”Jag är fortfarande förundrad över LCHF”

Diana var i chock och förnekelse efter månader av att ha mått dåligt när hon fick diagnosen typ 1-diabetes. Hon följde råden hon fick, men de fungerade inte för henne.

Så nämnde hennes partner och vän LCHF och allt förändrades:

Mejlet, översatt från engelska

Hej Andreas,

Jag heter Diana och är 29 år. Jag fick diagnosen typ 1-diabetes i maj 2014. Först av allt vill jag tacka för ditt arbete och dela med mig av min berättelse för att ge hopp till den som behöver.

Jag har funderat över att jag alltid har ätit hälsosamt. Mer än så, jag har alltid varit fysiskt aktiv. I min familj åt vi aldrig efter klockan 18. Jag har alltid brytt mig om min hälsa och jag har gått på kontroller en, eller till och med två, gånger om året. Jag tror att det var en liten besatthet, eftersom det egentligen inte fanns någon anledning att kontrollera hälsan. I min familj har vi god hälsa: ingen cancer, ingen diabetes. Ingen var överviktig och inte jag heller.

Jag glömde att nämna att jag är född i Rumänien. För omkring fem år sedan flyttade jag till Belgien, där jag påbörjade en fyraårig utbildning. Jag förändrade inte min livsstil: jag fortsatte att äta nyttigt och fortsatte att träna. Allt var perfekt till för tre år sedan.

Allt började i mars 2014, jag var ständigt trött och det blev värre för varje dag. Naturligtvis skyllde jag tröttheten på mitt hektiska liv. I maj 2014 var jag på min årliga undersökning och de fann felet: diabetes… typ 1. Jag var förkrossad. Jag visste inte ens vad diabetes var! Och typ 1?! Det är inte möjligt. Jag var i total förnekelse till de uppföljande testresultaten kom, och för att vara ärlig, långt efter det, trots att jag följde läkarens råd. Så, läkarna sa att om jag hade tur och skötte kosten skulle jag ha ungefär två år, max, tills det oundvikliga kom: helt beroende av insulin. En spruta för varje tugga jag tog! Wow! När jag säger kost, tänker vi alla på de traditionella råden: en fjärdedel kött, en fjärdedel kolhydrater, hälften grönsaker, inget fett, ingen efterrätt och inte mer än två frukter per dag. Hur som helst, i augusti 2014 (efter ett par månader, inte två år) fick jag börja med insulin. Och det var då mardrömmen började.

I den stunden insåg jag att det inte var en lögn, jag har verkligen typ 1-diabetes. Fram tills dess var jag den där unga kvinnan, stark, med ambitioner, med en karriär framför mig, med drömmar… En kämpe! Jag började leta efter svar: varför jag? Varför vid den här åldern? Vad orsakar typ 1-diabetes? Hur kan det behandlas? Jag fann naturligtvis inga svar. Och ju mer jag sökte, desto djupare ner i en depression kom jag. I början av 2015 hade mitt liv ingen mening längre. Det värsta var att jag var helt ensam:

• Läkarna sa att jag måste vänja mig vid tanken och att jag var ett föredöme som patient. Mitt blodsocker och alla andra värden var perfekta, från deras perspektiv sett.
• Min familj och mina vänner vet att är jag en problemlösare, och de sa: du kommer att klara det här! Fortsätt kämpa, fortsätt söka! Jag är säker på att du kommer att klara det!
• Jag kände ingen annan som var som jag. Det fanns ingen att dela smärtan med. Jag kände inte till någon som hade utvecklat typ 1-diabetes vid min ålder. Att få leva fri i 26 år och plötsligt förlora den friheten! Jag älskade min frihet. För mig var min diabetes också mitt fängelse.

Klimax kom i mars 2015 när jag fick diagnosen utbrändhet. Jag drev mig själv till utmattning på universitetet, genom att träna, genom att söka information om typ 1-diabetes. Jag började träffa en psykolog. Lite i taget började jag att ge upp alla frågor och började fokusera mer på hur jag skulle hantera och integrera sjukdomen i mitt liv. Min strävan vara att hålla mig i det intervall som var bra och inte utveckla några komplikationer. Men det var inte lätt. Mitt blodsocker var så oförutsägbart: om jag åt precis samma sak två gånger, var ändå mängden insulin som krävdes helt olika. Jag började bli frustrerad. Jag sa till mig själv: jag är ingenjör, jobbar med forskning. Varför kan jag inte räkna ut de korrekta doserna?

Jag försökte mig på olika sätt: att äta exakt efter anvisningarna (som jag fick från nutritionisten), att träna intensivt en timme om dagen. Jag testade olika shakes. Ingenting gav mig ett bättre resultat. Jag var alltid trött efter att ha ätit. Jag hade ingen energi. Mitt sötsug var konstant. Jag hade alltid älskat efterrätter, men hade aldrig ätit mer än en i veckan, innan jag började ta insulin. Helt enkelt för att jag inte kände för att äta mer än så.

