Jakten på en bättre hälsa – om fasta

Ena delen handlar om vanlig fasta, den andra om torrfasta, alltså när man inte dricker något. Här länkar:

Sveriges Radio Kaliber: Jakten på en bättre hälsa del 1: Vattenfasta

Sveriges Radio Kaliber: Jakten på en bättre hälsa del 2: Torrfasta

Det är uppenbart från start att programmakarna på förhand bestämt sig för att fasta är en dålig idé. Det som ska bevisas ingår alltså i själva förutsättningen. Och med den inställningen är ju ungefär ALLA mänskliga idéer dåliga.

Ta fotboll. Eller ridning. Man kan bli skadad. Eller ha tråkigt. Alltså är fotboll och ridning dåligt. Kameror och wokar kan gå sönder. Alltså är det dåliga uppfinningar.

Eller? Tror inte det, va?

Reportern har själv provat att fasta. Och mådde dåligt. Hon avbröt när hon var inne på fjärde dygnet. Jaha, så förvånande… En av de grejer vi som erfarit och skriver om fasta alltid trycker på, är just att det kan vara supersvårt i början.

Om kroppen inte är van vid fettförbränning, brukar det ta ett tag innan den kommer igång med effektiv drift med det nya bränslet ketoner.

Ketoner är fettmolekyler som produceras av levern och kan användas inte bara av musklernas kraftverk mitokondrierna, utan också av hjärnan, vars glukosbehov därför sjunker brant.

Denna helt centrala metabola omställning av kroppen – man hamnar i ketos – nämns knappt i de två programmen. Ordet ”ketoner” dansar förvisso förbi som hastigast, men inte på ett sådant sätt att fastenybörjaren får den minsta förståelse.

En annan underlighet är att vattenfasta beskrivs som en ny, trendig fasta. Men vattenfasta är ju alla fastors moder, praktiserad bland annat av stora filosofer och religionsbildare för tusentals år sedan. Och vattenfastan är en behandling med stark tradition i länder som Ryssland och Tyskland, där den används mot autoimmun sjukdom, depression och andra psykbesvär. Samt övervikt, förstås.

Under senare år har ju ordet fasta kommit att användas också för fasteliknande beteenden, som 5:2-metoden, med begränsat kaloriintag två dagar i veckan och tidsbegränsat ätande. Alltså att man förslagsvis hoppar över frukosten eller middagen och därigenom jobbar med ett ”ätfönster” på, säg 6 eller 8 timmar per dygn.

Men i grunden är ju fasta lika med att inte äta, eller dricka, kalorier. Och ur ett evolutionärt perspektiv är det självfallet på det viset, att våra kroppar – om de inte bombas med kolhydrater fyra, fem, sex gånger om dagen som i den moderna livsstilen – normalt är utmärkt rustade att gå utan mat en längre tid, åtminstone flera dagar.

Skulle vi kollapsa av näringsbrist eller tät hjärndimma så fort bären var uppätna eller antilopkadavret renskrapat, ja, då skulle vi ju inte vara förmögna att leta upp eller jaga ny mat.

Och om ni skulle finna mig vid en lägereld någonstans i världen, under en tindrande stjärnhimmel, så be mig gärna berätta om min 14-dagarsfasta som gav mig segern i Biggest Loser Vip 2018…

Ni ska då få höra hur oförskämt pigg och glad jag var, och hur spänstigt steg jag hade på den dagliga promenadslingan på 14 km. Dieten: vatten, svart kaffe, salt och vissa dagar lite buljong (avkok på köttben).

Men tror ni den evolutionära synvinkeln bereds plats i dessa program? Rätt gissat: den nämns knappt.

Vad det däremot tjatas om en massa är att människor fastar för att uppnå tillståndet autofagi.

Autofagi betyder att äta sig själv, och upptäckten av fenomenet belönades 2016 med Nobelpriset i medicin. Japanen Yoshinori Ohsumi hette den stolte mottagaren.

Autofagi är potentiellt hälsobringande och kroppsföryngrande. Tanken är att kroppen när den inte tillförs näring utifrån, äter upp och städar undan skadat cellmaterial.

Ohsumis forskning gjordes, som påpekas i programmet, framför allt på jäst. Eventuella hälsofördelar på människa är långt ifrån färdigstuderade. Dock pågår mycket lovande forskning på området.

Tonen i programmen är, ungefär, att eftersom autofagins effekter ännu inte är helt och hållet bevisade, så är det lite löjligt och på gränsen till foliehattigt att tro på dem.

Men så resonerar vi ju inte i andra hälsosammanhang. I de blå zonerna – Okinawa, Sardinien med flera – där många fyller hundra, tycks en gemensam faktor vara stark livsmening och starka sociala sammanhang. Är detta ett kliniskt bevisat orsakssamband? Nej, i princip kan vi ju inte forska på människor på det viset, med livslånga randomiserade interventionsstudier.

Möss kan bo i forskningslaboratorier från födelse till död, inte människor. Hälsoforskning kommer därför alltid att till stor del handla om observationsstudier och beprövad erfarenhet. Men inte skulle en dokumentär om de blå zonerna hysa en så helt igenom skeptisk hållning till livsmening, som denna serie hyser om fasta?

En skepsis som sannerligen delas av de intervjuade ”experterna”, en näringsfysiolog och en docent.

Ketokollegan Martina Johansson får också uttala sig lite kort. Hennes hållning är samma som min. Det finns tillräckligt med beprövad erfarenhet och intressant forskning (på bland annat cancerceller) för att ställa sig positiv till fasta och rekommendera människor att prova på. (Inte alla; t ex avråds gravida.)

Det ännu icke bevisade eller upptäckta sambandet eller fenomenet, kan ju mycket väl vara reellt existerande. Planeten Neptunus upptäcktes 1846. Min bestämda uppfattning är att den fanns redan 1845…

Fastan är väl beforskad. I serien skrämmer man med svältläge, att fastan försätter kroppen i ett sådant. Vad ”svält” är definieras inte.

I en trivial mening är ju fasta förstås svält – men vilka skulle de negativa effekterna vara? I fasta triggas tillväxthormon, som tycks ha en muskelbesparande inverkan. Och bevisligen kan man vara pigg både fysiskt och själsligt – hjärnan älskar ketoner!

Skotten Angus Barbieri fastade ett drygt år på 60-talet, under noggrann läkarövervakning, och hade jämn förbränning hela tiden. Det vill säga hans metabolism kollapsade inte. En enda individ säger förstås inte så mycket, men det finns en massa studier på längre fastor (dock ej så långa som Barbieris, förstås!) vilka bekräftar resultaten.

Att däremot leva länge med kaloriunderskott kan skapa både sänkt metabolism och mental stress. Men det är ett annat metabolt läge så länge man äter kolhydrater. För då hamnar kroppen inte det sköna, högenergiläget ketos.

Sedan ska givetvis, vilket påpekas i programmen, inte alla långtidsfasta. Barbieri började på runt 200 kilo. Att 44 kilo lätta intervjuobjektet Kendra – som varit på fasteläger i Costa Rica – har mindre positiva erfarenheter är inte så konstigt, givet hennes låga vikt.

Hennes ”inre skafferi” är helt enkelt ganska tomt.

Till sist några ord till reportern: tycker du ska ge fastan en chans till. Korrekt genomförd, kan den generera en massa sköna psykeffekter. Det förekommer rentav att författare och forskare fastar när de vill vara maximalt produktiva och kreativa.

Kontakta mig här på Diet Doctor, så kanske jag kan coacha dig lite!

Erik Hörstadius