Att trilla dit och ta sig upp igen

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Jag är precis hemkommen från en fantastisk semester — tio dagar i familjens stuga vid en stor sjö i Ontario, i den norra delen av Kanada med klara sjöar och djupa skogar.

Den här årliga träffen i augusti samlar många av oss: mina 91-åriga föräldrar, mina systrar, svågrar, vuxna barn och, i ökande antal, deras nya partners, till en intensiv, kaotisk och intim släktträff i på gränsen till vildmarken. Det här året var vi som mest 24 personer.

Vår tid tillsammans ägnas åt sol och bad, kajakpaddling, paddelbräda, vandring, sång och gitarrspel, brädspel och tävlingar (det här årets gren var spikeball) — och mat. Mycket mat.

Det är skördetid i Ontario och på vägen till stugan åker man förbi gårdsbutiker som är fyllda till bredden av årets skörd: färskpotatis, nyplockade majskolvar, gröna bönor och ärtor, bifftomater och alla sorters frukt — persikor, plommon, aprikoser, körsbär, svarta vinbär, blåbär, björnbär och mycket annat. Och det finns hemgjorda pajer och sylt gjord av den rikliga mängden färsk frukt. Vi brukar alla anlända till stugan med full last av godsaker att bjuda på.

Det finns rikligt med drinktilltugg varje kväll före middagen. En vänskaplig kulinarisk tävling mellan olika familjer om vilka som bjuder på godast snacks när det är deras tur att fixa middagen.

Förutom överflödet av mat är det alkoholhaltiga drycker. Fina viner och gott öl finns i överflöd. Det är en familjetradition att dricka en gin och tonic på terrassen medan vi tittar på den fantastiska solnedgången.

Utmaningarna

Jag visste att det här familjefestandet skulle göra det riktigt svårt att hålla fast vid LCHF. Under de senaste fem åren har fem av oss 24 börjat äta någon form av LCHF, vilket resulterat i märkbara hälsoförbättringar och viktnedgång. Jag visste alltså att jag inte skulle vara ensam att hålla mig till LCHF i överflödet av mat och dryck.

Gin och tonic var lätt — vi LCHF:are bytte ut söt tonic mot sodavatten med en skvätt citron i. När jag av misstag tog en klunk av den vanliga varianten smakade den äcklig sött. Vår nya krispiga variant fick även flera icke-LCHF:are att byta ut sin drink. Drinkreceptet förändrades; solnedgången fortsatte att vara fantastisk.

Färskpotatisen — i potatissallad, rostad med vitlök eller ångkokt med smör och örtkryddor — kunde jag tack och lov undvika. Potatis är min stora svaghet, jag visste att jag inte kunde ta en endaste liten smakbit om jag skulle undvika risken att trilla dit. Det var också lätt att undvika det mesta av brödet.

Men jag halkade till och det gjorde även mina LCHF-släktingar: kall öl efter en vildsint spikeball-turnering; svartvinbärssylt på tjocka skivor av fullkornsbröd; färska, saftiga persikor; paj med blåbär och körsbär; färska, söta majskolvar med mycket smör. Vi tittar på varandra, med frågande ögon: ”tänker du äta det där?” Snarare än att känna stöd av att vi var så många som åt LCHF, fanns det en risk. Om en föll, blev de övriga svagare.

Att betala priset

Men jag fick betala priset, fysiskt. Jag kunde känna det. Jag kände min sömnig och seg. Min mage kändes svullen och obehaglig. Mina allergier blev allt värre ju längre in i vistelsen vi kom. Mina shorts satt åt kring midjan. Jag kände mig dimmig och slö. (Mina spikeball-prestationer försämrades.)

Jag kände att jag hade gått upp vikt, men jag visste inte med hur mycket förrän jag kom hem tidigare i veckan och klev upp på min våg. Tre kilo plus på tio dagar. Och fem centimeter extra i midjan, en del av det kanske på grund av svullnad. Jag testade mitt fasteblodsocker precis innan jag åkte hem och det låg på mitt högsta värde någonsin: 6,6 mmol/l.

Det vara första gången på flera år som jag trillat dit så rejält. Förra gången var också det i stugan.

Min nära vän Denise, som ätit LCHF sedan förra vintern, hade en liknade upplevelse i sommar som hon nyligen beskrev i ett mejl:

”Jag kom just hem från ett fantastiskt gardenparty. Vackra omgivningar, gratis bar, mycket snacks. Jag bestämde mig för att roa mig och åt allt jag blev bjuden på: smörig kyckling på naanbröd, rökt lax på skivor av potatis, söta små gurksmörgåsar, mör biff på bröd… och så vidare. Mycket kolhydrater. Jag unnade mig allt och nu mår jag riktigt dåligt! Det känns som om jag är bakis. Jag blev yr och svag och ville bara åka hem. Jag kommer att behöva gå och lägga mig tidigt. Usch. Jag gör aldrig om det. Maten var fantastisk, men det är inte värt det!”

Att lära av sina misstag

Jag håller med. Men jag har också lärt mig en hel del.

Man kan se de här erfarenheterna som bakslag på vår LCHF-resa, eller som bevis på vår svaghet och felbarhet. Man kan klandra sig själv för att man misslyckas att hålla sig till kosten. Men det här är vad som gör mig optimistisk och full av beslutsamhet: jag har återhämtat mig snabbt. Och jag mår så mycket bättre. Det gör att fördelarna med den här kosthållningen är så uppenbara och användbara.

Så fort jag kom hem gick jag tillbaka till LCHF. Min hjärna blev klarare. Min mage lugnade ner sig. Energin återvände. Sömnen förbättrades. Mitt blodsocker återgick till normala nivåer. Det tog tre dagar att hamna i ketos, men nu, på den fjärde dagen, är jag enligt ketonmätaren i optimal ketos igen och jag mår toppen. Jag har gått ner nära två kilo på fyra dagar och jag är säker på att jag inom ett par dagar är tillbaka på min före stugan-vikt.

Istället för att känna mig svag känner jag mig full av kraft. Ja, jag går upp i vikt (lätt) men jag kan också gå ner. Jag vet nu hur och varför. Och jag kan tydligt se och känna risker och fördelar. Jag kan bedöma om det är värt det, i mående och på vågen.

I den medicinska litteraturen kritiseras ofta ketogen kost för att vara alltför begränsad och för svår att upprätthålla. Orealistisk för vanliga människor. Och ja, i ovanliga situationer som ett stort släktkalas eller vid speciella tillfällen som fest och jul kan det vara tufft.

Men istället för att fokusera på det som är svårt, ser jag det på ett nytt sätt: det är riktigt lätt att komma igen. Och skillnaden man känner gör att det är än mer motiverande att må bra igen.

Det fick mig att tänka på björnarna som vi ibland ser i trakterna av stugan — i augusti frossar de ofta på de björnbär som växer längs vägen. De lägger på sig fett av alla kolhydrater från den färska frukten, sedan går de i ide och lever på fettet tills de magra dyker upp på vårkanten och återupptar sökandet efter föda.

Jag tror att våra förfäder också följde det mönstret, de frossade i frukt under sommarhalvåret, sedan gick de tillbaka och levde på mat med lägre kolhydratinnehåll under resten av året. Så jag omfamnar mitt björnlika stug-jag och klandrar inte mig själv för de kolhydrater jag ätit.

Nu är jag tillbaka på LCHF resten av året. Med mer motivation än någonsin. Och kanske att det nästa år finns ännu fler LCHF:are runt middagsbordet.

—
Anne Mullens

Tidigare med Anne Mullens

Alla tidigare inlägg av Anne Mullens