”Jag känner mig frisk och stark och tycker att livet leker”

24 mars 2015 av i Diabetes, Fetmaoperationer, Framgångshistorier

Före och efter

Vilken förändring!

Ingegerd Salomonsson har en erfarenhet som många delar: Hennes övervikt kom i samband med graviditeter. Hon var smal som ung, men under tre graviditeter gick hon upp mycket i vikt. Mer än de flesta. Till slut vägde hon 140 kilo och hade sannolikt även typ 2-diabetes.

Efter att ha försökt minska i vikt på många olika sätt fick hon redan på 80-talet möjlighet att genomgå en fetmaoperation (gastric banding). Hon tappade mycket i vikt – men den kom tillbaka med åren. En andra fetmaoperation (gastric bypass) gav ny viktminskning – men återigen började sen vikten krypa tillbaka uppåt med åren.

Vad gör man när inte ens två fetmaoperationer löser ens viktproblem?

Slutligen hittade Ingegerd det som fungerade för henne – utan nya operationer eller mediciner. En livsstilsförändring fick alla hennes hälsovärden att bli perfekta och hennes vikt att falla tillbaka till ungefär vad hon vägde i sin ungdom. Och även fast livsstilsförändringen är kontroversiell så gör hennes läkare tummen upp och tycker hon bör fortsätta.

Här är hennes historia:

Mejlet

Min viktresa (i korta ordalag)
Jag är född under andra världskriget. När jag växte upp var det ovanligt att barn och ungdomar var överviktiga. Man hade helt enkelt inte råd att äta för mycket och man åt som regel på bestämda tider. När jag tog studenten 1961 vägde jag under 60 kg trots att jag var 179 cm lång. Men vad jag minns var det ingen som tyckte att jag var mager. Samma sommar träffade jag min blivande man. Vi gifte oss och fick tre söner. Under graviditeterna gick jag upp mycket i vikt utan att gå ned särskilt mycket mellan varje barn. För varje år ökade jag i vikt. Som mest har jag vägt 140 kg.

1987 såg jag en annons i tidningen att Sahlgrenska sjukhuset sökte feta människor som var villiga att delta i SOS-projektet (Swedish Obese Subjects). Jag hade under årens lopp försökt banta på alla tänkbara sätt – men misslyckats. Det är det gamla vanliga: gå ned några kilon för att efter ett tag gå upp ännu mer. Jag var närmast desperat och såg det här som en sista möjlighet. Jag kom med i projektet!

Alla deltagarna fick genomgå en massa provtagningar. Idag när jag tittar på resultaten av undersökningarna, blir jag förvånad över att jag inte förstod att jag var på god väg att få diabetes, typ 2. Som mest hade jag 30,37 mU/l insulin i serum (normalvärde 2–15). När jag vägde som mest hade jag 36,00 mmol/l socker i urinen. Varför berättade ingen läkare för mig vad dessa värden betydde? Själv minns jag inte att jag hade träffat på någon typ 2-diabetiker. Detta var ju för nästan 30 år sedan. Numera känner jag många som har denna sjukdom.

Min första magoperation gick till så att man satte ett plastband runt magsäcken. På det sättet kunde man inte äta stora kvantiteter. Jag gick ner kraftigt i vikt till 73 kg, men sedan började jag åter igen gå upp. Plastbandet vidgades och försvann helt så småningom. Jag blev erbjuden att göra om operationen men på ett annorlunda, nytt sätt som skulle vara effektivare. Vad hade jag för val? Efter vad jag då visste om viktminskning, var detta min enda möjlighet. Hade jag inte gått med på denna operationen så hade jag förmodligen inte levt idag. Möjligen sittandes i rullstol med diabetes och hjärt- och kärlsjukdom. Så hopplös var min situation.

Man genomförde en gastric-by-pass-operation. Jag lyckades åter igen gå ner i vikt och mina värden var i stort sett bra. Lyckan var stor! Jag kände mig ung, frisk och stark. Min man och jag flyttade till Brasilien år 2003. Då hade vi blivit pensionärer men arbetade en del bl.a. med turism. Sakta men säkert gick vi upp i vikt, både min man och jag. Somrarna brukade vi tillbringa i Sverige tillsammans med släkt och vänner. Vi ville så klart vara smala och fina i kroppen när vi kom hem. Vi ansträngde oss verkligen båda två för att gå ned i vikt. Till en del lyckades vi – tillfälligt. Vi vägde båda omkring 85 kg.

När vi hälsade på en av mina systrar och hennes man, blev vi förvånade över hur mycket smalare de hade blivit. Detta var första gången jag hörde talas om LCHF. De lovprisade denna kosthållning. Det var som om de hade fått en ny religion. När jag sa att man måste äta frukt och grönsaker för att få tillräckligt med vitaminer och antioxidanter, påstod de att man fick all näring om man höll sig till kött, fisk, ägg och smör. Jag påpekade naturligtvis att de skulle få hjärtinfarkt av allt mättat fett.

