Den stora hälsoresan

Kroppsfettet som vid starten låg i spannet drygt 20 till drygt 30 procent, kom ner till 10-13 procent. Midjemåtten minskade med, i runda slängar, 15-20 centimeter. Viktnedgången hamnade på 10-20 kilo. Inte ett mål i sig, enligt konceptets ”Vi bygger fysik, vi bantar inte”, som coach Tony Andersson säger i en scen.

Även Martina Haag, som hoppade av för att hon vägrade ställa sig på vågen till veckorapporterna, visade sig ha stretat på och var uppenbart starkare än dag 1. (Vägningarna handlade, enligt Tony, om att säkra upp att viktnedgången inte gick för snabbt, utifrån att deltagarna skulle orka med den hårda träningen och slippa hamna i bristtillstånd. Men Martina menade att vågen ändå på ett osunt sätt satte vikten i fokus.)

Lyckliga deltagare, lyckade resultat. Allt frid och fröjd, alltså? Nix. Kritiken har inte varit nådig. Inte minst efter en bild på en till synes utmärglad Måns Möller, som flög omkring i sociala medier.

En djupt bekymrad Johan Rheborg skrev – efter att ha tittat på ett antal klipp – ett långt inlägg på instagram:

”Förebilder hetsas att tokbanta och överträna av några oklara män ‘som hittat balans, fokus och mental styrka i livet’ genom överdriven träning och sjuklig kroppskontroll. Jag ser bara självsvält här. Jag förstår inte varför dessa vänner och kolleger valt att delta.”

Han berättar vidare att han jobbat i receptionen på Stockholms centrum för ätstörningar och sett hur kroppshets kan förstöra inte minst unga tjejers liv. Inlägget har lajkats av Mia Skäringer, Jenny och Niklas Strömstedt, Jonas Gardell, Keyyo med flera inflytelserika röster.

Före detta hockeyproffset Jonathan Hedström, under karriären själv drabbad av svåra ätstörningsproblem, är en annan profil som varnat för vad sådana här program kan trigga fram.

Viktiga perspektiv, självklart. Det är bra att debatten förs. Jämförelsehets kan vara en styggelse i sig; och om de vi jämför oss med saluför hälsovådliga metoder, desto värre. Särskilt om såväl traditionella som sociala medier eldar på.

Hela tiden kan vi mäta oss mot de allra mest lyckade kompisarna och kändisarna på område efter område. Den och den gjorde en coolare resa, den och den och den hänger på roligare fester, den och den har tajtare mage. När vi finner att vi inte duger, finns risken att vi tar till desperata och ogenomtänkta metoder för att hävda oss i konkurrensen.

Här är en ätstörd människas kilojakt ett klassiskt exempel. Ont kan lätt bli värre, genom näringsbrist, diverse stressresponser, sömnbrist, hormonella obalanser. Ner fem kilo, upp tio, depression, ner fem igen, utmattning, metabolt kaos, upp femton… Felaktigt genomförd viktnedgång och träning försvårar viktkontroll och uppbyggande träning på lång sikt.

Dessutom är det ett ont i sig att människor tycker illa om egna kroppen. Givet en viss fysisk status blir livskvaliteten högre av att inte gå omkring med självhat. Här har den så kallade ”kroppspositivistiska” rörelsen fört fram mer verklighetsanpassade ideal och större acceptans för skönhetsfläckar. Vi är alla är olika, och har olika förutsättningar.

Men vet vi säkert att program som Den stora hälsoresan bidrar till förstörda liv? I så fall, i vilken utsträckning?

Det vet ingen. Rheborg och de andra reser relevanta frågor. Men svaren har vi inte. Samhällelig idealbildning är oändligt komplex. Att notera är också att anorexia fanns innan kameran uppfanns. Och att ideal naturligtvis också är en positiv kraft!

Andras inre och yttre framgång kan ge oss sämre självförtroende, javisst. Men det kan också sporra till självförbättring. Kidsen slutar inte spela fotboll för att de ser Zlatan, de gör det med ännu större frenesi.

Nå, är 16 weeks of hell ett hälsovådligt och orealistiskt koncept? Ett ”toxin”, med Rheborgs ord? I grova drag lyder upplägget så här:

En power walk varje dag på runt en timme. Gympass cirka fem dagar i veckan (rätt hårda pass, vad det verkar).

Olika ”dietblock” på några veckor i stöten med varierande kaloriintag. Under ”deffarperioder” ligger deltagarna på tydligt kaloriunderskott, drygt 1000 kalorier per dygn om jag fattat rätt.

Andra veckor är kaloriintaget klart högre. Den som går ner för snabbt ordineras mellanmål, typ nötter. ”Ätfönstret” ligger på 8 timmar. Lunch kl 12, middag kl 20, utifrån menyer som måste följas (inklusive träligt mätande och vägande av ingredienser). Ingen frukost. Ingen alkohol.

Vad gäller makronutrienterna handlar det om low carb under deffarperioderna, med det uttalade syftet att försätta deltagarna i ketos. (Tony Andersson betonar ordet ”ketos” som i den grekiska ön Rhodos, inte som den svenska staden Borås. Lite ovant i mina öron!)

Är detta upplägg verkligen toxiskt? Skapar det hormonella obalanser? Förstör det långsiktigt grundförbränningen? Jag kan inte se att det gör det.

