Klockorna i kroppen, del 1

En skolgång, från sexårsverksamhet till studenten, tänker vi oss utefter en tidslinje; linjärt. Eller en karriär. Eller varför inte en bättre fest? Från inbjudningar och förväntningar, till fördrink och snacks, till trerättersmiddag och disco och whisky och sliriga samtal. Kanske ett och annat snedsteg i natten… 

Dagen efter: blykeps och städning.

Men tiden är också cirkulär. Vi påminns om det bland annat under våra högtider, som denna, påsken. Många av oss firar den enligt någon tradition. För min del handlar det om påsklunch och äggjakt med döttrarna och tjocka släkten på landet.

Alla kommer vi tillbaka till morbrors och mosters för det mesta vårkalla, men förhoppningsvis solbelysta trädgård. De äldre av oss kanske en aning rynkigare och gråare, de yngre troligen ännu mer smartphoneberoende… Ibland faller någon ifrån, för gott. Men nya dyker upp: bebisar, hundvalpar, en ny partner. År läggs till år, sommar, höst, vinter, vår; cirkulärt.

I Lejonkungen får vi ta del av Mufasas version av the circle of life, som han berättar den för Simba. Antilopen äter gräset, lejonet äter antilopen, lejonet dör och blir mull ur vilken gräset växer.

Också dygnet är cirkulärt. Morgon, middag, kväll, natt – och en ny morgon som gryr. 365 dagar om året. Och därmed är vi inne på ämnet för dagen: din cirkadiska rytm. Och varför du måste förstå den för att optimera ditt liv.

Ordet cirkadisk härleder vi ur latinets circa dies, vilket betyder “ungefär en dag”. Vad den cirkadiska rytmen – eller kalla den dygsrytmen om du vill – handlar om, är kroppens aktivitetsnivå över dygnet, och hur denna regleras. 

År 2017 tilldelades tre forskare Nobelpriset i medicin för sina bidrag till förståelsen av mekanismerna bakom denna rytm. De hade genom experiment på bland annat bananflugor kunnat identifiera ett antal av de gener och proteiner som är verksamma.

Men själva det faktum att levande organismer behöver anpassa sin biologi efter dygnets växlingar är ingen ny upptäckt. Det har varit känt länge. Till exempel studerade 1700-talsastronomen Jean Jacques d’Ortous de Mairan mimosaplantan, vars blad öppnas mot solen under dagen och slokar under natten. 

Varför beter sig mimosaplantan på det dygnsvarierade viset? Jo, det kostar ju energi att gå emot gravitationen och sträcka sig uppåt, utåt. Därför är det smartast att göra det endast när det gör nytta, det vill säga när solen lyser, det vill säga på dagen.

d’Ortous de Mairan undrade vad som skulle hända om mimosaplantan placerades i ständigt mörker och upptäckte att plantans blad – helt oberoende av solens ljus – fortsatte att följa sin normala dygnsrytm. Växter har alltså en egen biologisk klocka. Härmed lades grunden till forskningsfältet kronobiologi (chronos betyder tid).

Tänk nu på din kropp, och allt den har att ombesörja. Den ska hitta sin sömn, hålla koll på kroppstemperaturen och dirigera sin hormonella symfoniorkester. (Per Gessle sjunger att “här kommer alla känslorna på en och samma gång” – men det är inte att rekommendera! Då uppstår förvirring!).
 
Ja, kroppens uppgifter är närmast oändliga. Den ska finkalibrera immunförsvaret, akuthantera stressfyllda situationer, spara kalorier, hitta kalorier, hitta partner, para sig. Och inte minst smälta maten, med allt vad det innebär. 

Magsyran ska vara stark nog att finfördela maten och döda farliga bakterier men inte så stark att den fräter sönder känsliga vävnader om den rinner upp som sur uppstötning eller ner i tarmen. Makronutrienterna fett, protein och kolhydrater – liksom alla vitaminer, mineraler och fibrer (och gifter!) – ska skickas till rätt organ och hanteras på rätt sätt. 

