Hälsokompassen, del 1: Mätt på rätt sätt

Nu ska jag skriva om en lite läskig bok.

Den är läskig för att den viftar med stränga fingrar mot en central del av min mathållning, den är läskig för att den innehåller scener med bajsande män – men framför allt är den läskig för att den tittar in i vårt innersta: vårt DNA.

Och ärligt talat: Vill du veta om du löper mycket större risk än kompisarna för sjukdom, lidande och för tidig död?

Okej, jag kanske tar i lite. Det är ju inte så att jag vid läsningen av Fredrik Paulúns och dietisten Martin Brunnbergs bok Hälsokompassen – så vet du vad du behöver för att må bra (Mondial), känner att jag behöver akut kristerapi. (Minst ett av dessa namn känner ni förresten igen. Paulún gjorde GI-begreppet – kolhydraters blodsockerpåverkan – känt för svenskarna kring sekelskiftet och har skrivit en massa hälso/matböcker. Brunnberg är också hälsoboksförfattare, samt näringsfysiolog och dietistutbildare på hög nivå.)

Men låt oss säga så här. Boken ställer uppfordrande och viktiga frågor – som inte är helt lättbesvarade.

• Hur långt är du villig att gå för att kontrollera din hälsa; och för att kolla upp din genetiska setup för hälsa/ohälsa?
• Och orkar du med en omprövning av din kostregim; något i alla fall jag borde överväga om Paulún och Brunnberg inte är ute och cyklar alldeles?

Mansbajsandet först.

Paulún och Brunnberg berättar hur de tar avföringsprov hemma. (Mer detaljerad än så blir jag inte.) Proven skickas sedan till laboratorium. Tarmfloran analyseras. Kan den bli rikare – och därmed mer hälsobefrämjande?

Fredriks mamma hade MS, och han tror tarmfloran spelar roll för utvecklandet av denna sjukdom. Därför äter han ofta bland annat kimchi och surkål. Och de där lite krångliga testerna säger tydligen att hans tarmhälsa är god.

Så till punkten kostregim. Vad bör vi äta mer – och mindre av? Denna pedagogiska och grundligt forskningsbaserade bok är inte rädd för att komma med tydliga svar.

Paulún och Brunnberg använder i sin folkbildariver färgsymbolerna för gammal hederlig trafikljussignalering. Alltså rött, gult och grönt ljus.

Rött betyder i detta sammanhang: Stopp – denna mat ska du inte äta alls. Eller om du prompt måste – bara i ytterst liten mängd. Gult är mellanläget. Okej att äta, men i begränsad mängd. Grönt är mat och dryck som det är fritt fram för. Mat som med författarnas ord är ”proppfull med näring”. Mat som har ”en hög mättnad per kalori”. (Alltså högt mättnadsindex, vilket ni kan läsa mer om här.)

Här hamnar frukt, potatis, helkornsspannmål och bönor/linser – livsmedel vi LCHF:are snarare skulle placera i gul kategori – samt diverse frön, bär, grönsaker, oliver, fisk och skaldjur, ägg, magert kött och kaffe. Nyckelord: fibrer och protein.

Tricket att koka och sedan kyla t ex potatis och ris för att påtvinga en ombildning till icke vikthöjande kolhydrater i form av resistent stärkelse nämns. Och enligt författarna förblir åtminstone det mesta av stärkelsen resistent vid återupphettning.

Gult – okej i måttlig mängd – får torkad frukt, sockeralkoholer och artificiella sötningsmedel, nötter, mjölk/filmjölk/yoghurt, veganska mjölkalternativ, bröd (med hela korn!) och svamp. En del svamp skulle faktiskt fått grönt ljus, om den inte regelmässigt tillagades med rikligt med kalorispäckat smör – plus att det finns bland annat tungmetallaspekter att ta hänsyn till.

Ost får också gult. För en vidareutveckling kring denna personliga favorit, hänvisar jag till det här inlägget. Här tar jag, i likhet med Paulún och Brunnberg, upp ostens beroendeframkallande egenskaper men också att den är kopplad till hälsofördelar.

Smoothies är nära grönt ljus – men får gult eftersom tillverkningsprocessen slår sönder fibrer och därför gör näringen väldigt lätt att ta upp; den blir alltså blodsockerdrivande på ett helt annat sätt än oprocessade frukter/bär/grönsaker.

Vin, öl, smör, grädde, salt, naturgodis, choklad och vissa oljor får också gult. Som olivolja, rapsolja, sesamolja och kokosolja. Boken ger rappa beskrivningar av forskingsläget kring dessa och andra oljor. (Undrar ni varför olivolja inte får grönt, trots en massa fina hälsoeffekter? Det handlar helt enkelt om energitätheten; för den som måste tänka på vikten, är oljor lömska.)

Rött får vissa uppenbara ”livsmedel”, som lösgodis. Och apropå nyss nämnda oljor. Här i röda kategorin hittar vi majs- och solrosolja. Väldigt raffinerade produkter med lågt näringsinnehåll och en massa omega-6, en fettsyra vi sannerligen inte lider brist på och som kan driva inflammation!

Pizza och chips/ostbågar får också rött, liksom sockersötad läsk, margarin, friterat, bullar/kakor, sprit (författarnas föredragna alkohol är vin och öl).

Något som stör min själsfrid är att även fettrika korvar och kött får rött. För Fredrik är korv ”a guilty pleasue” – så hur löser han det här problemet? Jo, han väljer dyr, fermenterad, hantverksmässig korv med hög kötthalt – gärna gjord på vilt.

När det gäller grillat kött med hög fetthalt, är det något båda författarna höggradigt går igång på. ”En bit rikligt marmorerat kött på grillen kan vara en underbar njutning”. Men de menar att forskningen visar att fett generellt – och för somliga mättat fett i synnerhet – mättar ganska dåligt per kalori. Det blir därför lätt överätning.

Eftersom jag älskar min whisky och fläskkarré, är det med visst motstånd jag läser kapitlet om ”den röda maten”. För övrigt tycker jag – vad just köttet och spriten beträffar – att argumenten inte alls är lika tunga som när det gäller t ex lösgodis och de dåliga oljorna.

Jag vill vara tydlig med en sak: Författarna viftar inte med hårda förbudsskyltar.

Även ”rödljusmaten” får slinka ner någon gång då och då; om den levererar så pass mycket njutning att det är värt hälsopriset. Mycket handlar dessutom om hur maten tillagas; vid vilka tillfällen den äts; hur just du reagerar på den; och vilken variant du väljer. Somliga chokladätare glufsar snabbt i sig en 200-grammare mjölkchoklad, andra njuter försiktigt några bitar nästan bitter och sockerfri högkakaochoklad.

Jag skrev inledningsvis att boken ställer viktiga frågor. Vissa handlar om våra gener. Kan vi ta reda på – och vill vi ta reda på – hur generna styr vår hälsa och hur vi reagerar på den och den maten?

Det tar vi med Paulúns och Brunnbergs hjälp upp nästa gång vi ses här i spalten!

Även om det kan bli lite läskigt.

Erik Hörstadius