”Tack till min diabetes som lärde mig att leva ett sockerfritt liv”

Julia Nelly från Malmö fick diagnosen typ 1-diabetes och efter att ha följt sjukvårdens råd om tallriksmodellen mådde hon sämre än någonsin. Hon började söka efter fakta om hur hon skulle må bättre igen och läste om LCHF. Hon la om kosten och så här har det gått för henne:

Mejlet

I juli månad 2016 åker jag in till sjukhuset för en hårsäcksinflammation stor som en tennisboll och ber dem även kolla mitt blodsocker då jag själv hade kollat upp symtom och svaren ledde alltid till ”kan vara diabetes”. Dessa symptom kom och gick i över en månads tid och jag var fruktansvärt törstig, kissnödig och såg väldigt suddigt med båda ögonen. Det kändes verkligen inte rätt.

De mätte mitt blodsocker och jag hade rätt, mitt värde låg på 22,5 och de berättade att jag hade typ 1-diabetes och att jag skulle leva med detta resten av mitt liv. Läkaren gav mig rådet att fortsätta äta enligt tallriksmodellen, men att testa mig fram med insulin och lära mig på vägen.

Den dagen blev jag skickad direkt till apoteket för att hämta ut vad som kändes som miljontals sprutor och maskiner och tillbehör. Jag förstod verkligen ingenting, och vad jag önskat att jag visste då var att det hade räckt långt med att helt sluta äta socker och börja med LCHF eller paleo direkt. Hade jag vetat detta från dag 1 så hade jag kunnat få leva de första månaderna helt utan rädsla för amputation och koma. Alla dessa sömnlösa nätter, oron i min själ och skräcken att jag inte skulle vakna upp nästa dag. Tyvärr var det inte fallet, för jag valde att lyssna på mina läkare istället för på min egen kropp.

Jag kämpade dag ut och dag in med att lista ut mängden insulin i samband med att äta detsamma som jag ätit innan diagnosen, för det var vad jag trodde var det rätta. Jag lyssnade som sagt bara på vad läkaren sa till mig. Dumt av mig. Efter 2-3 månader började jag gå upp i vikt, hela 14 kilo på och jag mådde sämre än jag någonsin gjort. Under den tiden ville jag bara att all smärta, oro och ångest skulle försvinna. Jag började forska efter ett sätt att må bra igen, jag öppnade ögon och öron för råd kring ett annat sätt att leva på. Skulle jag behöva må som jag gjorde med tallriksmodellen så hade jag hellre gett upp helt.

Jag håller på med musik och det var en stor anledning som pushade mig att fortsätta framåt och försöka kämpa för att må bra igen. Till slut, efter månaders kämpande, fick jag plötsligt en uppenbarelse där jag insåg att om jag nu är allergisk mot socker så räcker det väl om jag utesluter socker från min kost helt och hållet för att må bra igen.

Första steget mot ett sockerfritt liv var inte lätt då socker finns i nästan precis allt. Fantasin var liten för en stressad student som jag, men med stöd från familj och paleo- och LCHF-kokböcker blev det lätt, lättare än jag någonsin trott. Och att äta ute där det var socker i överflöd på alla tallrikar runt mig var fruktansvärt, för jag åt det ändå och mådde skit efteråt. Jag förstod inte varför, jag tog ju mitt insulin, men ack så fel jag hade. Så, nu en månad in i mitt sockerfria liv mår jag nu bättre i att veta att här sitter jag med min sallad och bryr mig om min kropp och vägrar förstöra den med det giftet vi kallar socker. Inte en enda gång i mitt liv ska jag äta det igen.

Nu känner jag mig starkare än någonsin i mitt liv, allt som krävdes för det var två enkla val, att träna och inget socker – något vi alla människor behöver för att må bra. Jag är ung nu och vet att det kommer ha förödande konsekvenser för mig om inte jag tar hand om mig själv redan nu. Jag tänker aldrig låta diabetesen ta över mig, heller inte styra mig, utan jag ser den som en del av mig nu och väljer att se att jag har fått diabetes för att jag nu ska kunna leva ett så långt och hälsosamt liv så möjligt.

Jag vill göra våra röster hörda och sprida detta, jag tror på den här kosten för diabetes (LCHF och paleo). Det är det jag mår bra av och jag vill kunna inspirera allt ifrån unga till äldre som får diabetes att våga lyssna på sina egna kroppar och leva efter det du själv mår bra av. Nu vet jag att ett sockerfritt liv är det som förhoppningsvis kommer att ta mig längst. Det känns ljust igen efter många mörka månader.

Diabetes, min kära diabetes, till dig vill jag säga att du nu är en del av mig och det har jag nu accepterat. Jag har accepterat att du har blivit min lilla bebis som jag tar hand om från stunden jag vaknar tills jag somnar och så kommer det vara resten av mitt liv på denna jord. Ibland kommer du att vara jobbig och ibland kommer jag inte orka med dig, men jag vet nu bättre än så för du är en del av min kropp och min kropp är det viktigaste jag har. Utan min kropp kommer jag inte att klara av att leva.

Vill därför säga tack till min diabetes som lärde mig att leva ett sockerfritt liv och ta hand om mig själv på ett sätt jag troligen inte skulle gjort annars. Min sjukdom blev min styrka, jag lärde mig att inte försöka vinna eller tävla med den utan kämpa tillsammans med den. Och tillsammans är vi starkast. Vi är oslagbara.

Julia Nelly