”Jag har det svart på vitt att socker förstör”

26 april 2016 av i Framgångshistorier, Värkproblem

Denise Brunzell

Denise led av en fruktansvärd värk som spridit sig från axlarna till andra leder i hennes kropp. Hon såg ingen väg ut och läkarna kunde inte hitta felet.

En dag satte hon av en slump på tv:n och fick se ett avsnitt av Vetenskapens Värld – och fann sedan själv lösningen:

Mejlet

Hej Andreas!

Tack för en bra Facebook-sida! Jag har själv stora problem med socker och snabba kolhydrater så jag tänkte bara skriva ett mejl om vad jag har gått igenom. En mirakelupplevelse ur mina och min familjs ögon. En lång historia, men den har förändrat mitt liv.

Till att börja med är jag kvinna, 21 år och normalviktig (160 cm lång och en vikt på 53-55 kg). Jag har tränat tung styrketräning sedan jag var 16 år, 3-5 dagar i veckan, mycket strikt. Alltid hållit mig i form och trott att jag har ätit ganska bra mat i hela mitt liv.

Min resa började när jag var 17 år. På gymnasiet gick jag en linje kallad Fiske- och sjöfartsteknik på Öckerö, utanför Göteborg. Vi hade olika praktikperioder under skolans gång där vi var ute på havet med ett segelfartyg som heter T/S Gunilla, en tremastad bark. Under den första perioden 2011 seglade jag med skolfartyget under 2 månader, resan startade i Belgien, vidare till Frankrike, sedan till Nordirland och efter det till Shetlandsöarna. Meningen var att resan sedan skulle gå till Norge och efter det hem till Sverige. Men så blev det inte för min del.

Det var hårt arbete på fartyget – hissa tunga segel, måla, knacka rost, dålig sömn och det tog på min lilla kropp att utföra detta arbete. Vi hade dessutom en dålig kock på fartyget, vilket gjorde att alla elever, inklusive mig själv, åt godis, chips och dricka som aldrig förr. Efter 1 månad till sjöss kände jag hur det började värka i lederna, framförallt i axlarna. Dock tänkte jag inte mer på det eftersom i min hjärna var det logiskt att det berodde på det tunga arbetet ombord. Efter ytterligare en månad när vi hade nått Shetlandsöarna orkade jag inte mer, mina axlar gjorde outhärdligt ont och tillslut svimmade jag nästan av smärtan.

Befälen ombord på fartyget tog mig till en läkare på Shetland som konstaterade att jag hade dragit på mig inflammationer i båda axlarna och att det var dags för mig att åka hem till Sverige. Jag fick inflammationsdämpande piller av två olika slag och blev beordrad att uppsöka ytterligare en läkare när jag kom hem till Sverige. Värken hade lättat efter bara ett par dagar med pillerna jag hade fått (jag hade heller inte ätit godis eller liknande på ett par dagar), men jag åkte trots det till en läkare i Sverige. Läkaren hemma sa i princip samma sak, på grund av det hårda arbetet, den dåliga sömnen och att det hade varit så kallt på Nordsjön (jag hade frusit mycket) hade jag fått inflammationer. Jag fick nya piller, då läkaren här tyckte att de jag hade fått på Shetland var alldeles för starka för mig.

Månaderna gick men värken gick aldrig över. Jag förstod att det kunde ta ett tag innan det släppte och jag funderade också på om det hade med styrketräningen att göra, att lederna aldrig riktigt fick vila ut ordentligt från inflammationerna. Logiskt. Jag slutade träna i två månader, gott om tid för lederna att vila tänkte jag, men det blev bara värre. I slutet av 2011, efter att jag hade varit hemma i ungefär 5 månader efter resan, gick jag till läkaren återigen. Han sa att styrketräningen hade gjort att det inte hade gått över. Nya inflammationsdämpande piller och mycket vila, sade han. Jag gjorde som han sa. Jag vilade från styrketräningen och tog mina piller i ungefär 3 månader. Det hjälpte inte. Värken gick upp och ner i perioder, men det gick aldrig över. Då satt min värk enbart i axlarna, för att tillägga.

Under hela år 2012 åkte jag fram och tillbaka till läkaren, de röntgade mig men hittade inget. De tog ett antal prover, men hittade inget. Inflammationsdämpande piller och voltaren gel var deras bästa förslag. Värken var ibland så outhärdlig att jag knappt orkade röra mig. Jag kunde heller inte sova, eftersom axlarna stelnade och värkte ännu mer då. Psyket gick upp och ner och jag var minst sagt lättirriterad.

År 2013 började jag träna igen, det var skönt och det påverkade inte hur värken kom och gick. Det enda jag kände var att den möjligtvis blev något bättre av träningen. Så jag struntade i att läkarna hade sagt att jag inte skulle träna tung styrketräning, jag körde på och värken blev inte värre. Visst, det gjorde ont när jag tränade, men jag var så arg på min värk att jag bara tog i ännu mer. Vid det här laget, efter X antal läkarbesök och sjukgymnasttider, orkade jag inte längre. Jag tänkte att jag helt enkelt får leva med värken. Med dålig sömn. Med ett dåligt psyke. Vad kunde jag göra? Jag var så van att jag inte tänkte på det, det var en del av min vardag. Jag åt vad jag trodde var nyttigt och godis, dricka och annan skräpmat åt jag max två gånger i månaden.

