Och vinnare av Biggest Loser 2020 är…

Från 131 kilo till 66 kilo. Det är nästan 50 procent. Med den noteringen slog hon rekord bland kvinnor. Hur snabbt gick denna viktminskning? Den tog cirka 20 veckor, möjligen 22. Tio veckor på slottet Ekolsund, sedan tio-tolv veckor i hemmamiljö (har inte tillgång till exakta datum).

I snitt minst 3 kilo i veckan, alltså. Det är hisnande. Det uppnår man bara om man fastar, kombinerat med en ordentlig promenad per dag. Alternativt att man tränar extremt hårt och håller järnkoll på kalorierna och tillåter sig i princip noll undantagsdagar. Mona har helt enkelt uppvisat en imponerande disciplin och förändringsvilja.

I en intervju i TV4:s Efter fem kunde man se att hon hållit den nya vikten bra, trots att nästan ett år gått sedan finalen spelades in.

I stort sett alla deltagare presterade bra i finalen. Det var mycket imponerande att se. Hemmapriset togs hem av 21-årige Simon Wahl, med en viktnedgång på över 40 procent. Också han verkar – av hans instagramkonto att döma – ha hållit nya vikten bra. Uppenbarligen med hjälp av en hel del träning. I en liten videosnutt han lagt ut lyfter han hela 200 kilo i marklyft.

Biggest Loser är för de deltagande betydligt mer än kilojakt. Det kan jag intyga, som tävlat själv.

I VIP-varianten, förvisso (2018). Då stannar man som längst bara fem veckor på slottet. Fast det är inte så ”bara” utifrån all den fria tid man har mellan träningspass och tävlingar; tid att inventera de egna demonerna. Eftersom man är avskärmad från familj, jobb, mobil, dator, nyhetsflöde.

Det är här TV-programmet Biggest Loser har sin styrka: kampen mot de inre demonerna. Att det blir effektiv TV beror förstås i hög grad på att den själsliga resan så tydligt matchas av en fysisk resa. Självkänslan och framtidstron växer, medan kroppen i snabb takt krymper.

27-årige Andreas Andersson från Lund låg i sängen 20 timmar om dygnet och hade helt gett upp om livet. Vågade inte åka kommunalt på grund av allt sitt självhat, vilket gjorde det svårt för honom att träffa mamma. Väl framme i finalen möter vi en nästan halverad Andreas, med stadig, oförvägen blick mot framtiden.

Relationsskygge Rasmus Zetterberg har blivit en hunk med flickvän. Och Amanda Krimi, viktnedgång 60 kilo, lyckades några månader efter finalen bli gravid efter många år av ofrivillig barnlöshet.

Coacherna Micke Hollsten och Pischa Strindstedt är underbara. De pushar när det behövs, kramar när det behövs, och guidar kärleksfullt deltagarna in i deras egna komplicerade hjärnor, för att röja undan bråte och livsförlamande skräck.

Ex-Gladiatorn Micke hade jag för övrigt förmånen att själv ha som empatisk och humoristisk slavdrivare den fem veckorna 2015. Han är lika härlig off som on camera, kan jag intyga.

Biggest Loser visar att genomgripande livsförbättring är möjlig, och det på tämligen kort tid dessutom.

Omständigheterna är förstås optimala. Att så här på heltid – med bra coachning, i en fantastisk miljö, tillsammans med andra med liknande problem – få reboota livet, är får förunnat.

Men förhoppningsvis förmedlas budskapet att när krafttag görs gällande hälsan, kan dåliga kurvor snabbt vändas rätt.

Hur varaktig är då livsförändringen? När kommer kilona tillbaka? Det är ju en sak att hålla sig på den smala vägen så länge TV-programmen rullar på. Under den tiden känner man omgivningens blick på sig, och vill inte faila. Det vore för pinsamt!

Därför behöver en ettårsutvärdering egentligen inte säga så mycket.

Mer intressant: hur är läget efter tre år? Tio år? I en uppmärksammad amerikansk Biggest Loser-uppföljning som kom för några år sedan, hade deltagarna gått upp jättemycket i vikt sex år efter programmet. De hade dessutom katastrofalt låg basal energiförbrukning. Vilket givetvis är ödesdigert för den med viktproblem.

Det kan i värsta fall vara så, att den hårda träningen och det låga kaloriintaget långsiktigt skadat sköldkörteln och andra organ kopplade till ämnesomsättningen.

De frågetecken jag här sätter för långvarigheten hos success stories gällande viktminskning, vill jag sätta också för annan livsförändring generellt. När börjar Jeppe supa igen? När blir soffpotatisen återigen soffpotatis? Hur stor är chansen att man aldrig faller tillbaka i gamla hjulspår?

Mycket för forskningen att bita i. Min poäng här är inte att leverera några svar, bara stillsamt påpeka att meningsfull resultatutvärdering kräver lång tidshorisont.

Så till programmets stora svaghet. Man får inte veta vad deltagarna äter! Bara att de äter lite!

Hur mycket denna informationslucka är det svenska produktionsbolagets fel, och hur mycket som beror på avtal skrivna med de amerikanska formatägarna, det vet jag inte.

Jag kan bara konstatera att när jag tävlade 2018 var begreppet lågkolhydratkost i princip bannlyst. Allt det jag sa om LCHF under inspelningens gång klipptes bort. (En i teamet berättade att detta var uttalad policy.)

Här några andra märkligheter gällande kosten i denna säsongs Biggest Loser:

Coachen på Revanschen (där deltagarna som åker ut hamnar), tidigare BL-vinnaren Micke Fridebäck, säger åt deltagarna att äta var fjärde timme. (FRÅGA FRÅN MIG: VARFÖR SKA TJOCKISAR ALLTID UPPMANAS ÄTA?!)

I en frågesporttävling på Revanschen sägs att kyckling är nyttigare än köttfärs – PÅ VILKA GRUNDER DÅ??????

Generellt – av seriens köksinteriörer att döma – verkar det vara lågfett med mycket grönt som gäller. Ovan nämnde Simon Wahl har publicerat ett kycklingrecept på instagram. Ur ingredienslistan: kycklingfiléer, lättkokosmjölk, 4-procentig matgrädde. Inte minsta antydan om fett, inte ens olivolja.

Att Biggest Loser vidmakthåller den dumma, gamla fettskräcken, är verkligen sorgligt. Och är det inte extremt märkligt att vi inte får veta vad och hur mycket de tävlande äter?

Det borde väl ha ett visst intresse i ett bantningsprogram?

Erik Hörstadius