Din läkare och näringslära

Här följer ett översatt inlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Det finns vissa saker som läkare är väldigt duktiga på. Att skriva ut läkemedel? Ja. Att operera? Ja. Näringslära och viktnedgång? Nej, verkligen inte. Nu kanske du blir lite förvånad över det medgivandet från den högutbildade specialist jag är. Men, det handlar om läkarutbildning och vad man betraktar som sitt kompetensområde.

Läkarutbildningen sträcker sig över mer än ett årtionde och man uppmärksammar nästan inte näringslära eller den lika kniviga frågan om hur man går ner i vikt. Läkarutbildningen inkluderar ett förutbestämt antal timmar vikta till näringslära och det varierar beroende på var du går din utbildning. Generellt brukar det handla om runt 10-20 timmar på fyra år. Jag utbildade mig vid University of Toronto och University of California, Los Angeles (UCLA) men min erfarenhet skiljer sig inte mycket från övriga utbildningar i Nordamerika.

Studier i näringslära under läkarutbildningen

Lektionerna i näringslära på läkarutbildningen handlade om saker som biokemin bakom K-vitamin-metabolism eller att lära sig hur D-vitamin aktiveras i njurar och hud. Ja, det kanske kan kallas näringslära, men det handlar egentligen mer om biokemi. D-vitamin omvandlas till 25-OH vitamin D i njurarna och sedan aktiveras det i huden under solexponering till aktiva 1,25-OH vitamin D. Mycket användbar kunskap när man ska hjälpa folk att gå ner i vikt.

Vi lärde oss också om vanliga sjukdomar som skörbjugg (C-vitaminbrist) och pellagra. Blödande tandkött och korkskruvsformade hårsäckar? ”Avast ye mateys. Your bloody gums are a-fouling my pirate ship, you scurvy dog”. Kunskaper om skörbjugg kom verkligen till användning under tentorna, säkert också för den senaste patient jag diagnosticerade, vilket var… öh, aldrig. Det beror förmodligen på att jag är en nutida läkare och inte en pirat i Västindien.

Under läkarutbildningen betraktas de emellertid som lektioner i näringslära och jag gick igenom läkarutbildningen med i princip noll kunskap om det som av de flesta kallas näringslära. Frågor som folk verkligen vill ha svar på är mer av typen – ska jag äta mer kolhydrater? Mindre kolhydrater? Mer fett? Mindre fett? Är socker dåligt? Hur ofta ska jag äta? Hur går man ner i vikt? De här viktiga frågorna om hälsa ansågs upenberligen inte som lämpligt område för läkarutbildningen. Läkarutbildningen, med dussintals professorer och akademiska doktorer var tydligen inte tillräckligt intresserade av dessa frågor för att fundera mer över dem än att hänvisa till de kanadensiska eller amerikanska kostråden.

Läkarutbildningen ger sina studenter kortare utbildning när det gäller verklighetens frågeställningar angående näringslära, än de flesta träningsanläggningar. Som följd av det tror de flesta läkare att nutrition och viktnedgång helt enkelt inte är problem som läkare ska bry sig om eller lägga tid på. Läkarstudenter formar sin självbild som läkare utifrån de förebilder de möter under sin utbildning. Och de läkarna och forskarna bryr sig inte ett skvatt om näringslära eller viktnedgång.

Det står i kraftig kontrast mot den medicinska kunskap de får. Alla männikor, definitivt alla läkarstudenter, vet att fetma spelar en dominerande roll hos metabola sjukdomar som typ 2-diabetes och metabolt syndrom. I sin tur ökar dessa sjukdomar risken för hjärtsjukdom, stroke, cancer, njursjukdom, blindhet, amputation, med mera. Läkare förstår fullt ut hur viktigt det är att gå ner i vikt. De bryr sig bara inte om att lära sig mer om hur det ska gå till eller vad vi ska eller inte ska äta.

Så här skulle en normal person resonera:

1. Viktuppgång leder till metabol sjukdom och sedan hjärtinfarkt (eller typ 2-diabetes eller ledsmärta eller en miljon andra åkommor relaterade till övervikt)
2. Vad kan jag göra för att förebygga eller reversera viktuppgång (grundorsaken)?

