Att ge patienten makt över sin sjukdom

Här följer ett gästinlägg av Kostdoktorns nya skribent, dr Björn Ekengren. Till vardags arbetar Björn som distriktsläkare i Tyresö.

Innan jag började med LCHF, innan jag uppdaterade min vetenskapliga kunskapsbank från 90-talets läkarstudier, var fallen med typ 2-diabetikerna den patientgrupp jag fann minst nöje i att handlägga.

Trots att patienterna sa att de tog sina mediciner, trots att de sa att de motionerade och trots att de sa att de åt ”rätt” sorts mat, så blev de bara sämre. Sakta men säkert steg deras sockervärden. Sakta men säkert kom diabeteskomplikationerna. Och till slut tog dessa livet av patienterna.

Som läkare kände jag mig ofta uppgiven. Antingen var det så att patienterna, trots vad de sa till mig, ”inte gjorde som de blivit instruerade” (för att citera Stephan Rössner när han förklarade varför hans överviktspatienter inte gick ner i vikt). Eller så var det så att sättet vi behandlade våra typ-2:or på inte var korrekt.

Det var helt enkelt något som inte stämde.

Det var våren 2013 som jag första gången vågade föreslå en patient med typ 2-diabetes att han skulle minska på kolhydratintaget i kosten till förmån för fett, för att se om det gick att få ner hans höga sockernivåer. Jag minns hur jag med spänning mottog svaren när han en månad senare kontrollerat om sina prover, och min häpnad över hur mycket bättre han hade blivit. Från värden på långtidsocker (HbA1c) kring 70 de gångna åren, trots flera mediciner, regelbunden motion och ”rätt” sorts mat, till 52! Bara några enheter över ”frisk”-värde! Dessutom kontrollerade vi om hans blodfetter och fann att HDL hade stigit och triglyceriderna hade sjunkit, precis så som Kostdoktorn och andra källor påstått att de skulle göra. Efter ytterligare några veckor hade HbA1c sjunkit under 46. Patienten hade alltså botat sig själv, samtidigt som han kunde sluta ta insulin!

Jag blev förstås eld och lågor och ville att alla mina diabetiker skulle påbörja denna regim. Inte oväntat möttes detta ofta av samma skepsis och misstro som jag själv tidigare känt gentemot LCHF, både från flera patienter och de flesta läkarkollegorna. Det senare hade jag dock svårast att förstå, eftersom det är HbA1c-nivån som indikerar vilken prognos patienten har; blodfetter kommer sekundärt, om ens det. Men som tidigare fettskrämd doktor kunde jag förstås också förstå deras tveksamhet.

De flesta diabetespatienterna blev i alla fall glatt överraskade över den nya behandlingsstrategin, dels för att de återigen skulle få äta god mat i ordentliga mängder utan att få dåligt samvete, dels därför att det ju innebar att deras sjukdom inte var irreversibel.

Nu, flera år senare, kan det fortfarande komma upplysta patienter, både diabetiker och andra, som är rädda för vad doktorn ska säga om de berättar att de äter fet mat. Jag minns en dam i våras som jag inte hade träffat tidigare, som försiktigt med blicken i golvet frågade om doktorn möjligtvis hade ”hört talas om LCHF?”.

Inte sällan, när hela LCHF-konceptet är nytt för patienten, tar det en stund för hen att anpassa kosten, vilket såklart inte är så konstigt. Har man ätit en viss sorts kost hela sitt liv går det inte ändra allt över en natt. Ibland är fettskräcken dessutom så djupt rotad att patienten bara drar ner på kolhydratintaget, utan att öka fettintaget som kompensation, en strategi som inte fungerar i längden. Andra kanske helt enkelt behöver hjälp med att skilja bra livsmedel från sämre – man kan ju inte begära att alla människor ska vara lika nördigt insatta i kroppens biokemi och olika livsmedels näringsinnehåll som en själv.

Den metod jag funnit fungerar bäst är att låta patienterna föra matdagbok. De får under en veckas tid skriva ner allt de äter och dricker, ju mer detaljerat desto bättre. Sedan ses igen vi på min mottagning och går igenom dagboken punkt för punkt. Är det en patient som haft svårt att få ner sina sockervärden, trots att de tror sig ha ätit rätt, går det nästan alltid att hitta någonting som de kan förbättra. T.ex. att tubkaviar innehåller socker och inte bör intas om man har diabetes. Eller att havregrynsgröt och fullkornsbröd, trots sitt nyttiga rykte, faktiskt inte fungerar för att hålla ner sockret hos en diabetiker. Frukt är tyvärr också en återkommande bov som många tror att det är fritt fram att äta.

När patienterna sedan justerat dessa avvikelser, och sett till att öka intaget av fett i kosten, ses genast förbättrade sockernivåer.

Men ibland går det ändå inte. Ibland är patienten så sockerberoende att de inte mäktar med att lägga om sin livsstil. Likaså har jag ibland funnit behandlingsresistens där det inte är diabetespatienten, utan istället (den ofta normalviktiga) makan/maken som sköter matlagningen i hemmet. I dessa lägen kan man känna sig ensam i vården. Tidigare kunde man remittera dessa patienter till en dietist eller en diabetesmottagning för kostrådgivning, men tills dessa instanser också uppdaterar sina kostråd – först när det går att åka skridskor i helvetet? – så får man försöka sköta dessa motiverande samtal med patienten själv.

Men det roliga är ändå majoriteten av fallen, de diabetespatienter som det gått bra för att ställa om till LCHF. Då kan läkarbesöken ägnas åt roligare saker än att ge patienten dåligt samvete över usla sockervärden och behov av höjda medicindoser. Istället kan man utbyta LCHF-recept, prata träning och diskutera om vi ens behöver ses för årskontroller framöver? Det kanske räcker med att patienten får gå till labbet någon gång per år och kontrollerar sitt HbA1c?

DET är att ge patienten makt över sin sjukdom!

––
Dr Björn Ekengren

Tidigare med dr Ekengren

Dr Björn Ekengren: Min LCHF-resa