Insulinets giftiga effekt och moderna sjukdomar

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Kan det vanligen utskrivna läkemedlet insulin ha betydelse för dödligheten vid typ 2-diabetes?

Fiaskot med läkemedlet rosiglitazone och den chockerande 22% ökade risken för död man fann i ACCORD-studien fick forskare att fokusera på de potentiellt skadliga effekterna av några av dessa blodsockersänkande läkemedel. Insulin var det äldsta och mest effektiva och tiden var inne för att se över paradigmet om insulinets giftiga effekt.

Att diagnosticera hyperinsulinism har alltid varit problematiskt av flera olika anledningar. Insulinnivåer varierar mycket under dagen och som svar på olika livsmedel. Frisättning av insulin, som alla hormoner, sker i pulser, vilket innebär att två mätpunkter kan skilja sig mycket åt även om de bara mäts minuter ifrån varandra. Att mäta fasteinsulin löser en del av dessa problem, men det varierar vitt mellan människor och tenderar att reflektera den underliggande insulinresistensen.

Hyperinsulinism har ansetts vara ett potentiellt problem, även så långt tillbaka som 1924. När insulinanalyser blev tillgängliga under 1960-talet blev det tydligt att insulinresistens framkallar hyperinsulinism, men det motsatta är också sant – hyperinsulinism kan orsaka insulinresistens.

Mer data har nyligen blivit tillgänglig för att stärka dessa farhågor. När forskare väl började titta närmare fann de bevis för att hyperinsulinism var ett problem överallt. Det har blivit starkt kopplat till cancer, hjärtsjukdom, stroke, typ 2-diabetes, metabolt syndrom, fettlever, fetma och alzheimers.

Insulinresistens

Ektopiskt fett, ackumuleringen av fett på andra ställen än i fettceller, spelar en avgörande roll vid insulinresistens. Fettlever bidrar till insulinresistens i levern, och fett i musklerna bidrar till insulinresistens i musklerna. Även vid grav fetma utvecklas insulinresistens inte i frånvaro av ektopiskt fett. Detta förklarar hur ett uppskattningsvis 20% av individer med fetma inte har någon insulinresistens utan normala metabola profiler.

En hypotes som las fram för första gången på 1950-talet av Jean Vague, var att visceral, eller central fetma, är mer metabolt skadligt. Efter det har många studier bekräftat denna hypotes. Därför utgör bukfetma snarare än BMI en del av kriterierna för metabolt syndrom. Därför kan normalviktiga subjekt utveckla typ 2-diabetes om fettet lagras in i organen istället för i fettcellerna.

I frånvaro av insulin kan dessa inlagringar av ektopiskt fett, och således också insulinresistens, inte utvecklas. Faktum är att fettdepåer smälter bort om man har ihållande låga insulinnivåer. Insulin krävs för att omvandla överflödiga kalorier till fett och också till att upprätthålla det som fett.

Som tidigare diskuterats är hyperinsulinism den underliggande faktorn till hela metabola syndromet och dess konsekvenser, och utgör en stor del av insulinets giftiga effekt.

Ateroskleros

Ateroskleros, åderförkalkning, är föregångaren till hjärtattacker, stroke, och perifer kärlsjukdom. Sedan de tidigaste dagarna av behandling med insulin har det noterats att det kopplats till utvecklande av ateroskleros. Djurstudier demonstrerade så tidigt som år 1949 att insulinbehandling orsakar förtida ateroskleros, som kan reverseras genom att förhindra för höga insulinnivåer.

Ateroskleros är en inflammatorisk process som utvecklas i flera stadier – initiering, inflammation, formering av skummande celler, skapande av fibröst plack och senare framskriden sårbildning. Insulin främjar ateroskleros i varje steg av denna väg. Dessutom finner man insulinreceptorer i mänsklig plack och i experiment stimulerar insulin tillväxten av plack, vilket bidrar till utvecklande av ateroskleros.

Hjärtkärlsjukdom

Farhågorna om insulinets giftiga verkan är inte nya. År 1970 lyfte UGDP fram farhågor om att sulphonylurea-läkemedel (SU), som stimulerar insulinproduktionen, ökade risken för hjärtkärlsjukdom. Detta ledde till att den amerikanska Federal Drug Administration (FDA) hissade en varningsflagga om denna potentiella ökning av dödsfall i hjärtkärlsjukdom. Dock fortsatte dessa läkemedel skrivas ut trots dessa reservationer, eftersom andra behandlingsalternativ var begränsade vid den tidpunkten.

Quebec Cardiovascular-studien etablerade hyperinsulinism som en känd riskfaktor för hjärtsjukdom så tidigt som år 1996, även om detta skulle reflektera den underliggande insulinresistensen och i stor utsträckning ignorerades. Dock fortsatte bevisen för att insulin skulle vara giftigt att samlas, framförallt vid behandling av typ 2-diabetes, där behandlingsdoserna var höga.

