Det orättvisa livet vid fläskfronten

Också livet vid fläskfronten är orättvist. Rent genetiskt föds vi med olika förutsättningar att kontrollera vikten och hålla oss metabolt friska. Gener som för tusen och hundra tusen år hade högt överlevnadsvärde – som att känna stark hunger, kunna äta mycket och effektivt lagra fett – spelar idag snarare rollen av livsförkortare. Plus att de sänker bärarens attraktionskraft, om han/hon inte lyckas bemästra dem.

Anledningen till att jag tar upp detta orättviseperspektiv är att jag häromdagen trillade på en färsk forskningsstudie: Early Postnatal Stress Impairs Insulin Secretion in Response to Psychological Stress in Adult Rats

Ni som vill plöja den i detalj kan läsa här.

Men om jag ska dra den i snabb sammanfattning handlar den om laboratorieråttor som utsatts för vissa typer av stress. Dels ”foot shock”, vilket innebär elektriska stötar på golvet där de går. Dels kognitiv/psykologisk stress.

Det visade sig att de stressade råttorna, jämfört med kontrollgruppen, fick sämre sockervärden och högre insulinnivåer. De hamnade alltså på snabbspåret till metabol ohälsa. Och i det här fallet alltså inte på grund av taskiga gener, utan på en stressig livsmiljö.

Översatt till människor – vilket man givetvis ska vara lite försiktig med, vi är ju inte råttor – betyder det att spädbarn kan dömas till livslångt dåliga hälsoförutsättningar långt innan de ätit sitt första lördagsgodis.

Det här råttexperimentet rimmar väl med många andra studier gällande det orättvisa elementet i överviktsproblematiken. För några år sedan publicerades en studie om barnaföderskor, och hur diverse parametrar på området livsstress påverkade möjligheten att gå ner de graviditetskilon man dragit på sig.

Rätt gissat: ”livsstressade” mammor visade sig ha svårare återgå till tidigare vikt. Ett annat tydligt samband var att välutbildade mammor hade lättare att ”hitta formen” än lågutbildade.

Och apropå spädbarn och mammor. Den internationellt mycket välkände amerikanske professorn i barnhälsa, Robert Lustig, menar att överviktsproblem kan triggas igång redan under fosterstadiet. Mammor som äter dålig kost kan överföra insulinresistens och annat otyg till bebisen i magen, menar Lustig, med argument utvecklade bland annat i boken Obesity before birth (Springer US; 2011).

En välkänd svensk studie på temat ”Livet är orättvist” utfördes av Fredrik Nyström, professor i internmedicin, för tiotalet år sedan. Han plockade ut ett gäng smala, eller i alla fall normalviktiga, studenter, som under att antal veckor sattes på snabbmatsmeny med stort dagligt kaloriöverskott. Genom att utrusta deltagarna med stegräknare, kontrollerade han att de inte motionerade bort överskottet.

Resultatet? Vissa gick upp ett rejält antal kilon, andra nästan ingenting alls; kalorierna bara försvann. Återigen ett bevis för att ödets lotter faller olika.

Jag menar att det här perspektivet är viktigt att ha med sig i den allt piggare diskussion om folkhälsa jag tycker mig ha anat en längre tid nu, påpuffad av corona, ett virus som ju satt ljus på såväl immunförsvaret som underliggande sjuklighet, exempelvis diabetes typ 2.

Andra tecken i tiden: att regeringen tillsatt en nationell samordnare för fysisk aktivitet, Johan Holmsäter. Och det stora genomslaget för läkaren och författaren Anders Hansens folkbildande projekt om hjärnan, där han drar starka slutsatser om hur dess funktion samspelar med resten av kroppen.

Perspektivet är viktigt av flera skäl. Till att börja med innebär det ju en objektiv livskvalitetssänkning om vi som dragits och dras med överviktsproblematik döms ut som karaktärslösa soffpotatisar. Jag minns så väl den dagen för cirka tjugo år sedan då jag satt i en eka i en liten insjö med en vän, som spände blicken i mig och sa, förnumstigt:

”Du kanske borde testa att äta mindre…”

Tack för den, kompis!

Men utöver att den typen av moraliserande ofta träffar fel och är sårande, så drar det ju fokus från de verktyg som faktiskt kan hjälpa. Undvika socker. LCHF. Periodisk fasta. Bort med alla hel- och halvfabrikat. Vardagsmotion. Stå på huvudet när man äter. Gå med kylväst. Sätta lås på kylen när man dricker alkohol. Eller vad det nu kan vara… Här är inte tillfället att utvärdera den eller den metoden; jag vill bara påminna om att vägen till viktkontroll och metabol hälsa snarare går via beprövad kunskap än moralisk uppläxning.

Som sagt, inte peka finger och framkalla skam. Däremot ska vi inte blunda för den krassa (o)hälsoverkligheten.

Gymnastik- och idrottshögskolan publicerade i april i år stor studie i vilken 450 000 svenskar mellan 18 och 74 år hade följts i över 20 år. Övervikten har ökat med drygt 20 procent, fetma med 86 procent, svår fetma med 153 procent. Sammanlagt är drygt hälften av alla vuxna i Sverige överviktiga eller feta.

En etablerad norm är minst 150 minuters fysisk aktivitet i veckan (raska promenader räknas). Bara hälften av befolkningen kommer upp till det. Och andelen vuxna med hälsovådligt dålig kondition har ökat från 27 procent 1995 till 46 procent 2017.

Numera finns cykelbanor nästan överallt. Bra! Ett exempel på att förändring är möjlig.

Men hur bygger vi in mer rörelse för barnen i skolan? Kan mödravårdscentraler och sjukvården och andra kontaktytor för landets föräldrar bli bättre på att förmedla relevant hälsokunskap? Bör forskningen kring folkhälsa tillföras mer pengar? Ska livsmedelsföretag och matbutiker sättas under hårdare press att erbjuda nyttigare produkter och mer hälsobefrämjande butiksdesign?

Låt den politiska fantasin flöda. Att livet är orättvist är ju inte samma sak som att det är opåverkbart.

Erik Hörstadius