Det gäller därför att, i likhet med mimosaplantan, vara smart. Kroppen kan ju inte göra allt samtidigt. Dels vore det resursslöseri, dels skulle det ställa till med signalkaos. Därför har vi på cellnivå en massa “klockor”, som slår av och på olika processer.

“Cellklockorna” är i sin tur kopplade till en liten kärna av celler som fungerar som överordnad klocka, precis som att atomur överordnas andra klockor i världen. 

De här cellerna kallas för den suprachiasmatiska kärnan – SCN – och är placerade i hypotalamus, det vill säga mitt i hjärnans bas, där även ledningscentraler för hunger, mättnad, sömn, vätskebalans, stressreaktioner och annat återfinns. 

De cirka 20 000 SCN-cellerna är indirekt kopplade till bland annat hypofysen som producerar tillväxthormon, till binjurarna som utsöndrar stresshormoner, till sköldkörteln som producerar sköldkörtelhormoner, och till könskörtlarna. 
 
SCN:s funktion är så central att om den opereras bort, vilket forskare har gjort på möss, går alla kroppens rytmer förlorade. I slutskedet av neurodegenerativ sjukdom, som Alzheimers, förlorar många patienter helt sin tidsuppfattning. Natt och dag och mattider flyter ihop i ett kaos. SCN har slagits ut.

Här några exempel ur en frisk dygnsrytm: 

På morgonkvisten producerar levern extra blodsocker, för att ge oss en skjuts upp ur sängen. Vi får då också ett påslag av kortisol, alltså det stresshormon som gör oss mer alerta. Och om vi brukar äta frukost, ökar produktionen av magsaft i förberedande syfte. 

På kvällen gör tallkottkörteln melatonin, så att vi blir sömniga.  En annan sak som händer på kvällen är att bukspottskörteln blir sämre på att producera insulin. Inför sovandet “vet” den ju att den inte ska behöva ta hand om inkommande mat. Dessutom vill den ju inte riskera att vi får alltför lågt blodsocker under kvällen/natten, för hur ska vi då med kraft klara av att försvara oss mot plötslig attack?

När det gäller den moderna människan – så ofta ur synk med dygnets naturliga ljusväxling – har bukspottskörteln tyvärr ofta fel… Fråga mig, som gärna glufsar i mig nåt smaskigt i sängen framför en film! (Hur du ska tänka kring kvällsätande återkommer jag till i del 2.)

Den av d’Ortous de Mairan studerade mimosaplantan struntade alltså i omgivande ljusförhållanden utan följde blint sin biologiska klocka. Men vi däggdjur – och det gäller såväl laboratoriemöss som oss människor – är mer sofistikerade än så. Våra klockor låter sig nämligen påverkas av två kraftfulla signaler: mat och ljus.

Och när vi gör fel med ljuset och maten (och kaffet!) ökar vi kanske risken för en rad tråkigheter. Alzheimer, fetma, högt blodtryck, dålig blodsockerreglering, sämre kognitiv funktion, lägre kreativitet, depression och annan psykisk ohälsa och troligen cancer kan tänkas ha kopplingar till detta. För att nämna några.

Hur ljus- och matsignaleringen går till, och hur den kunskapen kan användas för bättre hälsa, tänker jag berätta nästa gång jag har er uppmärksamhet.

Avslutningsvis slänger jag in två lästips härifrån Diet Doctor, utfall ni vill fördjupa kunskapen om den mat som jag gissar står på era bord idag. 

Dels en genomgång av vad forskningen säger om äggätandets konsekvenser.

Dels min skildring av förra årets PÅSKMATEN CUP, där påskbordets olika delikatesser som lax, lamm och sill gick en hård match mot varandra.

God läsning! Och GLAD PÅSK!

Erik Hörstadius