”Mättat fett är det bästa för människokroppen” svarade min svåger. Han berättade om Annika Dahlqvists och Sten-Sture Skaldemans böcker. Jag köpte böckerna. Erik, min man, läste Skaldemans bok och jag läste Annikas. Erik tyckte Skaldemans bok var rolig att läsa och bilden på framsidan där den smala mannen står med sina alldeles för stora byxor väckte verkligen intresset. Annikas bok upplevde jag som insiktsfull. Kunde detta vara sant? Jag började tänka till. Innan vi reste till Sverige det året hade jag uteslutit vissa livsmedel för att gå ner i vikt: öl, ris och mjöl. Helt enkelt för att det bara var tomma kalorier. Jag hade faktiskt gått ner ungefär fem kilo och var stolt över det. Det var ju faktiskt en hel del kolhydrater som jag inte hade ätit och bara mått bra av.

När vi kom tillbaka till Brasilien i september 2008 bestämde vi oss för att testa LCHF. Det kunde väl inte vara farligt att testa ett tag i alla fall? Sagt och gjort. I stället för minimjölk, flingor och frukt eller juice till frukost blev det ägg och bacon. Till lunch och middag: kött, fisk, ägg och smör. Vispgrädde fanns inte att köpa i Brasilien, annars hade jag gillat att ha det i kaffet. Vi, både Erik och jag, gick ner kraftigt i vikt. Efter ett par veckor sa Erik att han inte hade ätit en enda Novluzid på flera dar. I flera decennier hade han dagligen ätit medicin mot sura uppstötningar. Kunde det bero på maten? Han sa också att han aldrig hade ätit så gott till vardags förut. Vi var glada och lyckliga över att ha blivit friska och över att ha gått ner i vikt.

Men inom mig växte en ilska och förtvivlan alltmer. Här hade jag i flera decennier ätit helt fel för jag hade trott och litat på bl.a. Livsmedelsverket. Jag hade i bästa välmening gett mina barn helt fel mat. Som tur har våra barn tröstat oss med att vi inte hade haft en chans att veta bättre. Även Annika Dahlqvist som är läkare hade ju inte vetat bättre utan fått lov att ändra sig. Vi fortsatte med vår lågkolhydratkost. Dock inte strikt. Jag skaffade en burk med keton- och blodsockerstickor. Jag gick över till strikt LCHF och mätte ketoner i blodet. Men en dag impulsköpte jag en stor mjukglass med chokladsås. ”Det kan väl inte vara så farligt”, tänkte jag. När jag kom hem testade jag för att se om jag fortfarande var i ketos. Till min stora förvåning gjorde mätstickan utslag på blodsocker i urinen. Då blev jag rädd och skaffade en blodsockermätare och gick tillbaka till strikt LCHF.

Jag har lärt mig, tror jag, vad jag kan och vad jag inte kan äta för att hålla mig frisk. Men en dag i somras, när jag var ensam hemma, hade jag ingen lust att laga mat. Dum som jag var, tog jag ett par Polar Rågkakor och hyvlade rikligt med smör och ost på. När det var så mycket fett på smörgåsarna, kommer nog inte blodsockret att stiga mycket, tänkte jag. Efter ungefär en halvtimme mätte jag blodsockret. Till min fasa hade det stigit till över 13 mmol/l. När jag testade blodsockret i urinen så gjorde det utslag även där. Nu äntligen har jag förstått att jag måste hålla mig till strikt LCHF. Jag brukar tänka att jag är hyperallergisk mot kolhydrater. Faktiskt känner jag inte längre något sug vare sig efter frukter, mackor, kaffebröd eller godis som jag tyckte så mycket om förr.

Här följer en mycket kortfattad redovisning av mina läkarkontakter på senare år: 2010 när vi hade flyttat tillbaka till Sverige, var jag på ett läkarbesök och en massa prover togs. Det jag framför allt minns från det besöket är att blodtrycket var 110/60 och att doktorn sa att jag skulle fortsätta med min livsstil. Jag vågade inte berätta att jag åt LCHF eftersom jag hade hört hur kontroversiellt det var och dessutom hade jag då ännu inte upptäckt vilket skenande blodsocker jag hade. På försommaren 2014 var jag hos en annan läkare eftersom vi hade flyttat till en annan ort med en egen vårdcentral. Även denna läkare ville att en massa prover skulle tas eftersom jag hade gastric-by-pass-opererats. Jag berättade att mitt blodsocker sticker i höjden om jag inte passar mig. Läkaren svarade att både mitt ögonblicks- och mitt långtidsblodsocker var bra. ”Det är för att jag knappast äter några kolhydrater, jag håller mig till strikt LCHF”. ”Då tycker jag att du ska fortsätta med det” blev hans svar. Även denna gång var alla prover bra.

Jag väger idag ungefär 64 kg och är 176 cm lång. Jag känner mig frisk och stark och tycker att livet leker.

Stort tack till er alla som arbetar med detta!
Det har betytt mycket för mig!
Hjärtliga hälsningar

Ingegerd Salomonsson

Kommentar

Grattis till hälso- och viktvinsterna Ingegerd!

Många undrar om man kan äta LCHF även efter en fetmaoperation och jag har hört många historier från personer som framgångsrikt gör det. Det verkar vara ett utmärkt sätt att förebygga att vikten sticker iväg igen med åren.

Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.

Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa LCHF själv, samt historier från andra som testat.