Kolhydratsafari

34 grader i skuggan. Stekande sol utanför den solskyddade veranda där jag sitter och skriver ner tankar om mat på resa. Så förlåt mig om det brister i tankens klarhet hos denne värmeomtöcknade skribent!

Är just nu så hand- och fingersvettig att jag oroar mig en smula över tangentbordet. Det är äldsta dotterns dator, och hon är mycket sträng med prylar! Men nu är hon nere vid stranden med sin lillasyster och sin mamma – min exfru – så lyckligtvis ser hon inte min svettbonanza.

Plats: Diani Beach, en turistort ett tjugotal km söder om Kenyas största hamnstad Mombasa.

Psykologiskt tryck: stort!

Dels från en skara hotellanställda som just nu grunnar över en strejkande kran i badrummet till familjens enda AC-rum, vilket gör att jag förvisats ut till hettan. Och därför nödgas noja över eventuell datorförstörelse.

Dels alltså från nyss nämnda Gnälltrio: döttrarna och exfrun. De har hånat och drivit med med mig för en mängd saker under resan. De boxar, hårt, och jag är mjuk och eftergiven boxboll. Nu senast har de tagit heder och ära av mig för att jag vill ta hem till Sverige den 400 grams vinägerchipspåse som de ratat p g a att några myror vandrat in i den.

Själv gillar jag inte att slänga mat. Och går dessutom igång på tanken att plocka fram denna – vid det laget – nostalgimättade Kenyapåse nästa gång det bjuds på chips i mitt hem.

Chips? Men det är ju anti-LCHF!!! Känn lugnet. Jag köpte påsen till Gnälltrion, inte till mig själv. Och om jag nu lyckas forsla hem dem till Sverige, så kommer de att användas till medveten kolhydratnjutning – en inte oviktig beståndsdel av Livsnjutardieten – eller något att bjuda gäster på till en fördrink. Förhoppningsvis gäster som gillar myror.

Är nu nära att påpeka att jag av Gnälltrion fått väldigt lite beröm för att jag tidigare idag drog iväg på en 50 minuters promenad i säkert 45-50-gradig solskensvärme för att köpa ersättningschips, plus 10 liter vatten. Så familjen kunde väl varit snällare mot mig när vi pratade om myrchipsen?

Well, well. Låter jag bitter? Det är jag inte. Verkligen inte! Vi människor är nästan alltid underhållande och fascinerande. I allt från den ädlaste kamp och vackraste kärlek till det mest småaktiga vardagstjafs.

Nu till dagens ämne. Matstrategier på resa.

Dag 1:
Lyfter från Arlanda på kvällen efter några dagars low-carb, low-calorie-eating. Vill känna mig lätt och fräsch vid takeoff. Men gör inte riktigt det. Detta på grund av ryggskott som immobiliserat mig i 3-4 dygn. Dock bättre att vara orörlig och käka rätt än att vara orörlig och käka fel! Och så en glädjebulletin. Ryggen mycket bättre än för några dagar sedan.

När Gnälltrion äter Arlandasushi sitter jag vid gaten och jobbar med datorn. Extremt osugen på mat. Att långflyga är lika med stillasittande, och jag går sällan igång på mat och dryck om jag inte kunnat röra på mig innan. Men: det är ju rätt trist och lite småbökigt att långflyga, så när Ethiopian Airlines-flygvärdinnorna kommer med maten trycker jag i mig nästan allt av proteinet och fettet.

Vad gör jag då med kolhydraterna? Ratar de flesta. Dock vet jag att jag under några dygn ändå kommer att leva väldigt ”kolhydratigt”, så den lilla ketos jag befinner mig i kommer ändå att gå åt helvete. Därför äter jag en del av riset och potatissalladen och brödet och kexen. Dryck: vatten och cola light.

Dag 2:
Drygt fyra timmars väntan på Bole, Addis Abebas internationella flygplats. Självklart osugen på att köpa mat. Till min glädje och förvåning skiter Gnälltrion också i att äta, förutom lite chips vi har med från Sverige.

Efter nerdimpning i Nairobi och några timmars privattaxi till Narok, blir det inköpsrunda i en supermarket. Choklad och läsk och vatten och mer chips. Och väl i bilen igen, trollas det fram en stor påse Ahlgrens bilar de andra köpt med sig från Sverige. Gott! Jag smakar en hel del av både det ena och det andra.

Dels alltså för att jag vet att LCHF-liv inte är på agendan dagarna som kommer, dels för att sömnbrist – och resfeberkortisol – det vill säga stress – uppenbarligen triggat hungern. Kan äta en hel godisbutik. Men gör det inte. Har hyfsad kontroll.

Sent på kvällen incheck på safaricampen i Maasai Mara. Äter ”tallriksmodelligt” av den enkla buffé som bjuds. Oneurotiskt. Jag bor i tält i bushen, klart jag äter vad som bjuds! Dock modesta mängder rent kalorimässigt.

