Att inte äta

Precis som kejsarpingvinen är jag en jäkel på att fasta.

Ja, jag vill nog påstå, att jag är nästan lika bra på att fasta som att äta. Fiskpinnechampion i Järla skolas mellanstadium i Nacka, det var jag det! Kunde smälla i mig bortemot 20 stycken, och de var rätt stadiga de där fiskpinnarna, ska ni veta.

I mogen ålder blev jag Tjockis-Slottets obestridlige fastemästare. Där fick jag in hela tre fastor på 2,5 – 4 dygn under loppet av en dryg månad. Och den fasta jag tog till för att spurta förbi Alexandra Zazzi i finalen varade i två veckor.

Att jag nämner just kejsarpingvinen, beror på att den kommit att studeras inom forskningen om fasta. Under hela fyra månader äter den ingenting! Och av den ansenliga viktförlusten som då blir den naturliga följden, består hela 96 procent av fett och ynka 4 procent av protein (muskler).

De flesta av oss – det gäller både laboratoriedjur och vanligt fölk och till och med mig – försmäktar utan mat under så lång tid.

Jag säger de flesta, för det finns undantag. Den skotske 27-åringen Angus Barbieri fastade i mitten av 60-talet i cirka 13 månader. Men han hade å andra sidan ett gigantiskt inre skafferi att plocka från, med en startvikt runt 207 kilo. Vid fastans slut vägde han 82 pannor, en vikt han någorlunda höll resten av sitt liv.

Tillbaka till kejsarpingvinen. Det finns en generaliserbarhet från forskningsrönen kring denna köldtåliga fågel. Den grundläggande bilden är nämligen likartad hos de djurarter som kan lagra fett, inklusive det smartaste och dummaste djuret av dem alla, homo sapiens:

Vi är bra på att bevara muskler när vi fastar.

När vi under en längre tid inte äter – beroende på ofrivillig svält eller frivillig fasta – är kroppen helt enkelt inte så dum att den glufsar i sig de muskler vi behöver för att fly och fajtas och leta föda. Tvärtom. Skrämselpropagandan om att man måste hålla igång ätandet hela tiden för att inte tappa muskler – och grundförbränning – är kraftfullt motbevisad i ett antal studier.

I stället konsumerar vi av de energireserver vi lagrat just för att klara bryggan fram till nästa skrovmål. I alla fall så länge vi inte har alltför lite kroppsfett. En smal människas kropp kommer att uppgradera proteinknaprandet efter en tids svält, eftersom den vill minska sin energikonsumtion när fettreserven börjar sina.

Här läsning för den som är sugen på fördjupning: Fasting and muscle mass

Festa och fasta. Det är det metabola livets grundmelodi. Välfärdsmänniskan, däremot, marscherar taktfast till en helt annan orkester. Den stavas ungefär frukost – mellis – lunch – fika – middag – kvällssnacks. Dag efter dag, vecka efter vecka, efter år…

Så långt har vi således fjärmat oss från vårt evolutionärt utmejslade metabola grundläge, att det rådande paradigmet lyder: käka, käka, käka, käka, käka… Annars drabbas vi av ”lågt blodsocker” och humöret och energin störtdyker.

Har du ingen mat?! Hinner du inte äta?! Ta en powerbar! En frukt! ÄT, FÖR GUDS SKULL, ÄT! ANNARS VÄNTAR UNDERGÅNGEN! Eller häll i dig sportdryck, alltså dyrt sockervatten med lite salt.

Det där är förstås, i grunden, humbug. I själva verket är vi extremt duktiga på att tillverka erforderligt blodsocker när vi inte får kolhydrater genom maten. Detta genom en process som heter glukoneogeones. Faktum är att det finns såväl essentiella aminosyror som essentiellt fett, men inga essentiella kolhydrater.

Det vill säga, en kost utan protein eller fett fungerar inte i längden, i alla fall inte utan tillskott. Men du klarar dig utmärkt utan kolhydrater. De du behöver gör du själv vid behov.

Ur en aspekt har dock rädslan för blodsockerdipp en verklighetsgrund. För om kroppen aldrig får träna sig i att använda fett som energi, uppstår omställningsproblem när måltider hoppas över och kolhydrater skippas. Som jag var inne på i mitt inlägg förra veckan kan det krävas lite övning för att hamna i effektiv och besvärsfri fettdrift.

Men när omställningsprocessen väl är klar, har man ett supervapen mot överflödskilon.

Själv har jag under Biggest Loser-fastorna och de jag gjort efteråt på ett underbart sätt befunnit mig i bantarens våta dröm: låg hunger och hög energi. Eftersom jag kunnat glufsa i mig gratis och högoktanig mat från mitt inre skafferi. Särskilt när ketosen kickat in ordentligt.

Ketos är det tillstånd då levern producerar ketonkroppar. Dessa är ett slags extra potenta fettmolekyler som dels ger god utväxling i muskelcellernas mitokondrier, dels kan användas som alternativt bränsle för hjärnan när glukosförsörjningen på grund av fastan går på sparlåga.

Vi snackar alltså extrem vapenkraft mot din tjocka mage. Fasta kombinerat med en längre daglig promenad trollar lätt bort fyra hekto späck per dygn. Nästan 3000 kalorier alltså, eftersom ett hekto kroppsfett innehåller cirka 700 kalorier. Det blir i grova drag tre kilo fläsk i veckan, det!

Själv höll jag rentav ett ännu högre bantningstempo när jag knäckte Zazzi. Promenerade cirka 15 km per dag. Joggade några gånger. Motionscyklade och simmade rätt mycket. Med min stora kropp fick jag garanterat bort sex hekto per dag, alltså över åtta kilo på de två veckorna.

Jag hade lätt kunnat fortsätta, men det vankades ju segerfest med ost och annat härligt, så 14 dagar fick räcka.

Jämför fastan med trälig kaloribantning. Varje måltid äter man mindre än man vill, vilket är psykiskt jobbigt. Man tappar kanske ett halvkilo i veckan, inte mycket mer. Så pass blygsamma resultat kan vara hämmande för motivationen. Vad värre är: hungern går upp och förbränningen och orken ner. Och så småningom vänder siffrorna på vägen upp igen.

För mig som livsnjutare – med en inte särskilt rutinmässig livsstil och en förkärlek för frosseri – är fastan extra viktig. Jag vet att jag kommer att gå upp ibland – och då pratar jag inte om några futtiga gram! Emellanåt vill jag ju kunna bjuda in de stora kolhydratkällorna till festen: vanilj-milkshake, hallonbåtar, baguette med ost, färskpotatis, pommes frites, semlor, skaldjurspasta, vingummin, lasagne, västerbottenpaj, färskpressad apelsinjuice, räkrisotto, chokladpraliner, ostbågar… Fast jag vet att de riskerar att trigga överätande genom insulinets härjningar i min metabola störda kropp.

Det här blogginlägget börjar bli rätt långt nu. Energin flödar när jag hamrar på tangentbordet. Säkert delvis beroende på att jag sedan fyra dygn tillbaka befinner mig i en härlig fasta. Känner mig smått hög på alla ketonkroppar. Tänker hålla på något dygn till, inte längre, för det vankas sociala evenemang där en livsnjutare verkligen vill njuta.

Nästa vecka delar jag med mig av mina bästa fastetips. Och berättar hur det känns att bryta fastan. Det är grejer det…

Erik Hörstadius