Deltagarna har förvisso – i varierande grad – svackor. Framför allt under första halvan. Men jag tolkar det som att de då ännu inte hunnit keto-adaptera. När de sedan allt lättare hamnar i ketos flyter träningen på bra. Hungern är dämpad, sömnen god, humöret hyggligt eller rentav strålande. Inte minst Öfvergård verkar må som en prins.

Precis som Martina Johansson skrivit på sin blogg, sätter jag frågetecken för andelen fett. Jag tror deltagarna hade fått en ännu mer harmonisk hälsoresa om de dragit ner på proteinet och brassat på med mer smör, avocado, olivolja, feta köttdelar.

Visst, de tränar hårt, men mer än 2 gram protein per kilo kroppsvikt ska inte behövas, alltså i runda slängar 150 gram. (600-700 kalorier.) De verkar äta mer protein än så, med risk för fettförbränningsavstängande glukoneogenes. Dessutom skulle maten bli godare med mer fett!

En annan – viktig! – anmärkning. Det tas i serien i stort sett inte alls upp hur stressande kalorirestriktion och hård träning kan vara för kroppen. Och att stress i sin tur kan skapa en dysfunktionell hormonell miljö som försvårar framsteg och försämrar humör.

Förvisso skriver deltagarna en ”känslodagbok” i appen, så jag tänker mig att Tony nog har viss stresskoll. Men tittarna lämnas i sticket på den punkten.

Vad jag också saknar är blodprover, före och efter. Hur ser riskmarkörerna ut, avseende inflammation, triglycerider, det onda kolesterolet, långtidssocker et cetera? Alla utom möjligen Möller ser ju grymt friska ut sista dagen. Men vad säger labbet?

Ett skäl till att Den stora hälsoresan provocerat så mycket är att alla deltagare var rimligt friska vid starten. Eller i alla fall inte påtagligt tjocka. Det finns en större acceptans för drastisk viktminskning och självspäkning i program som Biggest Loser, där det ju är uppenbart att det handlar om sjuklig övervikt.

(Här har Biggest Loser Vip 2018 och 2019 varit något av ett undantag. Jag och Kalle Moraeus och några till var förvisso väldigt tjocka vid invägningen, men för flera av de andra handlade det mer om trivselvikt.)

Både Hälsoresan och Biggest Loser ger snabba resultat. Och det är såvitt jag kan bedöma mycket inspirerande för många människor. Jag är också övertygad om att snabba resultat kan åstadkommas utan att förstöra metabolismen, åtminstone om man äter någorlunda lågkolhydratigt och allmänt nyttigt och dessutom utnyttjar kraften i ketosen. (Vi som tävlade 2018 har, senast jag kollade, fortfarande betydligt friskare och smalare kroppar än vid starten.) Man måste alltså inte banta eller bygga fysik långsamt.

Och härvidlag har Hälsoresan gjort ett ett bättre folkbildningsjobb än just Biggest Loser, där alla resonemang om ketos och LCHF tyvärr regelmässigt klipps bort. Där suggereras att vi tränar bort alla kilon i gymmet. Fast nyckeln för mitt 2018-gäng i själva verket var att vi genom att ligga på låga insulinnivåer – tack vare low carb – kunde öppna nyckeln till ”vårt inre skafferi”.

Det ska bli spännande att följa Hälsoresans deltagare i sociala medier framöver. Flera av dem var rädda att halka in i gamla vanor. Men här ska sägas att det var en problematik som togs upp seriöst och bra redan tidigt i serien. Hur ser planen ut för livet efter de 16 veckorna i helvetet?

De tränade på elitmotionärsnivå. Festade ingenting, hade en massa matfantasier, gick ofta upp vid 5-6 på morgonen för att hinna med all träning (och matlagning!). Det går ju inte att upprätthålla.

Magnus Hedman, som provade konceptet häromåret, gav råd. Och vi fick följa deltagarnas resonemang sinsemellan. Tony propagerade för att göra medvetna, aktiva njutningsval. Ät den där pizzan eller semlan – och njut av den! Men ta bara en. Och inte för ofta. Och fortsätt träna, förstås.

En viktig slutspaning kommer här:

Hälsoresans deltagare är högpresterare, och alla såg alltså hyfsat friska ut redan vid start. Men ändå levde så uppenbart suboptimalt. Den gamle nästan-elit-fotbollsspelaren Özz hade gett upp om sin kropp. Öfvergård hade accepterat gubbslapphet. Melin ville må bättre inuti…

Det här var alltså inte särskilt friska människor! Inte i jämförelse med hur friska, pigga, glada, spänstiga de skulle kunna vara. De åt dåligt, rörde på sig för lite. Livsstilsintervention var definitivt påkallad.

Visst, vi ska som Rheborg ställa frågor om ideal, utseendehets, träningshysteri. Men vi måste också prata om livsförbättring, jävlar-anamma och faran i att hamna på ett sluttande plan där man sakta sakta mår allt sämre, helt i onödan.

Tränar vi för mycket? Äter vi för nyttigt? Är det vårt stora folkhälsoproblem? Naturligtvis inte.

Fler hälsoresor till folket! Gärna med mer betoning på heaven än på hell? Plus bearnaisesås.

Erik Hörstadius