Är kosttillskott nödvändiga?

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

En av de vanligaste frågorna jag får är huruvida jag rekommenderar några kosttillskott. Jag rekommenderar mycket få.

För längre fasteperioder rekommenderar jag en multivitamin, även om det finns knappa bevis för att det skulle vara fördelaktigt. Faktum är att nästan alla vitamintillskott har visat sig vara värdelösa. I vissa fall, som är fallet med vitamin B, är de värre än värdelösa.

Alla vitaminer genomgår perioder av popularitet och impopularitet. Det är värre än högstadiet. Ena minuten är du den mest populära i hela klassen, andra minuten görs du till åtlöje.

Vitamin C

På 1960-talet var kungen av alla vitaminer just vitamin C. Linus Pauling är den enda personen som har vunnit två odelade Nobelpris – en gång i kemi och en gång fredspriset. Han hade en orubblig tro att många problem med dagens kost kunde botas med megadoser av vitamin C. Han föreslog att höga doser vitamin C kunde förhindra eller bota vanlig förkylning, influensan och till och med cancer. Han föreslog till och med att ”75% av all cancer går att förhindra och bota med vitamin C i sig”. Det är förstås vilt optimistiskt.

Många studier genomfördes under följande decennier som tydligt bevisade att de flesta av dessa påståenden om vitamin C helt enkelt var falska förhoppningar. Det visar sig att den enda sjukdom som vitamin C botar är skörbjugg. Men eftersom jag inte behandlar särskilt många pirater från 1400-talet är det inte särskilt användbart för mig.

Vitamin E

När tillskott av vitamin C visade sig vara verkningslösa i stor utsträckning när det gäller att förhindra sjukdom, blev nästa stora hopp vitamin E. Det främsta påståendet som gav den dess helgonstatus var att det var en ”antioxidant”. Antagligen skulle vitamin E neutralisera alla otäcka fria radikaler som orsakade omätlig skada på vårt kärlsystem. Att ta vitamin E skulle förhindra hjärtsjukdom, sades det. Förutom att det såklart inte gjorde något sådant.

HOPE-studien kommer man främst ihåg som en av studier som etablerade användandet av ACEI-klassade läkemedel som skydd av hjärtkärlsystemet. Dock testade denna randomiserade kontrollstudie också huruvida vitamin E kunde förhindra sjukdom. Dessvärre var svaret nej.

Tillskott av vitamin E förhindrade inte hjärtsjukdom eller stroke. Faktum är att fler patienter i vitamingruppen dog, fick hjärtattacker och stroke även om det inte var statistiskt säkerställt. Man hade satt dit vitamin C, och nu även vitamin E. Men skamlistan skulle inte sluta där.

B-vitaminer

Nästa stora hopp var vitamin B. Under tidiga 2000-talet uppstod ett stort intresse för ett blodprov som kallades homocystein. Höga nivåer av homocystein korrelerade med ökad risk för hjärtsjukdom. Vitamin B kunde sänka nivåerna av homocystein, men huruvida detta ledde till bättre resultat på hälsan var okänt. Flera storskaliga studier lanserades i hopp om detta. En av dessa var NORVIT-studien, som publicerades år 2006 i den prestigefyllda New England Journal of Medicine.

Nyheterna var häpnadsväckande. Som i häpnadsväckande dåliga. Jämfört med placebo (sockerpiller) gav tillskott av folat, vitamin B6 och B12 folk fler hjärtattacker och stroke. Japp. Vitamingruppen blev inte bättre, utan sämre. Men ännu värre nyheter skulle komma, om du nu kan tro det.

År 2009 studerade forskare de två randomiserade kontrollstudierna med tillskott av vitamin B och fann att förutom att öka risken för hjärtkärlsjukdom, så ökade även risken för cancer med 21%! Herregud! Risken att dö i cancer ökade med 38%. Att ta verkningslösa vitaminer är en sak, att ta vitaminer som aktivt skadar en är en annan sak.

Användandet av tillskott av vitamin B för njursjukdom var lika hemskt. DIVINE-studien placerade slumpmässigt patienter med kronisk njursjukdom (chronic kidney disease – CKD) i två grupper som antingen fick placebo eller tillskott av vitamin B i hopp om att fördröja framskridandet av njursjukdomen. Nivåer av homocystein är höga i CKD och vitaminerna kunde sänka dessa nivåer. Men hade de någon verklig effekt? Jajamen. Användande av vitamin B gjorde saken mycket värre. Mycket, mycket värre. Det fördubblade frekvensen av dåliga resultat. Ännu en spik i kistan för berättelsen om homocystein och tillskott av vitamin B. Ytterligare 10 år av pengar på forskning hade gått förlorade.

Det som är ironiskt med denna bristfälliga kunskap är att vi fortfarande får betala priset. Till exempel är berikat vetemjöl ett mjöl där allt det hälsosamma har extraherats bort och ersatts med specifika vitaminer. Så nästan alla vitaminer avlägsnades och ersattes med massiva doser av järn och vitamin B. Så det vi fick var ett stort överskott av vitamin B.

