Insulin orsakar insulinresistens

4 mars 2017 av i Diabetes, Insulin

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Laura var bara 25 år när hon diagnosticerades med insulinom, en ovanlig tumör som utsöndrar onormalt stora mängder insulin i frånvaron av andra betydande sjukdomar. Detta tvingar blodsockret ner till mycket låga nivåer och orsakar återkommande episoder av hypoglykemi.

Laura var konstant hungrig och började snart gå upp i vikt. Viktuppgång är ett konsekvent symtom av sjukdomen eftersom insulin är en stor faktor för fetma. Hon märkte problem med koncentration och koordination, och hon hade inte tillräckligt med glukos för att upprätthålla hjärnfunktionen. En natt då hon körde tappade hon kontrollen över sina fötter och lyckades precis undvika en olycka. Hon hade upplevt epilepsianfall relaterat till hypoglykemi. Som tur är fick hon snart rätt diagnos och kirurgi som rättade till allt.

Lauras symtom kan verka allvarliga, men de kunde ha varit mycket värre om hennes kropp inte tagit till skyddsåtgärder. Allt eftersom hennes insulinnivåer ökade, ökade hennes insulinresistens likaså – en skyddsmekanism och en mycket bra sak. Utan insulinresistens skulle de höga insulinnivåerna snabbt orsaka mycket, mycket lågt blodsocker och död. Eftersom kroppen inte vill dö (och inte vi heller) skyddar den sig genom att utveckla insulinresistens – vilket demonstrerar homeostas. Resistensen utvecklas naturligt för att skydda mot de ovanligt höga insulinnivåerna. Insulin orsakar insulinresistens.

Kirurgiskt avlägsnande är den föredragna behandlingen som dramatiskt sänker patientens insulinnivåer. När tumören är borta reverseras insulinresistensen dramatiskt, och associerade tillstånd likaså. Att reversera de höga insulinnivåerna reverserar insulinresistensen. Exponering orsakar resistens. Att ta bort stimulansen tar också bort resistensen.

Denna ovanliga sjukdom ger oss en viktig ledtråd i förståelsen för orsaken till insulinresistens.

Homeostas

Den mänskliga kroppen följer den fundamentala biologiska principen om homeostas. Om saker och ting ändras i en riktning reagerar kroppen genom att förändras i motsatt riktning för att komma tillbaka till ursprungsläget. Exempelvis anpassar sig kroppen om vi blir mycket kalla genom att att öka kroppens generering av värme. Om vi blir mycket varma svettas kroppen i ett försök att kyla ner sig. Anpassning är en förutsättning för överlevnad och är generellt sett sant för alla biologiska system. Resistens är ett annat namn för denna anpassning. Kroppen står emot förändring utanför sin komfortzon genom att anpassas till den. Exponering orsakar resistens. Överdrivet höga och långvariga nivåer av vad som helst orsakar resistens från kroppen. Detta är ett normalt fenomen.

Oljud

Första gången du skriker på någon, hoppar de till och blir genast uppmärksamma. Oupphörligt skrikande upphäver dock effekten. I grund och botten har de utvecklat en ”resistens” mot skrikandet. Pojken som ropade varg lärde sig snart att byborna blev resistenta mot effekten. Exponering orsakar resistens.

Yelling Att ta bort stimuleringen tar bort resistensen. Vad händer när skrikandet upphör? Om pojken som ropade varg slutade i en hel månad? Denna tystnad återställer resistensen. Nästa gång han ropar varg kommer det ha en omedelbar effekt.

Har du någonsin sett på en bebis som sover i en högljudd flygplats där det är fullt med folk? Det omgivande oljudet är mycket högt, men konstant, och bebisen sover ljudligt, eftersom den blivit resistent mot dess effekt. Samma bebis som sover i ett tyst hus kan vakna till minsta knarrande i golvet. Detta är varenda förälders värsta mardröm. Även om det inte är högt, så är oljudet mycket märkbart, då bebisen inte har någon ”resistens”.

Antibiotika

När en ny antibiotikasort introduceras dödar den så gott som varenda bakterie den är ämnad att döda. Med tiden utvecklar vissa bakterier förmågan att överleva höga doser av dessa antibiotikatyper och blir till läkemedelsresistenta ”superbakterier”. Superbakterier blir vanligare och vanligare tills antibiotikan inte längre har någon verkan. Detta är ett stort och växande problem på många sjukhus i världen. Varenda antibiotikasort har förlorat sin effekt på grund av resistens.

