Dr Björn Ekengren: Min LCHF-resa

Här följer ett gästinlägg av Kostdoktorns nya skribent, dr Björn Ekengren. Till vardags arbetar Björn som distriktsläkare i Tyresö.

Jag var åtta år gammal när jag första gången fick höra att jag var tjock. För en åttaåring var det såklart inte lätt att förhålla sig till ett sådant påstående, mest kändes det som att man helt enkelt inte dög i andras ögon. Föräldrarna gjorde ju tyvärr inte saken bättre, de följde 80-talets kostråd om fettsnål kost. Det fanns rikligt med kolhydratkällor i kosten och till maten drack vi lättmjölk eller ”lättdryck”; med andra ord sockerdricka.

Inte undra på att jag inte blev smalare av det.

I samband med tillväxtspurten i puberteten, och ett ökat intresse för styrketräning, sågs en normalisering av kroppshyddan, men när läkarstudierna drog igång på 90-talet, och pluggandet ofta prioriterades över träningen, fortsatte viktuppgången. Ironiskt nog fick jag på föreläsningarna höra att man blev fet av fett och farligast var det mättade fettet.

Vid millennieskiftet, ungefär samtidigt som jag blev färdig med läkarutbildningen, peakade jag med en kroppsvikt runt 120 kilo. Självkänslan var i botten, humöret labilt, hunger hela tiden och ett konstant dåligt samvete.

Sen hände något. Jag började röra mig mer och vikten började minska något. Lustigt nog, såhär i efterhand, var det dock inte träningen som fick min vikt att förbättras, utan det faktum att jag började undvika Coca-Cola. Detta skedde inte för att jag hade blivit upplyst rörande sockrets farlighet, utan på grund av ren snålhet. Efter ett smärtsamt besök hos tandläkaren, med en lagning som kostade runt 4000 kronor, drog jag ner på läskintaget. Bröd, pasta, ris och potatis slank dock ner lika glatt som tidigare.

Kampen mot övervikten fortsatte. Den energi som kommer in måste ju också komma ut, det visste jag ju sedan studierna, så det var bara att äta mindre och träna mer. Men trots fem-sex tunga löp- och styrkepass i veckan förblev vikten stationär, eller sakta krypandes uppåt. Samma sak gällde de diabetespatienter som jag träffade till vardags. Jag hade nu påbörjat min specialistutbildning till distriktsläkare. Patienterna försökte precis som jag följa gängse normer, men trots att de försökte röra på sig mer och äta mindre, särskilt mindre fett, blev deras sockervärden allt sämre, och de behövde allt mer mediciner och insulin.

En återkommande känsla gnagde helt tiden på medvetandet: Det måste vara någonting som inte stämmer, något som är fel. Det kan inte vara meningen att vår kroppar ska bete sig på det här sättet om vi gjorde som vetenskapen sa var det bästa för dem.

Första gången jag hörde talas om LCHF var i mitten på 00-talet, och precis som mina kollegor fnös jag åt hela tanken på att man skulle kunna gå ner i vikt genom att äta fett. En kalori in, en kalori ut, så det så! När dr Annika Dahlqvist 2009 av Vetenskap och Folkbildning tilldelades utmärkelsen Årets förvillare skrattade jag skadeglatt. Jepp, bättre människa än så är jag tyvärr inte.

Men ändå fanns det där tvivlet kvar.

Jag tror att själva vändpunkten för mig, det som fick tvivelsfröet att börja gro ordentligt, var när professor Fredrik Nyström på Linköpings universitet ifrågasatte det mättade fettets farlighet med argumentet, att om nu mättat fett är så farligt – varför finns det i bröstmjölk? Evolutionen lär väl inte ha sett till att våra mödrar förgiftar oss från dag 1? Nä, det lät ju faktiskt orimligt. Men ändå. Man kan väl inte bara börja äta fett hur som helst? Eller säga till sina patienter att göra detta?

År 2013 kom sedan en annan Fredric, min bästa kompis sedan grundskolan, och lät mig låna hans exemplar av Matrevolutionen. Dimridåerna föll äntligen, och saker började falla på sin plats. Ganska omtumlande faktiskt, när allt som man trodde vara en vetenskaplig sanning ifrågasattes.

Jag började experimentera på mig själv först. Tog fasteprover och gjorde en vikt-midjemåttskurva, och visst minskade vikten några kilo tillsammans med midjemåttet, och triglycerider och HDL förbättrades också. Den största skillnaden var dock välbefinnandet. Inga stora humörsvängningar, ingen ständig hunger, inget dåligt samvete för att jag åt mig mätt. I och för sig steg både kolesterol och LDL till nivåer som hade givit vilken statinöverförskrivande endokrinolog som helst skrämselhicka, men jag var ändå såld.

Så jag började ge kostråden till mina diabetiker. Och vilken effekt! Svårbehandlade långtidssocker hos patienter som kämpat i åratal med kost, motion och piller kom ner till friskvärden, samtidigt som deras blodfetter också förbättrades. Patienter som gått på insulin kunde sluta ta sina sprutor. Samtidigt beskrev de samma välbefinnande som jag själv upplevt, en lugnare tillvaro utan stress över att de åt för mycket eller rörde sig för lite. Sedan jag började rekommendera LCHF till mina patienter har jag endast behövt sätta in insulin på någon enstaka person, men i dessa tråkiga fall har jag inte heller lyckats övertyga dem om att de kan äta sig friska med LCHF.

Så nu är allt frid och fröjd? Nja, tyvärr inte. Även om mina kollegor på vårdcentralen verkar imponerade över mina diabetikers resultat, och de till och med har bett mig hjälpa till med kostråd i några svåra fall, så känner man sig ändå ganska ensam med sina diabetiker. Jag har till exempel helt slutat att remittera mina patienter till dietister, eftersom de där bara matas med samma gamla fettsnåla smörja som vanligt. Likaså kan det vara vanskligt att remittera patienter till vissa specialistmottagningar, eftersom patienten knappt behöver sätta foten innanför tröskeln innan någon välvillig, men oinformerad, kollega genast förskriver statiner utan att någon säker indikation finns.

Men det är ju ingen anledning att ge upp, utan det är bara för oss alla att fortsätta att kämpa, om än så länge i motvind. Det är dock min fasta tro att den vinden inom en snar framtid kommer mojna och istället vända till medvind. Så kära Livsmedelsverket och professor Mai-Lis Hellénius: för att parafrasera Luther Ingram: If loving LCHF is wrong, I don’t want to be right!

–
Dr Björn Ekengren

Tidigare med LCHF-läkare

Inlägg av dr Evelyne Bourdua-Roy

Inlägg av dr Christopher Stadherr