Så här är en läkare utbildad att resonera:

1. Viktuppgång leder till metabol sjukdom och sedan hjärtinfarkt
2. Vilka läkemedel eller vilken kirurgi ska jag ge patienten efter hjärtinfarkten?

Här är det verkligen på sin plats att tänka “vad tusan?”

Alla vet mycket väl hur fetma och metabola sjukdomar förstör nationens hälsa, men läkarutbildningen lär inte sina studenter hur man tacklar problemet. Istället får de det tydliga budskapet att viktnedgång inte är någonting som läkare ska bry sig om, lära sig om eller försöka åstadkomma med sina patienter. Läkare talar ofta om för sina patienter att de behöver på ner i vikt. Vad de inte så ofta berättar är hur man går ner i vikt.

Dra ner på kalorier

Allt du lärt dig om viktnedgång på läkarutbildningen var ungefär lika insiktsfullt som den senaste utgåvan av magasinet Cosmopolitan. Ät mindre. Spring mer. Dra ner med 500 kalorier per dag och du kommer att gå ner omkring ett halvt kilo i veckan.

Om det var ett nytt läkemdel, för till exempel lungcancer, då skulle läkare omedelbart vilja veta – fungerar det? När det gäller viktnedgång fick vi lära oss om metoden att räkna kalorier, men ingen ställde frågan högt – fungerar det? Vi visste redan att det inte gjorde det. Trots allt har alla, under de senaste 50 åren, redan testat den metoden och den fungerade inte för någon.

Det finns kontrollerade undersökningar av kalorirestriktion som metod för viktnedgång. Precis varenda studie har misslyckats. Det finns tusentals patienter ur verkliga livet som har testat. Framgångssiffran var ungefär en procent. Läkare utbildas i att ge råd för viktnedgång som hade ett förväntat misslyckande på 99 procent. Vad man förvånas över är varför läkare inte slutar ge råd med ett förväntat misslyckande på 99 procent. Den mest orättvisa delen är att när patienterna kommer tillbaka till sin läkare, utan att ha lyckats gå ner i vikt, får de skulden för sitt misslyckande. Det är så mycket lättare att lägga skulden på patienten än att söka felet i medicinska råden att dra ner på kalorierna.

Läkarstudenter får med sig ett bagage av omedvetna förutfattade meningar. De ser att alla läkare de känner till, alla läkare som undervisar, alla läkare på sjukhuset inte egentligen bryr sig om näringslära eller delar ut råd om viktnedgång. Därför förstår de att det är någonting läkare inte ‘gör’. Vi skriver ut läkemedel. Vi opererar. Vi ägnar oss inte åt viktnedgång. Även om det råkar vara grundorsaken till de flesta sjukdomar vi ser idag.

Förändras det efter läkarutbildningen? Ja, det blir ännu värre. AT-tjänstgöring, praktik, specialistutbildning och forskartjänst innebär ytterligare fem år. Det finns ingen formell läroplan och det finns vanligen inga spår av näringslära här. Det är ytterligare fem år då läkare lär sig att viktnedgång inte har någonting med dem att göra. Lämna det till Viktväktarna, Jenny Craig och damtidningar. Det är inte riktig medicin.

Ska du prata med din läkare om viktnedgång? Skulle du be din rörmokare att dra ut dina visdomständer? Skulle du be din barista att kontrollera din syn? Det behöver naturligtvis inte vara på det här sättet. Det självklara är ju att inkludera mer näringslära under läkarutbildningen eller AT-tjänstgöringen. Det skulle också vara till hjälp om om man fick lära sig mer om fysiologin bakom viktnedgång och viktuppgång. Om hur vikr styrs hormonellt och hur det kan påverkas genom att använda sig av kosten. Viktuppgång är en hormonell obalans, inte en kaloriobalans.

—
Dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Alla inlägg av dr Fung

Dr Jason Fung har en egen blogg: idmprogram.com. Han är också aktiv på Twitter.

Dr Fungs böcker Fetmakoden, Allt om fasta och Diabeteskoden finns samtliga på Bokus, Adlibris eller andra nätbokhandlare.