Efter att ha försökt och gjort mitt allra bästa under ett års tid, började jag att tappa greppet. Jag började äta två efterrätter om dagen. Jag tränade och lyckades hålla min vikt stabil. Jag blev besatt av mat och godis. Jag åt utan att njuta av det. Jag kände inte ens smaken. Samtidigt var jag mitt uppe i det sista halvåret av mina studier och jobbade på min avhandling och allt började vara en riktig pina. Inget fokus, ingen energi. Jag började oroa mig för om jag verkligen skulle ha kraft att avsluta mina studier.

Under de första dagarna i juli 2016, berättade min partner, som är ett MMA-fan, om ketogen kost och om hur MMA-fighters presterar extremt bra när de bränner fett istället för kolhydrater. Några dagar senare berättade en god vän som bor i Schweiz om LCHF för mig. Hon hade hållit på i en månad och hade fantastiska resultat när det gällde energi och viktnedgång. Hon gav mig adressen till din sida, ett bra ställe att börja på.

Jag var chockad och rädd. Chockad över att metoden var precis tvärtom det mina läkare rådde mig till för att få bra resultat. Rädd eftersom jag inte kunde föreställa mig att äta utan insulin och ändå få goda resultat. Genom att titta på din sida fann jag mängder av svar på mina frågor och allt kändes rimligt. Som en torr svamp sög jag upp all information. Vid slutet av dagen visste jag allt om kosten, matsmältning, glukos, ketoner, insulin, mat, fasta och mycket mer.

Jag bestämde mig för att ge det en chans och åt min första middag utan att ta måltidsinsulin! Mitt blodsocker var stabilt i två timmar! Otroligt stabilt, det hade inte hänt på två år. Jag minskade också på det långtidsverkande insulinet med en tredjedel för att inte riskera för lågt blodsocker under natten. På morgonen var mitt blodsocker fortfarande lite lågt. Dagen efter minskade jag dosen till hälften. Sedan dess håller jag det på den nivån. Det viktigaste av allt är att jag sedan den måltiden känner mig fri igen. Jag äter utan att ta sprutor. Jag kan äta när jag vill och om jag vill. Jag håller mig inte till några speciella mattider och jag behöver inte oroa mig för att jag inte beräknar mina insulindoser korrekt eller hur blodsockret är efter måltiden.

Vid sidan om de här fantastiska resultaten som var omedelbara, hände mycket inom det närmaste dygnet. Jag började känna mig levande igen. Jag fick plötsligt mer energi, jag blev klar i huvudet och min effektivitet ökade. Jag sover bättre, vaknar lättare. Jag svettas inte längre nattetid. På två veckor arbetade jag mer på min avhandling än jag gjort under det senaste halvåret. Jag gick ner några kilo, även om det inte behövdes. Mitt blodsocker är detsamma, varje dag. Mina träningsresultat försämrades en aning under den första månaden, men det var den enda biverkningen. Inget sötsug längre! Ingen huvudvärk och inga kramper!

När jag påbörjade den här livsstilen, gick jag omedelbart från minst fyra sprutor per dag, till en (långtidsverkande) och min föresats är att fortsätta på den här vägen.

Idag, efter ett halvår, är jag fortfarande förundrad över LCHf. Jag är van vid det nu och jag har mycket bra kontroll på mitt blodsocker. Jag tar fortfarande inget snabbverkande insulin och mängden långtidsverkande är fortfarande låg. Vissa dagar, på grund av släktmiddagar eller resor, kan jag behöva äta mer kolhydrater igen och det är de enda tillfällena då jag tar snabbverkande insulin. Min läkare är så förvånad, han bad mig att kontrollera igen, för att vara säker på att det inte var något fel på testet :)

Återigen, tack för allt ditt arbete. Din webbsida är mitt största stöd i min nya livsstil, från kunskap och uppmuntran under motiga dagar till recept och inspiration.

Lycka till,
Diana

Kommentar

Vilken fantastisk historia, Diana – tack för att du delar med dig och därmed kan hjälpa andra med typ 1-diabetes!

Kom igång

Vill du göra det Diana har gjort? Anmäl dig till vår gratis tvåveckors LCHF-utmaning!

Du kan också använda vår gratis guide LCHF för nybörjare. Om du vill underlätta maximalt rekommenderar vi vårt splitternya verktyg Kostdoktorns veckomenyer – prova gratis en månad. Ingen reklam, ingen bindningstid.

Mer

LCHF för nybörjare

Så normaliserar du ditt blodsocker

Hur man går ner i vikt

Vill du också inspirera?

Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.

Mejla din historia till mig på andreas@kostdoktorn.se. Före- och efterbilder är bra för att göra din historia konkret och extra inspirerande för andra. Berätta om det är ok att dela ditt namn och bild eller om du vill vara anonym. Tipsa också gärna om du har en blogg eller Instagram eller liknande för läsare att följa dig.

Stöd Kostdoktorn

Vill du stödja Kostdoktorn och få tillgång till ytterligare material? Ta en titt på vårt medlemskap.

Påbörja din gratis provmånad här