”Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin”

Före och efter

Frida hade varit mer eller mindre överviktig hela livet, och skolsköterskans råd om att äta mindre och springa mer lät ju enkelt, men det hjälpte inte. Efter en tid utvecklade Frida ätstörningar i jakten på att gå ner i vikt.

Här är hennes berättelse om vad som hände när hon nyligen hittade det som fungerade för henne:

Mejlet

Hej!

Tänkte skryta lite om min viktnedgång. Först gick jag ner en massa kilon, sen slappade jag till mig under sommaren/hösten, fick sockeråterfall och gick upp en del igen, och nu har jag gått ner allt igen. Och en hel del till. Det här är nog den lättaste viktnedgången någonsin. Inget jäkla kcal-räknande, inget vägande av mat, ingen hunger eller självsvält. Massa energi, och jag är starkare än någonsin. Har slagit personliga rekord i ALLA träningsövningar på gymmet, i löpspåret, i egentligen allt jag gett mig på. Detta trots att jag förr när jag åt en kolhydratrik kost och tränade dubbelt så mycket inte kom upp ens i närheten av där jag är nu styrke- och konditionsmässigt.

Jag har väl alltid varit matglad sedan jag föddes, och alltid varit lite större än de andra barnen. Men allt eftersom jag växte började skolsköterskan påpeka min vikt, prata om tallriksmodellen, och att jag ska röra mig mer och äta mindre. Det låter ju lätt, men det var det inte. Jag kämpade jättemycket med mat och träning. Vissa perioder tränade jag flera gånger om dagen, och åt i perioder ingenting för att sedan frossa för att jag var så himla hungrig. Det gick inte. Det var nästan omänskligt svårt för mig att hålla en rimlig nivå viktmässigt. Så fort jag gått ner, packade jag på mig igen. Lägg då på den struntmaten de serverade i skolan, och du får en riktig utmaning.

Efter att skolsköterskan påpekat en miljon gånger att jag ska gå ner X antal kilo blev jag tillslut knäpp. Jag testade nutrilett (och allt inom den kategorin), alla möjliga detoxar, levde på frukt och knäckebröd. Icke, jag packade på mig allt igen. Tillslut drev det mig till en ätstörning där jag lärde mig att hungern var min vän. Under 9an tävlade jag med mig själv om hur länge jag kunde gå utan att äta. Rekordet var 10 dagar tror jag (jag fick ångest om jag råkade svälja tandkräm). Det enda jag åt var förbränningspiller, och jag tränade flera gånger om dagen. När jag varit tvungen att äta, eller när det brast för mig och jag hetsåt massa godis, stoppade jag fingrarna i halsen. Hela livet kretsade kring vikten.

När jag började gymnasiet började jag tröstäta i hemlighet. Jag gav upp. ”Jag får väl bli tjock då” tänkte jag. Alla andra alternativ verkade omöjliga. Jag packade på mig 40 kg på något år, sen var jag kvar där. Jag skolkade idrotten för att jag var rädd att folk bara skulle kolla på min kropp. Varje dag, varje timme, kretsade kring min kropp, i mitt huvud.

LCHF räddade mig. För första gången i mitt liv tränar jag för att jag vill, inte för att jag vill straffa min kropp. Jag kan äta mig mätt. Jag vill (i alla fall inte lika ofta) inte tröstäta. Jag äter för att ge min kropp det den behöver. Aldrig har jag haft så mycket självförtroende som jag har nu. Antagligen räddade det mig från att äta ihjäl mig, eller svälta ihjäl mig.

Frida Simonsson

LCHF för nybörjare

Tips för vikten

Bilden som ändrade allt

Mer

”Varför var jag fortfarande tjock?”

Mer än 275 tidigare framgångshistorier

Video

PS

Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.