Glada muskler drivs på fett

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Under de senaste veckorna av mitt ganska aktiva liv — jag cyklar till och från jobbet, vandrar i bergen med vänner, paddlar, tävlar i drakbåt och tränar på mitt lokala gym — har jag upptäckt någonting spännande: mina muskler känns toppen.

Faktum är att mina muskler på alla sätt känns och presterar bättre nu, vid 59 års ålder, än de någonsin gjorde när jag var 20, 30 eller 40 år.

De är starkare. De gör inte ont när jag tränar; de blir inte trötta så snabbt och de klagar inte vid ansträngning. Och efter hård träning känns de inte alls ömma dagen efter, som de gjorde tidigare.

Jag kommer fram till en slutsats: Mina muskler drivs så mycket bättre på fett än de någonsin gjorde på glukos.

Skillnaden slog mig verkligen förra månaden, efter att jag halkat av min ketogena kosthållning under en semester i familjens stuga. Jag har varit i ketos i nästan två år nu, sedan en pre-diabetesdiagnos hösten 2015 skrämde mig att gå över till strikt LCHF. I det inlägg jag skrev om vistelsen i stugan, skämtade jag om att en konsekves av att jag trillade av ketovagnen var att min reaktionstid och prestation signifikant försämrades i spike ball-turneringarna i stugan.

Men det var inget skämt. Min prestation försämrades verkligen. Jag är stolt över att kunna meddela att när jag anlände till stugan var jag en ketoanpassad fettförbrännare och jag vann den första turneringen tillsammans med min systerdotters pojkvän. ”Moster Anne, du rockar!” sa de unga syskonbarnen (som jag besegrade) och gav mig high-five. I slutet av veckan hade jag samma partner, men åt en kost med mycket kolhydrater. Jag gjorde uselt ifrån mig – långsam och slö. Medan vi var oslagbara fem dagar tidigare var vi nu sämst. Och allt berodde på mig.

Att jag verkligen presterar sämre när jag inte är i ketos, slog mig första dagen hemma. Jag cyklar samma väg till jobbet varje dag, men på vägen hem var backarna plötsligt tuffare än vanligt. Det gjorde ont i benen och jag kände mig trött i stigningarna — och det gick snabbt, på några sekunder. Mina lungor kändes bra, men benen var svaga. Jag hade bara varit bortrest i tio dagar. Jag var fortfarande mycket aktiv, det enda som förändrats var min kost. Jag hade ätit tillräckligt mycket kolhydrater för att inte längre vara fettdriven.

En insikt om muskler och ketos

Den kvällen fick jag en uppenbarelse medan jag bar en stor hög ren tvätt tre trappor upp i vårt gamla hus. Mina ben värkte och kändes extremt tunga när jag kom upp på övervåningen. Plötsligt mindes jag att den värken, före tiden med LCHF, hade varit det vanliga vid den här sysslan, i åratal. På den tiden kom jag till slutsatsen att, vid sidan om en önskan om att flytta tvättstugan från källaren till övervåningen, jag behövde träna mer och komma i form.

Men så här var det: under de åren tränade jag hela tiden och den där trötta känslan i benen försvann aldrig, det spelade ingen roll hur många benpress och knäböj jag gjorde. Jag träffade personliga tränare och testade olika träningsupplägg. Jag brukade kämpa mig igenom trötthet och smärta och undra, ’kommer den här känslan någonsin att försvinna om jag kommer i tillräckligt god form?’ Jag var ingen soffpotatis. I tonåren och som ung vuxen tävlade jag i idrott och jag hade varit mycket aktiv under hela mitt liv.

Den där smärtande blytunga känslan i musklerna blev mycket värre under två perioder av mitt liv — och det inkluderade trötthet, svaghet, en känsla av att vara bortdomnad, ryckningar i musklerna och kramper — jag fick remiss till en neurolog för att bli undersökt för MS eller någon annan neurodegenerativ sjukdom, vilket jag lyckligtvis inte hade. Jag inser nu, att under båda dessa perioder av hög stress, var kolhydrater i form av pasta och potatis min dagliga tröstmat. Hängde det ihop?

Medan jag bar det där lasset av tvätt visste jag plötsligt: det måste vara så. Jag hade inte känt av den där blytunga värken under mina två år i ketos, inte under någon aktivitet. Mina muskler hade känts fantastiska.

Jag vände mig till den medicinska litteraturen för att undersöka saken: Finns det någon evidens för att kvinnor med polycystiskt ovariesyndrom (jag fick diagnosen vid 19 års ålder) har minskad muskelfunktion, muskelsvaghet eller trötthet?

Sökandet belönade mig med en mängd artiklar och studier — mer än ett dussin — om hur insulinresistens i skelettmuskulatur vid PCOS orsakar en skadad insulinrreaktion vid glukosupptag, en skadad mitokondriell funktion och ökad oxidativ stress.

En artikel från 2010 med titeln Skeletal Muscle Insulin Resistance in Endocrine Disease, hade den här avslöjande sammanfattningen: ”Vid PCOS associeras insulinresistens i musklerna med abnormal fosforylering av insulinsignalerande proteiner, försämrad sammasättning av muskelfibrer, reducerad transkapillär insulinfrisättning, minskad glykogensyntes och skadad mitokondriell oxidativ metabolism.”

Allt stämde. I åratal var det så att det inte spelade någon roll hur myckat jag tränade, mina muskler klagade alltid. Men när jag ändrade bränsle till fett, spelade de med, glada och starka.

Tidigare i år skrev jag en sammanfattning för Diet Doctor, Åtta anledningar att äta LCHF om du har PCOS . Nu skulle jag kunna lägga till en nionde anledning, åtminstone för mig själv: För att mina muskler mår så mycket bättre i ketos.

Men jag undrar: finns det fler som upplever samma fenomen? Jag skulle gärna vilja höra om det. Lämna gärna en kommentar nedan.

—
Anne Mullens