Att vinna Biggest Loser VIP
Här kommer de två vanligaste frågorna efter min seger i Biggest Loser Vip 2018:
– Hur har det gått efteråt?
– Hur var Gunilla?
Ni ska strax få svaren, men först tänkte jag ta upp en annan aspekt av min televiserade viktminskning, nämligen hur lätt den var. Vilket rimligtvis är väldigt goda nyheter för dem av er som själva kämpar mot överskottskilon.
Siffermässigt gick jag ner från 129,6 kilo till 106,6 kilo, det vill säga 23 kilo under de knappa fem veckorna på slottet. Det är nästan 5 kilo i veckan. Självfallet utgjorde en del av viktförlusten vatten, eftersom jag såg till att ha mycket vätska i kroppen vid första invägning. Och vid den sista vägningen hade jag gjort ett rejält svettpass på gymmet, plus fastat några dygn. Men en bra bit över 10 kilo rent fläsk lyckades jag spetta bort. Det går alltså att tappa kilon väldigt snabbt, vilket är psykologiskt uppmuntrande. Snabba resultat skapar förstärkt motivation vilket i sin tur vässar resultaten i en positiv feedback-loop. Men vid snabb viktnedgång förlorar man väl muskelmassa och sänker sin grundförbränning (resting energey expenditure, REE)? Nej. Så är det inte. Under de 30 år jag, för det mesta i stark motvind, kämpat mot övervikt, köpte jag propagandan om att man hamnar i svältläge om man hoppar över måltider och går ner snabbt. Därför tvingade jag periodvis mig själv att äta frukost, fast det är ett mål jag helt problemfritt kan skippa.
Att äta för att gå ner i vikt – ja, ni hör ju hur snurrigt det låter! Men när jag under 2017 började fördjupa mig i forskningen om viktminskning, insåg jag att jag varit grundlurad. I själva verket är det klassisk kaloribantning som höjer hungern och tröttheten och frusenheten och sänker energiåtgången och humöret. Och egentligen är det logiskt. När kroppen under en längre tid får mindre energi än den är van vid, så lägger den sig i försvar mot viktnedgången för att inte bokstavligen svälta ihjäl. Den reglerar ner ämnesomsätningen och känsligheten för mättnadshormonet leptin. Och reglerar upp hungerhormonet grehlin. Men när kroppen hamnar i frivillig svält (alltså fasta, såväl kort som lång), så glufsar den girigt i sig av det inre skafferiet. Förutsatt att den är någorlunda omställd till fettdrift. (Det fordrar lite övning och kan vara knepigt vid de första försöken.) Också här är det logiken som talar. Tänk evolutionärt. Säg att du är en stenåldersmänniska som går utan mat men har lagrade fettreserver på kroppen. Då vore det ju konstigt om du blev slö och trött i jakten på ny mat. Nyckelhormonet här är insulinet. Den som fastar eller äter högfett/lågkolhydratkost har låga insulinnivåer i blodet, och har då lätt att omsätta energi. Medan den som tryckt i sig kolhydrater har höga insulinnivåer och är i ett energiinlagrande läge. Särskilt om man är insulinresistent. Då fungerar blodsockerregleringen dåligt och den stackars bukspottkörteln toksprutar ut insulin i blodet, kanske tiodubbla doser jämfört med den metabolt friske.
Det var med de här nyförvärvade kunskaperna jag checkade in på Tjockis-slottet den 19 april 2018. Jag hade alltså gjort min hemläxa. Och kunde anta utmaningen med optimism och oförvägenhet. Och jag kände nästan hela tiden en hög, härlig energi, både kroppsligt och mentalt. Trots att jag snittade ett kaloriintag på troligen under 1000 kalorier per dag. Trots flera fastor och sömnbrist (jag var tvungen att jobba en del vissa nätter). Och trots en massa träning.
Annars har det ju gjorts extremt deprimerande uppföljningsstudier på deltagare i Biggest Loser. De flesta blir så småningom minst lika feta som de var när de castades in i programmet. Inte i första hand för att de är odisciplinerade slappisar, utan för att de har usel förbränning. Nutritionsforskaren Kevin Hall kunde för några år sedan visa att 13 av 14 Biggest Loser-deltagare ett visst år hade mer än 500 kalorier sämre grundförbränning sex år efter programserien, än vad som kunde förväntas givet deras vikt, ålder och kön. Den fjortonde, han som inte hade usel förbränning, är ett intressant fall. Han hade nämligen genomgått gastric bypass-operation, och fick efter den i sig så lite mat att det kunde liknas vid fasta. Och han fick faktiskt igång sin metabolism. Fastan tycks alltså kunna ställa om kroppens ”set point'” till en lägre nivå och få den pigg på att göra av med energi.
