”Kostråden gjorde mig lika förfärad som hustrun i The Shining”

Hur förfärad? Tja, jag kände mig ungefär som hustrun i Stanley Kubricks klassiska (men överskattade) skräckfilm The Shining (1980), när hon upptäcker vad maken totat ihop vid sin skrivmaskin på det vinterstängda hotellet.

(Kolla in scenen med en demonisk Jack Nicholson i högform här om ni vill, den håller än!)

Det denne galning producerat under alla sina skrivtimmar visar sig vara rena rama rappakaljan. På sida efter sida efter sida har han hamrat ner en och samma mening: All work and no play makes Jack a dull boy.

Det kanske låter hårt att säga det, men alla de där matpyramiderna och kostcirklarna och nyckelhålsmärkningarna och tallriksmodellerna som kastats över oss genom åren, håller ungefär samma intellektuella verkshöjd som Nicholson-karaktärens textproduktion.

*Undvik fett, framför allt mättat fett.

*Dito om rött kött.

*Ät mycket kolhydrater.

*Välj lightprodukter.

*Ät ofta.

*Frukosten är dagens viktigaste mål.

*Med mera med mera. Själv är jag så gammal att jag minns Brödinstitutets – av myndighets-Sverige uppbackade – komplett vanvettiga kampanj på 70-talet: Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.

Att man landat i så knasiga råd har naturligtvis inte en orsak, utan flera. Många debattörer har talat om en ohelig allians mellan livsmedelsindustri och politiker, inte minst i USA, ett land från vilket vi ju hämtat många idéer, bra som dåliga. Kolhydrattät kost framtagen från billig majs, billigt vete, billig soja et cetera, med långt liv på hyllan, skapar stora vinstmarginaler åt producenterna. Samt billig mat till väljarna, vilket är bra för politikerna, som ju vill bli (om)valda.

Här är inte utrymmet för att skärskåda de teorierna. I alla fall inte idag. Jag tänkte istället ta upp hur i grunden tokigt det mesta av nutritionsforskningen varit upplagd.

Ett vanligt forskningsupplägg är att man först frågar människor vad de äter. Sedan uppmanas “experimentgruppen” följa vissa hälsoråd, medan “kontrollgruppen” ska tugga på som vanligt, utan livsstilsintervention. Därefter studerar man diverse hälsoutfall (t ex hjärt-kärlsjukdom, typ-2 diabetes, cancer) eller hälsomarkörer (t ex blodvärden) ett antal veckor/månader/år senare. Och så jämför man experimentgruppens resultat med kontrollgruppens.

Eller så delar man inte ut några specifika råd till någon grupp. Man helt enkelt följer en viss population över en längre tid (epidemiologisk studie). Och så testar man olika hypoteser: Utvecklas hög-grönsaksätarna bättre än hög-köttätarna? Blir ostfrossarna sjukare än ostskeptiker, frukostskipparna fetare än frukostätare?

Tre uppenbara problem med sådana upplägg:

1. Vi människor är bevisat dåliga på att redovisa vad vi ätit; av glömska eller självbedrägeri eller för att vi ljuger för vår omgivning.

2. Vi är (framför allt långsiktigt) dåliga på att följa en kostplan.

3. Och om nu en grupp – säg grönsaksätare – får bättre hälsoutfall, hur kan vi veta att det beror på grönsakerna? Det kanske beror på att grönsaksätare generellt röker mindre eller är bättre på att ta till sig hälsoråd? På att de rör på sig mer eller prioriterar sömnen bättre? Eller på att de genom att äta stora volymer grönsaker tränger undan den sämsta maten (typ högprocessad snabbmat, godis, sockriga grillsåser)? Och vilka okända faktorer är i spel?

Tyvärr är det blott alltför vanligt att statistiska samband (korrelationer) tolkas som orsakssamband. Inte alltid av forskarna själva, ibland är det media som vantolkar. Kostdoktorn själv, Andreas Eenfeldt, har på föreläsningar slagkraftigt demonstrerat hur absurt det kan bli om vi tolkar mätdata fel: Folk drunknar mer när glassätandet går upp – vi måste därför varna för glass! (Vid närmare eftertanke inser vi att glass troligen inte gör oss till svaga simmare, men att vi däremot äter mer glass när det är badsäsong.)

Den grekisk-amerikanske och extremt inflytelserike medicinforskaren John Ioannidis (Stanford University) skrev 2018 en mycket uppmärksammad artikel i Journal of the American Medical Association om rutten matvetenskap under rubriken The Challenge of Reforming Nutritional Epidemiologic Research (Utmaningen att reformera epidemiologisk forskning inom nutrition).

I en rolig passage visar han vilka stolligheter man kan komma fram till genom att räkna på data från sina observations- och epidemiologiska studier på ett tanketomt sätt:

”Att äta 12 hasselnötter per dag kan förlänga livet med 12 år (1 år per hasselnöt!), att dagligen dricka 3 koppar kaffe kan ge en liknande vinst, att äta en mandarin om dagen på 80 gram skulle addera 5 år till livet. Och åt motsatt håll, att konsumera ett ägg om dagen skulle sänka förväntad livslängd med 6 år, och att äta 2 skivor bacon (30 gram) skulle förkorta livet med ett decennium, en effekt värre än rökning.”

Ioannidis kräver “radikal reform”. Framöver kommer jag att återkomma till vilka vägar framåt han och andra nutritionsforskningskritiker pekar på.

En slutreflektion är hur sorgligt det är att tänka på alla förlorade människoår och all den förlorade människohälsa och människoglädje som blivit effekten av dålig forskning, okritisk journalistik och trögrörliga, faktaresistenta samhällsinstitutioner.

Men nu spottar vi i nävarna och blickar framåt!

Bryt upp bryt upp, den nya dagen gryr

Oändligt är vårt äventyr

(Nästan lika oändligt som Diet Doctors fantastiska receptdatabas. Senast blev det succé med denna mumsiga gratäng: Krämig vitkålsgratäng).

Erik Hörstadius