Antibiotikaresistens är inte ett nytt fenomen. Alexander Fleming upptäckte penicillin år 1928 och massproduktion började år 1942, med finansiering från de amerikanska och brittiska staterna för användning under andra världskriget. I sin ”Penicillin”-föreläsning år 1945 förutspådde dr Fleming korrekt uppkomsten av resistens två år innan de första fallen rapporterades.

Hur kunde dr Fleming så säkert förutspå denna utveckling? Han förstod den fundamentala biologiska principen homeostas. Ett biologiskt system som störs försöker gå tillbaka till sitt ursprungliga läge. Allt eftersom vi använder mer och mer antibiotika får resistenta organismer en fördel genom naturligt urval för att överleva och föröka sig. Till sist dominerar dessa resistenta organismer och antibiotikan blir verkningslös. Långvarigt bruk av antibiotika orsakar resistens. Exponering orsakar resistens.

Att avlägsna stimuleringen avlägsnar resistensen. Att förhindra antibiotikaresistens kräver starka restriktioner på användande. Många sjukhus har satt upp riktlinjer för användning antibiotika så man ser till att de enbart används på ett lämpligt sätt. Detta bevarar effekten av de mest effektiva antibiotikasorterna till livshotande situationer. Tyvärr är reflexen vid antibiotikaresistens för många läkare att använda mer antibiotika för att ”övermanna” resistensen – vilket ger motsatt effekt. Detta skapar bara mer resistens.

Resistens mot virus

Resistens mot virus så som difteri, mässlingen, vattkoppor eller polio utvecklas från själva virusinfektionen. Innan utvecklandet av vaccin var det populärt att hålla ”mässlingskalas” eller ”vattkoppkalas”, där barn som inte infekterats lekte med ett barn som hade mässlingen eller vattkoppor. Att ha mässlingen en gång skyddar barnet under hela livet. Exponering orsakar resistens.

Vaccin utnyttjar denna princip. Edward Jenner, en ung läkare som arbetade på landet i England, hörde den vanliga berättelsen om mjölkpigor som utvecklade resistens till de dödliga smittkopporna eftersom de hade dragit på sig den mildare sjukdomen kokoppor. År 1796 infekterade han avsiktligt en ung pojke med kokoppor och observerade hur han därmed skyddades från smittkoppor, ett liknande virus. Genom att inokuleras med ett dött eller försvagat virus bygger vi upp immunitet utan att faktiskt få symtom på sjukdomen. Med andra ord orsakar virus resistens mot virus.

Drogresistens

När en drog så som kokain tas för första gången, uppstår en intensiv reaktion – man blir ”hög”. Med varje påföljande användning av drogen blir man progressivt mindre intensivt påverkad. Drogmissbrukare kan börja ta större doser för att uppnå samma effekt. Genom exponering till drogen utvecklar kroppen resistens mot dess effekt – något som kallas tolerans. Folk kan bli resistenta mot många olika typer av droger inklusive narkotika, marijuana, nikotin, koffein, alkohol, bensodiazepiner och nitroglycerin. Exponering orsakar resistens.

Att ta bort stimuleringen tar bort resistensen. För att återställa känsligheten till läkemedlet är det nödvändigt att ha en period av mycket litet användande. Om du slutar dricka alkohol i ett år kommer den första drinken därefter få full effekt igen.

Mekanismer

Resistens utvecklas genom många små olika mekanismer. När det gäller oljud är utmattning från stimulansen den mekanism som orsakar resistens. Det mänskliga örat svarar på förändringar snarare än absoluta nivåer av oljud. När det gäller antibiotika är det naturliga urvalet av resistenta organismer mekanismen. I fallet med virus är utvecklandet av antikroppar resistensmekanismen.

När det gäller drogresistens nedregleras cellreceptorer via konstant exponering. För att producera den önskade effekten verkar droger på receptorer på cellens yta. Morfin, exempelvis, verkar på opioida receptorer för att ge smärtlindring. När det pågår en långvarig och överflödig exponering av droger reagerar kroppen genom att minska antalet receptorer. Hormoner så som insulin verkar också på cellreceptorer, och uppvisar samma fenomen med resistens.