Dag 3:
Flera nära möten med andra LCHF:are. Tänker då i första hand på lejon. Och på den där leoparden vi följde när hon höll på att av misstag springa in i en lejonflock som chillade under ett träd. Vilket hade kunnat vara ödesdigert. Lejon dödar nämligen gärna leoparder, eftersom leoparder gärna dödar lejonungar. (Animositeten och aggressiviteten påminnandes om vissa kostdebatter!) Dessutom: dessa två stora kattdjur konkurrerar om samma LCHF-käk, typ gaseller och gnuer. Fast noga räknat äter de egentligen mer enligt Atkins. Proteininnehållet är högt!

Dag 4.
Vi följer en flock lejon på sex individer som vill njuta sin carnivoriska diet. Fascinerande att se är hur de organiserar sig. ”Ledarhonan” smyger före de andra och intar en hukande, sniffande och hyperkoncentrerad position. Det är uppenbart att hon har vittring på härligt käk. Vad den tilltänkta rätten exakt består av kan vi i safarijeepen inte se, eftersom det är kolhydrater (buskage) i vägen! På vardera flanken får ledarinnan truppmässigt understöd av de andra i flocken. Minuterna är nu både väldigt långa och väldigt korta.

Så går hon plötsligt till attack. Och vi ser nu den tilltänkta brakfesten – en elandantilop – springa för sitt liv uppför en sluttning. Det högra flanklejonet följer efter i några sekunder, men ger upp. Denna kamp vanns alltså av kolhydratätaren, medan LCHF:arna förlorade.

Och på kvällen i campen blir det ny kolhydratsuccé. Ugali (smaklös stapelvara gjord på majsmjöl) och makaroner och en röra av bönor och potatis slinker ner. Men också spenat och biff. Jag åt obekymrat enligt tallriksmodellen.

Dag 5:
Nu var det dags att bli LCHF:are igen. Till sista frukosten i campen blev det äggröra och korv.

Till Nairobi. Först några timmar på bumpiga vägar med (inom parentes sagt helt otroliga) safariguiderna Daniel och Allison, båda massajer. När vi kramas farväl säger de att nästa gång vi ses, ska de skära halsen av en kossa och bjuda mig på den traditionella styrkegivande cocktailen koblod och getmjölk. Plus party. Daniel visar sin slaktkniv, vilken han bär i bältet. Den ser – oss emellan – supercool ut! Mer anpassad för djurslakt än att skala morötter. Jag sajnar glatt på. Hela konceptet låter LCHF-korrekt. Om de inte tvingar i mig öl, förstås!

I ”transferstaden” Narok blir det chaufförsbyte. Och kolhydratshopping för Gnälltrion. Men under de tre timmarna till Nairobi smakar jag max två chipssmulor. Redan på kvällen känner jag hur jag förvandlas till en fettförbrännande maskin. Och hur den lite sega känslan i kroppen på kolhydratsafarin förbyts till studsig pigghet.

När Gnälltrion beställer middag, tar jag en liten promenad i den shoppinggalleria där vi sitter. Jag äter av de köttrester de lämnar. Plus ett tillbehör bestående av nötter och bönor. Ketosen börjar nu kicka in ordentligt, jag är galet pigg!

Dag 6:
På det transferhotell där vi bor, serveras frukosten på rummet efter att man fått fylla i formulär om matval och lämna in i receptionen. Jag säger till Gnälltrion: ”Ni kan använda mitt formulär för egna syften.” Jag är ju normalt ingen frukostätare. Men när de efter frukostens ankomst ratar små läckra ost- och pestoröror, samt varianter av ägg och lax, så tar jag förstås för mig.

Före frukost har en LCHF-kompis mailat en nyhetslänk från CNN Business: ”Weight Watchers is getting crushed by keto.” Tydligen störtdyker viktväktarnas aktier. Diet Doctor nämns i artikeln som viktig uppstickare. Som ni minns spöade highcarb-elandantilopen i Maasai Mara LCHF/Atkins-lejonen för några dagar sedan. Men nu fick ”vårt lag” alltså revansch! I självaste CNN! Rätt cool, faktiskt.

Men ödmjukhet och skepsis anbefalles, kosten och människokroppen är komplicerad materia, och få sanningar på detta området är skrivna i sten. Mitt på dagen flyg till Mombasa. Gnälltrion beställde pizza och pasta till middag, efter strand och hav i vackert ljus. Jag inget. Men provsmakade förstås av deras ljuvliga rätter. På resa ska nyfikenhet odlas.

Och kolhydrater ingår ju – om än i långt mindre utsträckning än tidigare – i mitt livsnjutarliv. Har ju lyckligtvis inga problem att snabbt växla om till fettförbränning.

Dag 7:
Aaah, varmt som attan, men måste skriva blogg! Fast jag vill bada och chilla…

Erik Hörstadius