera, jag har lärt mig mycket och testat på mig själv.

Det tog sin lilla tid att ge upp spannmål, när Joe Mercola sa att det kan orsaka typ 2-diabetes försökte jag mig på fullkorn, eftersom ”experterna” sa att vi behöver ”fibrerna”. Men jag lärde mig att fullkorn eller inte spelar inte någon större roll, spannmål är kolhydrater och kolhydrater omvandlas till glukos i kroppen. Jag har nu två brödmaskiner som står och samlar damm. Jag vill inte ge bort dem eftersom jag för resten av mitt liv skulle känna att jag givit bort någonting förgiftat.

Jag insåg snart att jag skulle behöva ta till extrema åtgärder för att återvinna min hälsa. Jag var fortfarande i dåligt skick, med typ 2-diabetes, högt blodtryck, jag gick stadigt upp i vikt – 90 kilo på uppåtgående – ständig ledvärk och grå starr som utvecklades i mitt högra öga.

Jag bodde då mitt i stan, men bestämde mig för att flytta tillbaka till den del av landet där jag bott då jag arbetat som jordbrukare, där jag kunde odla mina egna grönsaker och få enkel tillgång till gräsbetat kött, smör, grädde och ägg.

När jag hade installerat mig i mitt nya hem, hade jag lärt mig tillräckligt för att förstå att medicineringen och dess biverkningar var ett av mina stora problem. Läkarmottagningen i stan hade skickat mina journaler till min nya läkare och när jag ser tillbaka på mitt första besök där drar jag lite på munnen.

Det första denna nya läkare sa när jag kom in på hans mottagningsrum var ”du vet väl att du behöver ta de här statinerna och betablockerarna resten av ditt liv?”

Och när jag sa ”nej, det tänker jag inte”, kunde man ha hört en nål falla till golvet!

– ”Dina blodkärl kommer att slamma igen, du kommer att när som helst få ytterligare infarkter, hur mycket (läkemedel) har du kvar?”

– ”Inget, jag har slängt allt i soporna”. Nu kändes det som om läkaren blev en smula upprörd, han började föreläsa om ”relativ risk” och avslutade med ”varför är du då här, vad vill du att vi ska hjälpa dig med?”.

– ”Jag vill ha en blodsockermätare. Jag har redan skaffat mig en blodtrycksmätare, men jag har hört att diabetiker kan få en blodsockermätare kostnadsfritt”. Nu försvann läkaren ut ur rummet för att konsultera en kollega, men han kom snart tillbaka med en beställning på en blodsockermätare, men med ett krav på månatliga kontroller av mina blodvärden. Eftersom jag hade grå starr växande i mitt högra öga (på grund av min diabetes) gick jag sedan tre månader på regelbundna kontroller av ögat. Det var tal om operation, men specialisten förklarade att ”skadorna har gått tillbaka, operation är inte längre aktuellt, vi undersöker ögat igen om ett år”. Sen kommenterade han: ”Du tar inga läkemedel, eller hur?”

För ett och ett halvt år sedan, efter ett blodprov, blev jag uppringd av läkaren som berättat att jag skulle behöva medicinera resten av mitt liv och att typ 2-diabetes är en progressiv sjukdom som bara kan hanteras med läkemedel. Han sa att jag inte längre har typ 2-diabetes och ”vad än det är du gör, fortsätt med det”.

Nu, när jag är över 80 år gammal, behöver jag gå på årliga hälsokontroller för att få behålla mitt körkort. Och ja, jag går fortfarande till samma läkare, hans attityd de två senaste åren har varit vad man kan kalla hjärtlig. Hans kommentar till min gråstarr ”det var märkligt”. Och när han kontrollerar mitt hjärta, ”det är inget fel på DITT hjärta!”.

Min nuvarande hälsa är mycket god, jag håller mig stabilt på 70-72 kilo, all ledsmärta är borta och mitt korttidsminne är nästan som förr.

Jag har lärt mig mycket under de senaste sex åren: ät riktig mat som lever, eller som nyss har gjort det. Om det finns en lång innehållsförteckning på en etikett, ät det för tusan inte! Titta vad överviktiga människor lägger i sin varukorgar.

Lär från andras misstag, annars kommer du inte att leva tillräckligt länge för att göra egna!

Ja, det är lätt att vara efterklok, om jag bara hade vetat allt detta redan för 20 år sedan!

Kommentar

Gratulationer till att ha funnit ett sätt att reversera dina hälsoproblem, Arthur! Bra jobbat!

Din berättelse

Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.

Mejla din historia till mig på andreas@kostdoktorn.se. Före- och efterbilder är bra för att göra din historia konkret och extra inspirerande för andra. Berätta om det är ok att dela ditt namn och bild eller om du vill vara anonym. Tipsa också gärna om du har en blogg eller Instagram eller liknande för läsare att följa dig.

Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa själv, samt historier från många andra som testat.