Att äntligen komma ut ur garderoben…

Här följer ett gästinlägg av Kostdoktorns nya skribent Tina Brus, till vardags diabetessköterska i Örebro. Här presenterar hon sig själv och sina tankar kring LCHF:

Jag heter Tina Brus och jag har roligt på mitt jobb! Och ännu roligare blev det när frågan om att gästblogga på Kostdoktorn dök upp. Och det är såklart att jag vill! Jag har varit ett Kostdoktornfan sedan första början.

Till vardags är jag diabetessköterska på Vivalla Vårdcentral. Vivalla är en förort nordväst om Örebro med ca 10 000 listade patienter. De flesta som bor här i området är nysvenskar. Under 2016 låg området etta på polisens ”värstalista” men det är oftast inget som jag märker av på jobbet. Vi hamnar alltså på löpet med jämna mellanrum – sist var det för det tråkiga att moskén i Vivalla brann ner.

Jag har jobbat som diabetessköterska sen 2009. När Vivalla Vårdcentral 2005 gick över från att vara en landstingsdriven vårdcentral med inga läkare kvar till att bli privat vårdcentral med full bemanning fick jag chansen att få jobba med ett område som ligger mig varmt om hjärtat. Jag fick starta viktmottagning. Och från att ha varit i landstingstyglar med långa beslutsvägar fick jag beskedet att ”du är fri att forma din egen modell” och är det något som får kreativitet att flöda så är det frihet och eget ansvar.

Där någonstans föddes mitt intresse för lågkolhydratkost. Hur ska jag få mina patienter att gå ner i vikt? Jag har försökt påminna mig hur det kom sig att jag började läsa om Annika Dahlquist och lågkolhydratkost, men kan för mitt liv inte komma ihåg vad det var som först fångade mitt intresse.

Lågkolhydratkost hette GI-metoden då och min framsynta chef har alltid tyckt att jag ska förkovra mig så 2006 fick jag gå Pauluns kostutbildning. Det var kanske här som ingången till lågkolhydratvärlden var för mig, någon gång på 2000-talet? Av de metoder som redan fanns i sjukvården fungerade inte mycket – patienterna gick inte ner i vikt. Och gick de ner i vikt gick de snabbt upp igen efter avslutad ”kur”. Min tanke var att det måste finnas något annat – något som fungerar? Och jag behövde något som jag kunde stå för – göra till mitt. Införliva i mitt eget liv.

Jag har ingen personlig erfarenhet av varken mycket övervikt eller diabetes. Jag tampas istället med vad hormonerna ställer till med i min ålder. Min ingång till LCHF kommer sig av ett stort intresse av att må bra här och nu, sköta om mig för ett framtida gott liv, hjälpa andra att må bra och att hjälpa till att sprida kunskap. På vägen har jag väglett ett antal patienter till ett bättre liv.

Varm om hjärtat blir jag när jag tänker på Gudrun, i 60 årsåldern och med en kronisk sjukdom som omöjliggör nån större insats på motionsområdet, ett svårläkt sår på ena foten som också hämmade och en uppgiven, slokörad uppsyn. Så många gånger som hon hade försökt banta – och misslyckats för att få den typiska kurvan med mer viktuppgång för varje försök.

Jag lotsade in henne på LCHF – ett litet steg i taget – vi träffades regelbundet under ett år och lite till. Vi pratade om fallgropar och om att planera sin matdag för att inte halka av banan och kilona gled av henne så där himla bra som det kan göra ibland. 14 månader senare hade hon gått ner från 154 kilo till 96 kilo. Hon var glad, men jag tror att jag var ännu gladare! Det var som jag trodde – jag fick bevis, logiken – det fungerar! Och det bästa av allt – det finns möjlighet att ge hopp även till en som inte kan motionera – det löser sig även utan. Så befriande och hoppingivande att kunna förmedla det.

Jag har två barn jag är mäkta stolt över. Uppfödda på riktig mat, fullfeta produkter och massor med frukt. Min finska mamma föll aldrig för margarinet och lättmjölken och farmors estniska surdegslimpa har satt sina spår på smaklökarna. Baktråget såg jag till att fylla på duktigt med frukt och barnen har i sin tur var duktiga på att gå som varsin bulldozer från ena kanten till den andra för att tömma förrådet. Det gläder mig enormt att se att ”de gör som jag gör” nu och har till stora delar tagit till sig samma matfilosofi som jag. Och pojkvänner och flickvänner involveras också. Det är så det sprids!

Jag har i många år jobbat som jag kallar det ”under cover”. Helt övertygad om kolhydraternas avgörande roll i mina patienters liv har jag predikat för mina kollegor – läkare, distriktssköterskor och labbpersonal – om vikten av att dra ner på kolhydraterna. Idag drar hela vårdcentralen åt samma håll – vi förmedlar samma budskap. Detta har gjort att våra diabetiker är friskare, genererar mindre jobb för oss och framförallt så mår de bra! I Nationella Diabetesregistret kan du hitta våra lysande resultat – Örebro ligger, precis i skrivande stund, på delad förstaplats i att hålla långtidssockret på låga och bra värden. Och Vivalla Vårdcentral pendlar som 8:a och 9:a ”trots att” vårdcentralen ligger i ett belastat område.

Jag som följt kostdebatten under många år gläds åt att vi är fler och fler som ”kommer ut ur garderoben” och vågar stiga fram. Många, dietister framför allt, försöker få mig att tro att vi gör fel som predikar lågkolhydratkost. Socialstyrelsen säger… och det blir nästan som ett hot. Då tvekar många diabetessköterskor att ge de råd som funkar bäst. Jag har ju också gjort så. Vad är ”måttlig lågkolhydratkost” konkret för just den patienten jag har framför mig? Mitt budskap är också helt i linje med Socialstyrelsens ”individualisera kostråden”! Om det då betyder att jag har en patient som behöver nästan inga kolhydrater alls för att få styr på sitt socker – då tänker jag fortsätta uppmuntra till det nya mattänket. Alternativet är mera mediciner och det kan aldrig vara en bättre väg än att lägga om maten. Win-win inträder för alla inblandade. Mat är stark medicin!

Tina Brus

Tidigare med LCHF-läkare

Inlägg av dr Björn Ekengren

Inlägg av dr Evelyne Bourdua-Roy

Inlägg av dr Christopher Stadherr