Inte för att jag tror att detta gjordes i ett ont syfte. Folk brydde sig mest om näringsbrister som beri beri, järnbrist och brydde sig inte så mycket om annat. Problemet är såklart att vi nu har data som påvisar att stora mängder vitamin B kan öka frekvensen av cancer och hjärtattacker.

Men varför skulle tillskott av vitamin B vara dåliga? Trots allt så hade tillskott av folat betydligt minskat frekvensen av defekter på det neurala röret under graviditeten.

Precis som allt annat inom den medicinska läran, så handlar det om sammanhang. Vitamin B behövs för tillväxt av celler. Vid tillväxtperioder, så som graviditet och barndom, är det positivt.

Problemet är ett helt annat vid vuxen ålder. Överflödig tillväxt är INTE bra. De celler som växer snabbast är just cancerceller, så de älskar, älskar, älskar allt extra vitamin B. Inte så bra för oss människor.

Även för vanliga celler är den överflödiga tillväxten inte bra, eftersom det leder till ärrbildning och fibros. Detta förklarar varför man får fler hjärtattacker, stroke och njursjukdom. Hjärtkärlsjukdom orsakas av ateroskleros, förhårdnandet av artärer och överflödig fibros förvärrar troligtvis allt.

Kalcium

Kalciumtillskott har självklart rekommenderats av läkare i decennier som en förebyggande strategi mot benskörhet. Jag förklarade allt i denna föreläsning från några år tillbaka sedan ”The Calcium Story”. Nästan varje läkare har rekommenderat kalciumtillskott för att förebygga benskörhet.

Varför? Man resonerar att skelett innehåller en massa kalcium så att äta kalcium måste göra skelettet starkare. Detta är såklart ett resonemang för en tredjeklassare, men det hör inte till poängen. Att äta hjärna gör oss smartare. Att äta njurar förbättrar njurfunktionen. Precis… Hursomhelst, detta bristfälliga resonemang varade i ungefär 50 år.

Vi låtsas att vi lever i en värld med evidensbaserad medicin. Precis som vi diskuterade med kalorier, så verkar det inte krävas något bevis för status quo, utan enbart för ”alternativa synvinklar”. De gjorde slutligen en ordentlig randomiserad kontrollstudie på kalciumtillskott och publicerade den år 2006. Women’s Health Initiative gav slumpmässigt kvinnor antingen kalcium eller vitamin D eller placebo. Sedan följde de dem i 7 år och kontrollerade om de fick höftfrakturer. Gav dagliga kalciumtillskott under 7 års tid kvinnor ett superstarkt skelett som aldrig gick sönder?

Knappast. Det var ingen skillnad i totala frakturer, höft-, ryggkots- eller handledsfrakturer. Med andra ord var tillskott av kalcium totalt verkningslösa. Eller det är inte helt sant. Det fanns en betydande skillnad. De personer som tog kalcium hade betydligt fler njurstenar. Så de skadades faktiskt av att ta dessa piller. Bra. Är dessa kvinnor glada över av att de troget intog piller varje dag i sju års tid?

Problemet med vitamintillskott

Vad är anledningen till att dessa tillskott inte är fördelaktiga och mestadels skadliga? Det är faktiskt rätt enkelt. Du måste förstå grundorsaken (etiologin) till sjukdomen för att kunna ge en rationell behandling. Sjukdomarna som vi möter idag – fetma, typ 2-diabetes, benskörhet, cancer, hjärtsjukdom etc. ÄR INTE SJUKDOMAR ORSAKADE AV VITAMINBRIST. Om dessa sjukdomar inte orsakats av vitaminbrist, varför förväntar vi oss då att tillskott skulle göra skillnad?

Låt oss dra en parallell. Anta att vår bil inte startar för att motorn har exploderat. Då säger någon ”Tja, en gång så startade inte vår bil och det var för att vi hade slut på bensin. Därför bör du tanka bilen”. Men det funkar inte. Just för att man måste behandla grundorsaken. Problemet var att motorn hade exploderat. Jag bryr mig faktiskt inte om hur mycket bensin det finns i bilen i denna situation.

Så om vi behandlar sjukdomar orsakade av vitaminbrist (skörbjugg, beri beri, benvävsuppmjukning), då är det mycket logiskt och effektivt att ta dessa vitaminer. Om vi behandlar fetma så är det helt verkningslöst att ersätta vitaminer. Jag bryr mig inte om hur näringstäta livsmedel är, för jag behandlar inte sjukdomar orsakade av näringsbrist. Dock älskar folk att försöka sälja det senaste viktminskningstillskottet (grönt kaffe, hallonketoner, PGX, fibrer, Sensa etc).

Om du ställer dig frågan ”Vad kan jag äta/ta/lägga till för att hjälpa mig att gå ner i vikt?” då attackerar du problemet i helt fel riktning. Frågan borde istället vara ”Vad kan jag INTE äta/ta/lägga till för att gå ner i vikt?” Pengarna du sparar genom att besvara den senare frågan är flerfallet större än om du besvarar den första.

—
Jason Fung

Tidigare med dr Jason Fung

Alla tidigare inlägg av dr Fung

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.