Fasta som medicin mot åldrande?

Två för mig högaktuella livsteman togs nyligen upp i SVT:s Vetenskapens värld, i avsnittet Stoppa åldrandet. Fasta. Och åldrande. Finns att se här.

Fastan var högaktuell, för att jag – försenad! – just inlett min höstfasta när jag såg dokumentären. Höstfasta? Jag försöker lägga in en fasta på minst fem dygn varje årstid, och nu hade jag äntligen hittat en bra lucka. Så bra att denna fasta kommer att klocka in på drygt sju dygn. Jag bryter den idag. Ska bli smarrigt! Smaklökarna är nämligen extrataggade när fasta bryts; det blir symfoni i munnen.

Jag har skrivit om fasta förr här på sidan, till exempel denna text.

Fastan dök också upp i en diskussion med en kompis. Hon var halvsvårt orolig över sin tonåriga dotter (nästan 20), som tydligen på TikTok eller liknande snappat upp att fasta kan vara hälsobringande och föryngrande. Vilket det kan! Bland annat genom en cellreparerande process som kallas autofagi – ”äta-sig-själv” – kroppen recyclar skadat biologiskt material och bygger upp nytt, friskt.

Men väninnan var alltså nojig:

”Tänk om hon har anorexi!”

Hon och jag minns ju alla larm från 80- och 90-talet om kvinnlig självsvält. Så jag förstår hennes oro. Men – utan att fördjupa mig om anorexi här – så är det nog i de flesta fall rimligare att se självsvält som ett svar på ångest och annan psykproblematik, än att tro att själva avståendet av mat skapar psykisk ohälsa.

Oavsett detta: Eftersom allt fler studier visar på fastans positiva hälsoeffekter, så kan man ju tänka sig att väninnans dotter helt enkelt snappat upp det och ville prova. Och enligt rapporter har det gått hur bra som helst, förutom lite svaj med lågt blodtryck. (Fick hon i sig tillräckligt med salt och vätska?)

Hon äter nu normalt igen, och bra mat dessutom – och är enligt uppgift glad, pigg, stolt.

Det vore synd om 80-talsfördomar om fasta står i vägen för att prova denna uråldriga metod för att återfinna/förstärka fysisk och psykisk hälsa.

Det andra aktuella livstemat i dokumentären var alltså åldrande.

Det är nämligen så, att det blivit dags för min 90-årige, slagrörde, tillika blinde far att bita i det sura äpplet och lämna sin älskade lägenhet i Uppsala. Äldreboende väntar. Och om jag ska vara helt uppriktig önskar han att Döden vore nästa station. För hans liv har inget värde längre, ger ingen glädje.

Åldrandet är – ur hans perspektiv liksom ur de flestas, när det är tillräckligt långt gånget – mest skit.

Den fascinerande dokumentären om åldrandets gåta ställer en hisnande fråga:

Tänk om vi inte ska se åldrandet som oundvikligt… utan som en sjukdom?!

Begrunda frågan ett par sekunder. Om det är oundvikligt – de sista stapplande stegen mot döden för dem som inte rycks bort i förtid – så blir den omvårdande och medicinska inriktningen att lindra, att trösta, att ta bort smärta. Uppdraget alltså: att göra de sista oljuva åren så lite oljuva som möjligt.

Gott så.

Men tänk om åldrandet i själva verket kan sorteras in i sjukdomarnas kategori. Ja, rent logiskt är det i så fall ett tillstånd vi kan sträva efter att bota.

Fysikern Richard Feynman skrev en gång:

”Inom biologin har man ännu inte hittat något som visar
att döden är oundviklig. Det tyder på att den inte alls
är oundviklig, och att det bara är en fråga om tid innan
biologerna upptäcker vad det är som orsakar döden
och att man kommer att kunna göra något åt den
förfärliga allmänna degeneration som drabbar
människokroppen och på så sätt förlänga livet.”

Ska människor sluta dö? Eller åtminstone bli väldigt mycket äldre. Hjärnan går i spinn. Ta bara jordens storlek och potential att få fram mat. Det finns en övre gräns. Vi kan bli många fler än dagens åtta miljarder – men inte hur många som helst. Ska superentreprenören Elon Musks planer på att kolonisera rymden bli en tvingande nödvändighet?

Och förresten: Hur håller man sina kantarellställen hemliga, när allt fler jordlingar luskar runt i just min skog?

Här några av de forskningsspår dokumentären snabbskildrar:

*Blodföryngring. På grund av annan proteinsammansättning i de ungas blod, kan det tänkas kunna lindra sjukdom att ge äldre transfusioner. Man associerar till Dracula!

*Metformin är en medicin inriktad på framför allt patienter med typ 2-diabetes. Det sänker/stabiliserar blodsockret, och har i studier visats kunna ge diabetiker längre liv än friska kontrollgrupper.

*Senolytika. När celler slutar fungerar, dödar de sig själva och blir biologiskt skräp. Men inte alla. Så kallade senescenta celler hamnar i ett zombieliknande stadium mellan liv och död och skapar allsköns elände, som inflammation, vilket tröttar ut vår vävnad. Kan vi få fram senolytika som bekämpar dessa zombies?

*Genterapi. Att överföra regenerativa gener via injektioner tros av vissa forskare kunna stötta kroppen när celldelningen gör kopieringsfel. (När kroppen förnyar sina celler sker ibland kopieringsmisstag, och de resulterande defekta generna kommer att försämra kroppens funktion och ibland skapa akuta farligheter, som cancer.)

Det rika forskningsfältet kring åldrande har jag för övrigt berört bland annat i de här inläggen:

Ja, må du leva uti hundrade år (minst) – del 1

Ja, må du leva uti hundrade år (minst) – del 2

Den här texten började med fasta. Och den slutar med fasta. Det råder bred enighet bland åldrandeforskare, om att fasta – möjligen tillsammans med motion – hittills är den klart bästa ”medicinen”. Den italienske världsberömde forskaren Valter Longo – som framgångsrikt behandlat cancerpatienter med fasta som komplement till kemoterapi och liknande – talar om fastan som ett slags nybygge.

Tänk ett hus. Huset åldras. Man reparerar och fixar och donar. Huset är fortfarande gammalt. Att fasta, å andra sidan, liknar mer att riva ner huset. Och vad gör man då? Man bygger nytt! Med sprillans nytt material.

Och om ni vill ha en, givetvis ovetenskaplig, liten illustration på det: Har jag något ”skräp” i kroppen när jag börjar fasta, brukar det försvinna.

Exempel: Ömmande knä efter gammal skada. Ibland småont i fotleden när jag lämnar säng/soffa. Tendenser till astma – innan jag kom in i lågkolhydrat- och fastevärlden hade jag emellanåt pipandning, och den kan komma tillbaka om jag kolhydratslarvar några veckor. Överproduktion av ohärligt klegg i näsan under natten… 5-6 dagars fasta… och saken är biff.

Biff – med vitlökssmör – är för övrigt en kandidat när jag tar min första tugga. Men i nuläget lutar det åt yngsta dottern Almas lax- och avocadomacka med chiliflakes.

Erik Hörstadius