Efter att ha gått igenom 12 000 nydiagnosticerade diabetespatienter i Saskatchewan från 1991 till 1996, fann forskare ett ”betydande och graderat samband mellan dödsrisk och nivå av insulinexponering”, även efter anpassning för andra riskfaktorer. Ju högre insulindosering, desto högre risk för att dö, för att uttrycka det enkelt. Det var inte en betydelselös effekt heller. Den grupp som fick mycket insulin hade en 279% högre risk att dö jämfört med de som inte använde insulin.

Brittiska forskare hittade snart liknande resultat. UK General Practice Database från år 2000 till år 2010, som innehöll medicinsk registering av 10 miljoner personer, identifierade över 84 000 nyligen diagnosticerade diabetiker. Jämfört med behandling med metformin, var användandet av SU-läkemedel kopplat till 75% högre risk för död. Insulin var ännu värre, mer än dubbelt så stor risk för död. Detsamma gällde hjärtattacker, stroke, cancer och njursjukdom.

Nyligen diagnosticerade diabetiker i The Health Information Network (THIN)-gruppen fördubblade risken för hjärtkärlsjukdom med användandet av insulin och risken ökade med 55% med SU-läkemedel. Med längre behandling följde högre risk.

Bland patienter som inte tog läkemedel var ett lägre HbA1c tydligt kopplat till en lägre risk för hjärtattack och död. Insulin är ett effektivt blodsockersänkande läkemedel. Man antog att detta skulle skydda organen, men det stämde inte riktigt.

Verkliga exempel från United Kingdom General Practice Research Database från 1986 till 2008, identifierade över 20 000 patienter som hade lagt till insulin till sina diabetesläkemedel. Patienter med lägst HbA1c förväntades ha bäst överlevnad, men raka motsatsen stämde!

Patienter med ”bäst” blodsockerkontroll hade värst resultat. Patienter som uppnådde ett HbA1c på 42, vilket anses vara ”utmärkt” kontroll, for lika illa som patienter med ett HbA1c på 91, vilket anses vara ”okontrollerad” diabetes. Paradigmet om sockrets toxiska verkan misslyckades totalt med att ge en förklaring till detta fenomen. Om den största skadan från diabetes berodde på högt blodsocker borde de med lägst HbA1c få bäst resultat. Men det hade de inte.

Detta var inte en isolerad upptäckt eftersom studie på studie visade samma resultat. En studie från 2011 bekräftade att både lågt och högt blodsocker medförde en förhöjd risk för död, och insulinanvändning var kopplat till en överväldigande ökning av dödsrisken på 265%.

En studie från Cardiff University gick igenom data från nästan 10% av den brittiska befolkningen från 2004-2015 och fann att lägre HbA1c var kopplat till förhöjd dödsrisk, till största delen drivet av en 53% ökad risk med användande av insulin. Faktum är att i denna studie ökade inget annat läkemedel risken för död.

Metformin är den standardiserade första läkemedelsbehandlingen vid typ 2-diabetes. Att lägga till insulin, om man jämför med SU-läkemedel, ökade risken för hjärtsjukdom eller död med 30%. I en databas från Holland kopplades en hög daglig dosering av insulin till tre gånger så hög risk för hjärtkärlsjukdom. Bland patienter med hjärtsvikt kopplades användande av insulin till mer än fyra gånger högre dödsrisk.

Metformin kontra SU

Både metformin och SU-läkemedel reglerar blodsockret effektivt, men de skiljer sig åt på en viktig punkt. SU-läkemedel ökar kroppens frisättning av insulin, medan metformin inte gör det. Är detta viktigt?

Databasen ”Veteran Affairs” i USA innehöll mer än 250 000 nyligen diagnosticerade typ 2-diabetiker. Att påbörja behandling med SU-läkemedel medförde 21% högre risk för hjärtkärlsjukdom jämfört med metformin. UKPDS hade också visat att framförallt metformin var fördelaktigt för feta patienter som led av typ 2-diabetes. Andra studier uppskattade att användandet av SU-läkemedel ökade risken för hjärtattacker eller död med 40-60%.

Erfarenheten från Storbritannien var inte annorlunda, där användandet av SU-läkemedel ökade risken för hjärtattack eller död med 40%. Dessutom ökade dessa risker beroende på dosering. Enkelt uttryckt: ju högre dos av SU, desto större risk.

