Han led också av ångest och panikattacker, något som inneburit plåga under hela hans liv. Men efter ett dåligt resultat på ett blodprov bestämde han sig för att ändå ge LCHF en chans. Det var början på ett nytt liv.
Bäste doktor Andreas,
Jag ser verkligen fram emot att få dela med mig av min historia, att äta ketogent har påverkat mitt liv så enormt att jag vill att alla ska få uppleva detta.
Jag är en stor man, så överviktig att jag skäms. Jag har lidit av ångest i större delen av mitt liv, jag kan egentligen inte minnas en tid utan ångest. För ett par år sedan fick jag, inte så förvånande, diagnosen typ 2-diabetes. Jag tar alltså läkemedel för ångest och typ 2-diabetes (Metformin).
Mitt tillstånd var ganska bedrövligt, även om jag då inte insåg det själv. Genom åren hade jag testat många dieter, med uselt resultat. Jag hade givit upp om att någonsin kunna gå ner i vikt. Att ta kontroll över diabetesen med kost kändes också orealistiskt.
För det mesta vaknade jag med ångest, det var jobbrelaterat och kunde hålla i hela förmiddagen eller vid dåliga dagar fram till sent på eftermiddagen. Jag lugnade ner mig och slappnade av på kvällen, gick och la mig och sen vaknde jag upp och allt började om igen. Jag var tillbakadragen och höll mig undan andra människor för det verkade bara öka ångesten.
För att kunna hantera livet såg jag till att vara så avtrubbad som möjligt. Jag kände att ångesten och livet var lättare att hantera om jag inte brydde mig om någonting. Det fungerade i viss utsträckning, men jag kunde inte hitta strategier för att kapa mina största ångesttriggers, så ångesten höll i sig.
Så gjorde jag en hälsoundersökning och ett blodprov kom tillbaka med abnormala värden. Det skrämde mig så mycket att jag fick en rejäl panikångestattack (jag hade lyckats skära ner på dem från regelbundet till ytterst sällan). Jag provade några KBT-tekniker för att hålla känslorna i schack, men det fungerade inte särskilt bra. Någonting i min hjärna kämpade sig igenom barriärerna jag byggt upp. Den ville leva och tänkte inte låta mig sabba allt.
Jag gav upp att tysta den inre rösten och bestämde mig för att göra någonting åt det. Även om det var för sent för mig och jag skulle gå under, skulle jag gå till botten under kamp.
Två av mina fantastiska vänner (jag är för evigt tacksam) hade i flera månader, kanske över ett år, berättat om ketogen kost och Diet Doctor. Jag hade alltid slagit bort det med att inga andra dieter hade fungerat eller att jag inte hade kunnat hålla mig till dem. Men jag var tvungen att försöka någonting, så jag tittade in på Diet Doctors hemsida för att se vad jag hade framför mig.
En dag senare visste jag att jag aldrig skulle överkonsumera kolhydrater igen. För första gången som jag kan minnas var min hjärna kristallklar, jag kände mig mentalt och fysiskt piggare. Jag visste inte om jag skulle lyckas gå ner i vikt, men jag visste att jag kände mig glad och jag ville inte gå miste om den känslan.
Det är livsomvälvande, det jag tidigare kände var det normala för mig, det var så mitt liv var. Jag visste att det fanns människor som inte kände som jag, men jag hade ingen riktig aning om hur de kände sig eller, ännu viktigare, hur man bar sig åt för att må så. Det verkar som om allt hängde på kolhydraterna, inte för att jag inte haft min beskärda del av problem, men kolhydratfrossa tycktes öka på bekymren. Jag hade befunnit mig i en självförvållad ond cirkel av elände och påföljande tröstätande.
Under åren hade jag genomgått mycket terapi och behandling för hetsätning. En dag utan kolhydrater och mitt liv vändes. Det är svårt att tro att mitt ohälsosamma förhållande till mat är över, och att uppbrottet var så lätt. Allt jag behövde göra var att ge det en chans och uppleva fördelarna. All den mat jag hade ett sug efter, all choklad, hämtmat, chips, kakor och snask är borta. Nu när jag kan se hur illa de gjorde mig vill jag inte ha dem längre. Allt begär efter den typen av mat är borta, de finns inte ens i min hjärna. Nu ser jag det som en galen drog, som gav mig en kort stund av lättnad under tuffa dagar. Det visar sig att de flesta dagarna var bedrövliga, just för att jag åt socker.
Nog med prat om elände, den delen av livet är över för mig. Jag vaknar glad varje dag, är glad hela dagen och somnar glad. Det känns toppen och jag älskar det. Jag lagar mat igen, pratar mer, känner mig positiv och är en sån där glad människa som jag tidigare brukade undvika.
Men det slutar inte här. En av mina vänner såg förändringen jag genomgick och har också börjat med LCHF. Han ville bevisa att jag hade fel, men efter en dag var han fast besluten att aldrig gå tillbaka. Han har berättat om kosten för en vän med typ 2-diabetes, som nu säger att det är fantastiskt och att han aldrig vill återvända till sin tidigare livsstil. Ytterligare en på kontoret provar på (trots viss skepticism) och jag ser fram emot att se hur det kommer att gå för honom. Och ytterligare en arbetskamrat har börjat och även övertygat sin man om att hoppa på tåget.
Jag kan inte sluta berätta om det, min förhoppning är att det ska förbättra livet även för andra. Jag vet naturligtvis att många har mindre att fixa än vad jag hade.
Vidare till det som varit min största utmaning. Det har varit en sån hälsoförbättring att jag egentligen inte haft några utmaningar att tala om. Jag har i och för sig problem med att övertyga människor om att jag inte är galen då jag berättar min historia.
Tillbaka till det oroande testresultatet, ett omtest kom tillbaka utan anmärkning, så det problemet är ur världen. Det var ett årligen återkommande diabetestest och diabetessköterskan var mycket missnöjd med resultatet. Men jag berättade att jag gjort en omvälvande förändring av min kost och hon ordnade så att jag ska ta ytterligare test i november för att se om min kostomläggning ger resultat.
Jag vet redan att den gör det, jag har mätt mitt blodsocker. Kort efter kostomläggningen låg mitt fastesocker vanligen mellan 6 och 7,8 mmol/l, efter en måltid låg jag som mest på 8,8. Med tiden har fastesockret sjunkit till 5,2 och efter måltider ligger det på max 7,8, men vanligen under 7.
Jag har mer energi, som dessutom ligger på en jämn nivå. Om jag får en svacka kan jag ofta hitta förklaringen i något jag ätit som innehållit för mycket kolhydrater. Jag äter det inte igen (förbaskade majs).
Är det någonting jag önskat att jag vetat i början? Jag har lärt mig så mycket att det är svårt att välja ut någonting. Jag önskar att jag sett ”My Big Fat Diet”, jag tror att poletten hade trillat ner direkt. Eller kanske ”Cereal Killers”, jag tycker helt enkelt att en eller flera av de dokumentärfilmerna skulle visas för alla.
Jag ber om ursäkt om det här har blivit långt, jag är bara så engagerad och passionerad när det gäller LCHF att jag inte kan hålla tyst.
Stort tack till dig och alla andra som är inblandade i Diet Doctor, det är en fantastisk källa till kunskap och inspiration. Och tack till mina vänner som fick mig intresserad, jag står i evig tacksamhetsskuld till er.
John
PS. Jag glömde att nämna att jag går ner i vikt. Jag började på 146,5 kilo och är nu nere på 137,1.
Gratulerar John! Fortsätt på samma fina sätt.
Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.
Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa själv, samt historier från många andra som testat.