År 2014 var ett av mina värsta år. Jag var van vid värken i axlarna, att jag inte kunde sova riktigt, att det tog lång tid för mig att gå upp på morgonen, att jag inte var på topp varje dag. Men när det började flytta sig runt i kroppen, då blev jag rädd och frustrerad. Det spred sig, till knäna, till fotlederna, till handlederna, till fingerlederna, till ryggen, till höfterna, till käklederna och jag fattade inte varför. Allt uppkom inte på samma gång, det flyttade sig till en led i taget med ett par månaders mellanrum. Det började med min ena handled, och fingerlederna. Vid det här laget hade jag börjat svetsa och jag tänkte att det måste bero på det. Handleden brann det bokstavligen talat i varje natt under ca två veckors tid. Jag var tvungen att sätta mig upp och andas mitt i natten på grund av smärtan och vid minsta beröring av så lite som av täcket gjorde att det blev outhärdligt. Fingerlederna var blå/lila. Vad tror du att jag fick höra av läkaren? Jo, Voltaren gel och inflammationsdämpande piller.

Jag hade börjat diagnostisera mig själv nu, och det mest logiska verkade att det var något reumatiskt. Läkarna vägrade skriva en remiss åt mig pga att jag var ”för ung” och hade inte de rätta symptomen. Jag fick dock ta reumatiska blodprover på min vårdcentral, men de visade inget. Min mamma var mer frustrerad än jag vid det här laget, och ringde och bokade en tid åt mig hos en privatläkare som var specialist på leder. Där ville dom sätta mig på en speciell sjukgymnastik i några månader. De garanterade att min kropp skulle bli mycket bättre men de kunde inte säga om jag skulle bli helt bra.

Det blev aldrig bra och de sa att jag skulle skicka in en egen remiss till reumatologen. Från reumatologen fick jag till svar, trots all min värk och att det satt på båda sidor i alla leder i min kropp, att jag skulle ta de ”vanliga proverna” hos min vårdcentral igen. Nu fick jag nog. Jag gick till vårdcentralen, frågade om jag möjligen skulle kunna ha något reumatiskt och tryckte framförallt på om det kunde vara fibromyalgi. Jag hade nämligen många bekanta med den här diagnosen, och det verkade stämma in på mig. Till svar från läkaren, citerat ”det är inget vetenskapligt fel på dig, du bör gå till en psykolog”. Jag bröt ihop totalt. För att tillägga var det här första gången jag kände såhär, det kändes hopplöst och jag var så ledsen. Vad var det för fel på mig?! Varför kunde inte en enda läkare, sjukgymnast eller specialist hjälpa mig?

Nu vägrade jag gå till en läkare igen. Det hade varit hopplöst och jag ville inte lägga mer tid på det. Så nu till miraklet. I april i år (2015) råkade jag slå på vetenskapens värld som handlade om kroppens småkryp, de bakterier som lever i och utanpå oss och som är så beroende av vad vi äter. Av en slump tänkte jag, jag testar att utesluta allt socker och alla snabba kolhydrater ur min kost. Man kan ju alltid testa. På bara några dagar var min värk helt borta. Den hade aldrig varit helt borta förut. Dessutom var jag pigg, glad och sov som en prinsessa. Wow, tänkte jag, kan det här verkligen stämma eller är det bara av en slump? Kan det verkligen gå så fort? Efter en månad utan socker och snabba kolhydrater, helt utan värk, testade jag att köpa lite dricka och godis för att se om värken kom tillbaka. När jag vaknade upp på morgonen kändes det som jag hade varit ute och festat hela natten, ungefär som den värsta bakfyllan i hela mitt liv. Jag hade värk i lederna i hela min kropp, mitt huvud bultade av smärta och jag var så outhärdligt trött. Återigen, wow! Det här var och är fantastiskt och otroligt. Efter detta fortsatte jag att utesluta alla snabba kolhydrater och socker ur min kost och värken försvann som utlovat.

Jag hade ingen kunskap om detta innan, och jag hade förmodligen aldrig fått det om det inte var pga min ledvärk. Så på ett sätt är min ledvärk det bästa som har hänt mig. Jag har det svart på vitt att socker förstör. Mina föräldrar och min sambo har även dom blivit väldigt påverkade av min upplevelse, de har fått sett min förändring i verkligheten och nu äter även de en lågkolhydratkost. För att tillägga, min mamma är 60 år och har alltid haft några extrakilon runt midjan. Hon har försökt att gått ner men har aldrig lyckats. Nu, efter 8 månader, väger hon 58 kg på 169 cm, hon har tappat alla överviktskilon och är gladare än någonsin. Hennes mål var 65 kg, men det rasade på några kg till.

Än idag, ett år senare, är jag helt frisk från min värk, så länge jag håller mig borta från det vita giftet. Ibland har jag mina fuskdagar, men jag vet alltid vad det beror på och att det kommer gå över på bara några dagar.

Jag vill nästan gråta av lycka när jag tänker på det fortfarande, att gå från att vissa dagar inte ens kunna ta sig upp ur sängen till att kunna göra vad jag vill varje dag är fantastiskt. Att vakna utvilad, pigg och som en ny människa varje dag är otroligt.

Jag ville bara dela med mig, lång läsning men ett mirakel för mig.

Med vänliga hälsningar,
Denise Brunzell

Kommentar

Ett enormt grattis till dig, Denise! Socker påverkar oss på mängder av olika sätt – och, nej, det behöver inte alltid resultera i övervikt. Skönt för dig att få slippa din eländiga värk och dåliga mående!

Din berättelse

Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.

Mejla din historia till mig på andreas@kostdoktorn.se. Före- och efterbilder är bra för att göra din historia konkret och extra inspirerande för andra. Berätta om det är ok att dela ditt namn och bild eller om du vill vara anonym. Tipsa också gärna om du har en blogg eller Instagram eller liknande för läsare att följa dig.

Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa själv, samt historier från många andra som testat.