Även om mekanismerna skiljer sig åt är slutresultatet alltid detsamma. Exponering orsakar resistens. Detta är poängen. Homeostas är också fundamentalt för kroppens överlevande att den hittar många olika sätt att utveckla resistens. Överlevnad är beroende av det.

Insulin orsakar insulinresistens

Låt oss summera:

Höga ljud orsakar resistens mot högt ljud
Antibiotika orsakar resistens mot antibiotika
Virus orsakar resistens mot virus
Användning av narkotika orsakar resistens mot narkotika
Bruk av alkohol orsakar resistens mot alkohol
Den huvudmisstänka orsaken till insulinresistens är insulin!

Att bevisa det genom experiment är rätt enkelt och som tur är har alla experiment redan gjorts. En konstant infusion av insulin under 40 timmar i en grupp av friska unga människor orsakade 15 procent högre insulinresistens. En nittiosex-timmars konstant intravenös infusion av insulin minskade insulinkänsligheten med 20 till 40 procent även om nivåerna var fysiologiska. Implikationerna är helt enkelt förbluffande. Med enbart normala, men konstanta mängder insulin kunde man göra dessa friska, unga, smala män insulinresistenta. Insulin orsakar insulinresistens. Jag kan göra vem som helst insulinresistent. Allt jag behöver göra är att ge tillräckligt med insulin.

Vid typ 2-diabetes orsakar stora mängder insulin insulinresistens. I en studie gav man patienter som till att börja med inte tagit något insulin upp till 100 enheter per dag. Blodsockret var lågt. Men ju högre insulindos, desto mer insulinresistens utvecklade de – en direkt orsakande relation, lika oseparerbar som en skugga från en kropp. Även när blodsockret förbättrades blev diabetesen värre! Insulin orsakar insulinresistens.

Det konstanta orsakar resistens

Höga hormonella nivåer i sig orsakar inte resistens. Annars skulle vi alla snabbt utveckla förlamande resistens. Vi är naturligt skyddade mot resistens eftersom vi frisätter hormoner – kortisol, insulin, tillväxthormon, sköldkörtelhormoner eller vilket annat hormon som helst – i korta omgångar. Höga nivåer av hormoner släpps ut på specifika tider under dagen för att producera en specifik effekt. Efteråt minskar nivåerna snabbt och förblir mycket låga.

Tänk på kroppens dagliga cirkadiska rytm. Hormonet melatonin, som produceras av tallkottkörtel, är i grund och botten inte detekterbar under dagen. När natten kommer ökar det för att nå en topp under tidiga morgontimmarna. Kortisolnivåerna når sina toppar precis innan vi vaknar, och sjunker därefter till låga nivåer. Tillväxthormon utsöndras mestadels under djupsömn, och sjunker därefter till icke detekterbara nivåer under dagen. Sköldkörtelstimulerande hormon toppas under tidiga morgonen. Denna periodiska frisättning är nödvändig i förebyggandet av resistens.

Hormonnivåer förblir ofta mycket låga. Emellanåt kommer en kort puls (sköldkörtel, para-sköldkörtel, tillväxt, insulin – vad som helst) för att orsaka en maximal effekt. Efter att det passerat blir nivåerna mycket låga igen. Men genom att variera mellan låga och höga nivåer får kroppen aldrig en chans att anpassa sig. En kort puls av hormoner är över i god tid innan resistensen har fått en chans att utvecklas.

Minns du bebisen i det tysta rummet? Vad våra kroppar gör, kort och gott, är att kontinuerligt hålla oss i ett tyst rum. Vi exponeras under korta stunder till ett ljud och upplever dess fulla effekt. Vi får aldrig en chans att vänja oss vid det och utveckla resistens.

Höga nivåer i sig kan inte skapa resistens. Det finns två krav – höga hormonella nivåer och konstant stimulering. Överväg experimentet som beskrivits tidigare där man använde konstanta infusioner av insulin. Även frisk unga män utvecklade snabbt insulinresistens med normala nivåer av insulin. Vad ändrades? Det periodiska frisättandet.

Normalt släpps insulin ut i pulser, vilket förhindrar utveckling av insulinresistens. Vid experiment får den konstanta bombarderingen av insulin kroppen att nedreglera sina receptorer och utveckla insulinresistens.