Dessa resultat bekräftades slutligen år 2012 i en randomiserad kontrollstudie, den gyllene standarden för evidensbaserad medicin. Den första behandlingen med SU ökade risken för kärlsjukdom med 40% trots samma kontroll av blodsocker. Detta stämde perfekt med tidigare uppskattningar. Hjärtkärlsjukdom är den överlägset största dödsorsaken vid typ 2-diabetes, så vikten av denna studie går inte att underskatta. Två läkemedel som reglerade blodsockret likvärdigt kunde ha vitt skilda effekter på hjärtkärlhälsan. Den största skillnaden? En stimulerade insulin och orsakade viktuppgång, medan den andra inte gjorde det.

Överflödigt insulin är giftigt, framförallt vid typ 2-diabetes, där baslinjen av insulin redan är mycket hög. Om man får vara efterklok blir detta problem mycket uppenbart. Det höga blodsockret var bara ett symtom på den underliggande sjukdomen som var typ 2-diabetes, vilket karaktäriseras av hyperinsulinism och insulinresistens. Att ge mer insulin kommer att sänka blodsockret, men försämra den underliggande hyperinsulinismen.

Att ge mer insulin maskerade framgångsrikt det förhöjda blodsockret, men försämrade hyperinsulinismen. Vi behandlade bara symtomen men inte den faktiska sjukdomen. Vi låtsades att symtomen var den egentliga sjukdomen.

Situationen går att likna vid alkoholism. Patienter med alkoholberoende utvecklar ofta allvarliga utsättningssymptom vid abstinens. Detta syndrom, kallat delirium tremens inkluderar skakningar och till och med generaliserad förvirring.

Att ge alkohol kan effektivt minska symtomen. Dock blir den underliggande sjukdomen, alkoholism, inte förbättrad, utan försämrad. Det går inte att behandla alkoholism med alkohol och förvänta sig positiva resultat. På samma sätt kan man inte behandla hyperinsulinism med insulin.

Cancer

Sambandet mellan diabetes och risken för cancer är väletablerad. Diabetiker har en förhöjd risk för många olika cancertyper, inklusive alla de vanligaste som bröst-, tarm-, endometrial, njur- och blåscancer. Fetma, prediabetes och typ 2-diabetes är alla nära kopplade till ökad cancerrisk vilket pekar på att andra faktorer än förhöjt blodsocker spelar en stor roll i utvecklandet av cancer.

Alla tre tillstånd är kopplade till närvaron av hyperinsulinism och insulinresistens. Insulin är en välkänd tillväxtfaktor som föranleder celler att dela sig, vilket driver tumörtillväxt. Exempelvis har de kvinnor med högst insulinnivåer en 2,4 gånger så hög risk för bröstcancer. Fetma spelar också en roll, men hyperinsulinism är kopplat med ökad risk för cancer, oavsett viktstatus. Smala och överviktiga kvinnor, som matchas för insulinnivå, löper samma risk för bröstcancer.

Enskilda genmutationer som ökar insulinets verkan ökar betydligt risken för cancer. Pioglitazone, ett läkemedel som ökade insulinets effekt var kopplat till ökad frekvens av blåscancer.

Valet av läkemedel vid behandling av diabetes påverkar betydligt risken för cancer, vilket bekräftar hyperinsulinismens stora roll. Insulinanvändning ökar risken för tarmcancer med uppskattningsvis 20% för varje år med behandling. En genomgång från databasen UK General Practice avslöjade att, jämfört med metformin, så ökade insulin risken för cancer med 42%, och SU-läkemedel med 36%. En genomgång av 10 309 nydiagnosticerade diabetiker i Saskatchewan-befolkningen avslöjade att insulinanvändande ökade risken för cancer med 90% och SU-läkemedel med 30%.

När cancer väl har etablerats, möjliggör det höga blodsockret snabbare tillväxt. Cancerceller är kända för att vara hungriga på glukos, med begränsad metabol flexibilitet i användandet av andra bränslekällor så som fria fettsyror när utbudet av glukos är lågt. Cancerceller är mycket metabolt aktiva, och kräver stora mängder glukos för att överleva.

Slutsatser

Enligt Center for Disease Control i USA, så var de främsta dödsorsakerna år 2013 i landet:

1. Hjärtsjukdom 23,7%
2. Cancer 22,8%
3. Kronisk lungsjukdom 5,7%

Hjärtsjukdom och cancer slår alla andra dödsorsaker med stor marginal. De har ett tydligt samband. Hyperinsulinism och insulinets toxiska effekt.

—
Jason Fung

Hur man sänker sina insulinnivåer

Vill du sänka din kropps produktion av insulin, eller minska ditt behov av det om du injicerar insulin? Det finns två mycket effektiva strategier, framförallt när de kombineras:

LCHF för nybörjare

Periodisk fasta för nybörjare

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

Hans nya bok, The Complete Guide to Fasting, finns också tillgänglig på Bokus.