Genlotteriet – har du tjockisgener?

Det är i de flesta fall alltså mer tur än skicklighet som gör att just din telning slipper överviktsproblem, medan det stackars grannbarnet rullar fram. (Samhällsmiljön, däremot, är förstås viktig! Det är naturligtvis lättare att bli tjock i överflödets Dallas 2020 än det var i Haparanda 1850.)

Vilka är då dessa gener?

Till att börja med: de är väldigt många. Och för de allra flesta gäller att de bara har marginell påverkan på vikten. Det finns alltså inte en eller ett fåtal ”tjockisgener”. Snarare hundratals; eller tusentals. Forskningen lunkar på och hittar fler och fler.

Så förhåller det sig för övrigt med de allra flesta mänskliga egenskaper/tillstånd. Det är många gener i samverkan som (tillsammans med miljön) styr. Inte en enstaka gen. Till undantagen hör, bland annat, vissa former av ärftlig bröstcancer och den neurologiska sjukdomen Huntingtons sjukdom.

Vidare vet man för det mesta inte hur en viss gen påverkar vikten. Det enda man vet är att en viss variant samspelar med vikten på så sätt, att de som har varianten har högre/lägre genomsnittsvikt än de som inte har den.

Sambanden är ofta komplexa. En genvariant kanske får utslag på vikten bara genom en viss miljötrigger. Eller i närvaro av andra gener hos just den och den individen.

Om du är sugen på att köpa ett gentest på nätet för att kolla just din genetiska sårbarhet gällande vikt – ta därför resultatet med en rejäl nypa salt! För testen matchar inte komplexiteten, inte på långa vägar.

Många företag erbjuder ett test där man mot inskickat salivprov och några tiotal dollar får en analys av fyra gener.

En är kopplad till starkare hunger (FTO). En annan till hur fetter metaboliseras (PPARG); tydligen ska en viss genvariant vara gynnsam för den som byter ut mättat fett mot enkelomättat. En tredje till hur effektivt fettinlagringen sker (APOA5). Den fjärde och sista (FABP2) är kopplad till nivåerna av triglycerider och LDL och HDL (det onda och goda kolesterolet) i blodet.

Utifrån genprofil får man sedan individspecifika råd. Typ Medelhavsdieten. Mer motion. Mindre mättat fett i maten. Och så vidare.

Eftersom övervikt och metabol ohälsa alltså är väldigt sammansatta tillstånd, förefaller det inte superseriöst att dela ut råd baserat på endast fyra gener. Vad dessa fyra genbeskrivningar trots allt pedagogiskt ger en hint om, är de olika verkningsmekanismerna hos viktrelaterade gener.

Det handlar sannerligen inte bara om kapaciteten att lagra energi (fett) utan också om att olika näringsämnen beter sig olika i olika kroppar. Och om att vi reagerar olika på träning. (Här kan tilläggas att exempelvis konditions- och styrketräning påverkar olika individer på olika sätt.)

Och att vi – vilket FTO-genen är ett exempel på – har olika aptit.

FTO – som för övrigt också kallas Fatso-genen – är en “kändis” när det gäller gener och vikt. Det var i princip den första någorlunda kraftfulla viktgen forskarna började begripa sig på.

FTO är placerad på människans kromosom 16 och beskrevs första gången för tjugo år sedan, efter att forskare manipulerat mus-DNA och den vägen fått fram feta möss.

Man har senare kunnat visa att en viss – vanlig – variant av FTO (innehållandes en kopia av allelen rs9939609) ger drygt ett kilo högre genomsnittsvikt i en människopopulation. En mindre vanlig variant (dubbel kopia av samma allel) ökar snittvikten med över 3 kilo.

Dessa resultat gör FTO till en ovanligt inflytelserik ”viktgen”. (De flesta andra gener ger alltså ett betydligt mindre utslag.) Intressant är att olika folkgrupper har olika förekomst av dessa ”riskalleler”, vilket rimligtvis kan utgöra en delförklaring till att frekvensen övervikt/fetma skiljer sig åt mellan olika etniciteter.

En annan spännade ”hungergen” heter MC4R (melanocortin-4 receptorgenen). Mutationer på denna gen har kunnat kopplas till såväl hetsätning som hög vikt.

Föds man med dubbel rs9939609-allel på FTO-genen plus ”hetsätar”-variant av MC4R-genen, har man onekligen viktoddsen emot sig… Genlotteriet är verkligen orättvist.

Det är på detta området – hungerns – generna ger störst utslag, enligt min och många forskares bedömning.

(Här en ambitiös och nyligen publicerad forskningsöversikt som argumenterar för denna tes: The obesity epidemic – Nature via nurture: A narrative review of high-income countries)

Hunger är en mångfacetterad drift. Hur stark belöning får vi av mat? Hur mycket orkar vi stoppa i oss? Hur lätt triggas vår hunger? Triggas den av reklam, av sociala sammanhang, av att vi lever i överflöd, av stress?

Om jag jämför min egen ”äthistoria” med vissa kompisars, är det uppenbart att jag både kunnat och velat äta den dubbla eller tredubbla mängden kalorier för att känna samma ”tillfredsställelse” som smalisarna.

Jag sätter gladeligen en hundring på att jag har minst en rs9939609-allel! Och varför inte en släng av MC4R-mutation också…

Här på slutet kommer några till gener, som kan stöka till det i kilojakten.

ANKYRIN-B: varianter av denna gen underlättar energitransporten in i fettcellerna plus att dessa blir större.

PANX1 och IRX3: varianter av dessa gener är kopplade till bland annat ökad fettmassa och graden av insulinresistens.

Vi nöjer oss med dessa gener för denna gång. Och så uppmuntrar vi å det kraftigaste till fortsatt genforskning, eller hur? För ju vassare forskning om genernas viktpåverkan, desto större chans att vi kommer fram till bättre och mer individanpassad livsstilsintervention, kost, mediciner med mera.

Och, som bonus: en ökad förståelse av att det inte i första hand är ”moralisk slapphet” som gör tjocka människor tjocka. Det är faktiskt mycket krångligare än så.

Erik Hörstadius