Jag och Kalle Moraeus var från dag ett inne på att hålla insulinet kort, genom att rata nästan alla kolhydrater. De andra tog så småningom rygg på oss, även om de inte var riktigt lika kolhydratrestriktiva. Kalle inspirerades dessutom av mig till 24timmarsfastor. Samtidigt käkade vi gott, med Alexandra Zazzi som naturlig ledare i köket. Hon är en gudinna när det gäller att få fram vackra, färgstarka, fräscha varierade rätter med kött, fisk, grönsaker, olja, kryddor, såser, örter, parmesan och annat härligt. Jag minns en fotograf som sa ”Ni kommer inte att gå ner nånting, ni käkar alldeles för mycket”. En annan hånade mig för att jag inte åt kolhydrater: ”Du kan inte träna utan kolhydrater, det håller inte.” Och en annan kille i TV-teamet förkunnade grötmyndigt, att banta ska man göra genom att äta torsk, fett ska man undvika… Till det underbara med att få pröva sina LCHF-vingar i Biggest Loser hörde att få ge dessa fettskrämda tvivlare fel. Och det inför en stor TV-publik. Ingen kan därför betvivla sanningshalten i våra resultat: en massa kameror var ju där och dokumenterade vår viktresa. Man kan alltså säga att med mig och Kalle Moraeus i spetsen genomfördes här ett fullskaligt LCHF-experiment. Och succén var monumental! Alla gick ner mycket i vikt – och ingen har heller studsat upp på ett besvärande sätt. De som åkte ut först, Magnus Schönberg och Pekka Lindmark, har tappat de flesta av sina kilon på hemmaplan, efter slottet. Och vi var på strålande humör nästan hela tiden. Programledaren Anna Brolin tog upp just detta med humöret när programserien led mot sitt slut. Hon ville ge oss beröm för att det hela tiden rådde en så positiv anda. Många bantare är ju annars sura och tvära. Och en sak till att nämna, en viktig, som det inte görs stor sak av i programmet, men som är helt fantastisk. Carl-Jan Granqvist kunde efter några veckor på slottet sluta ta sin diabetesmedicin. Han hade alltså erövrat blodsockerkontroll via kost och motion och behövde inte längre tillföra medicinskt insulin.
Under sommaren fram till finalen gick jag sedan ner ytterligare knappa 13 kilo. Total viktnedgång 35,8 kilo, från 129,6 till 93,8. Blodvärdena hade gått från dåliga till perfekta – bland annat triglyceriderna – förutom att jag hade rätt mycket kortisol i slutblodprovet. Men det är en naturlig effekt av fasta, och jag spurtade förbi min medfinalist Alexandra Zazzi med just en långfasta. Idag väger jag lite mer än i finalen, har väl minst fem kilo mer fett på kroppen. Där har ni svaret på frågan ”Hur har det gått efteråt?” Under en period i höstas blev det lite för mycket party, och jag har inte städat undan konsekvenserna av detta. Men det tänkte jag göra nu i januari, med en lite längre fasta plus en satsning mot att springa långlopp igen. Planen är att jag under 2019 ska genomföra mitt tolfte marathon – och det första i fettdrift! Mina tidigare maror (1982-2006) har genomförts i ett kolhydratparadigm.
Och Gunilla? Gunilla Persson är en rolig och varm människa – som kan bli väldigt arg när hon inte får som hon vill. Då blir det show! Gunillas ögon sprutar etter om hon till exempel inte lyckas manipulera sin nya slottskompis Erik att garantera stöd till henne i en eventuell omröstning mot Pekka eller Kalle… Men när samme Erik hittar hennes försvunna guldjacka kan det bli en försoningskram: –Du är rätt okay ändå, Erik…
Tack, Gunilla, för att du var en så underbar slottskrydda i den annars nästan överharmoniska tjockis-soppan!
Om författaren
Författaren och journalisten Erik Hörstadius skriver från och med idag regelbundet på Diet Doctor. I slutet av januari utkommer hans bok Livsnjutardieten, som handlar om hans viktminskning och det nya fettbejakande kostparadigm, där fokus ligger på hormonell balans i stället för simpel kaloriäkning.