Reflexen

Reflexsvaret till resistens är att öka doseringen. Dock är detta beteende tydligt självförgörande. Eftersom resistens utvecklas som svar till höga, ihållande nivåer, leder en ökad dos till ökad resistens. Det är en självgående cirkel – en ond cirkel. Exponering leder till resistens. Resistens leder till ökad exponering. Och cirkeln går runt runt. Att använda högre doser har en paradoxal effekt.

I fallet med antibiotikaresistens, exempelvis, svarar vi genom att använda mer antibiotika. Vi använder högre doser eller nya läkemedel för att övervinna resistensen. Och det fungerar, men bara under en kort tid. Eftersom mer antibiotika används utvecklas mer resistens. Detta leder bara till ännu högre nivåer av antibiotika. Till slut är denna onda cirkel självgående.

Folk som är beroende av kokain känner igen detta svar på drogresistens. För varenda gång man tar kokain får man en svagare effekt eftersom kroppen blivit resistent mot dess effekt. Reflexen är att öka dosen för att bibehålla samma effekt. Detta fungerar för att övervinna resistensen, men bara temporärt. Allt eftersom doserna eskalerar blir resistensen grövre. Vilket leder till ännu högre doser, i en ond cirkel.

Alkoholmissbrukare lider av samma onda cirkel. De dricker mer och mer för att få samma effekt allt eftersom de utvecklar resistens mot alkoholens effekt. Detta fungerar för att övervinna resistens, men enbart på kort sikt.

När vi skriker på någon första gången har det en stark effekt. Allt eftersom effekten minskar skriker vi högre för att övervinna denna ”resistens”. Det fungerar, men bara en kort stund. Snart skriker vi konstant utan någon effekt.

På samma sätt gör insulinresistens så att kroppen producerar ännu mer insulin för att ”övervinna” resistensen. Men dessvärre driver hyperinsulinism på sig själv i en klassisk ond cirkel. Hyperinsulinsim leder till insulinresistens, vilket bara leder till förvärrad hyperinsulinism. Detta orsakar också viktuppgång och fetma.

Cirkeln går runt runt, en komponent förstärker en annan, tills insulinnivåerna är extrema. Ju längre cirkeln pågår, desto värre blir det – det är därför fetma och insulinresistens är så tidsberoende. Folk kan fastna i en ond cirkel i decennier, och utveckla allvarlig insulinresistens. Den resistensen leder till höga insulinnivåer som är oberoende av personens kost.

Men det blir ännu värre. Insulinresistens, i sin tur, leder till högre fastenivåer av insulin. Fasteinsulin är normalt sett låga. Så istället för att börja dagen med lågt insulin efter en nattlig fasta, börjar vi med högt insulin. Ihållande höga insulinnivåer leder till ännu mer resistens.

Sakta når denna idé spridning och bekräftelse. Dr Barbara Corkey, en forskare på den medicinska institutionen vid Bostons universitet, tilldelades år 2011 Banting Medal for Scientific Achievement. Detta är American Diabetes Associations högsta vetenskapliga pris. I sin Banting-föreläsning skrev hon ”hyperinsulinism är grundorsaken till insulinresistens, fetma och diabetes” med bevis för att ”hyperfrisättning av insulin föregår och orsakar insulinresistens”.

Konsekvenserna är allvarliga. Den tjocka blir tjockare. Allt eftersom insulinresistensen blir ett större och större problem kan det de facto bli en stor pådrivande orsak till höga insulinnivåer. Fetman driver på sig själv.

Det som mest kännetecknar typ 2-diabetes är förhöjd insulinresistens. Genom att göra om vårt diagram kan vi se att både fetma och typ 2-diabetes är manifestationer av samma underliggande problem – hyperinsulinism. Deras nära relation ha gett upphov till termen ”diabesity” som underförstått bekräftar att de i själva verket är en och samma sjukdom.

Fetma orsakar inte typ 2-diabetes. Det är anledningen till att forskare inte kunnat hitta den orsakande länken trots intensiva försök till forskning. Istället orsakas båda sjukdomar av en enda faktor – hyperinsulinism. Det verkar som att vi hittat dr Reavens mystiska X-faktor.

—
Jason Fung