Kötta på!

Nyligen damp det ner en hyperintressant studie från självaste Harvarduniversitetet om carnivore-kost.

Det här är en djupt fascinerande kostregim jag skrivit om tidigare på Diet Doctor. Vill ni kolla in mina inlägg – där jag tittar även på “utomkroppsliga” aspekter som klimat/miljöpåverkan – finns de här:

Saken är biff del 1

Saken är biff del 2

Saken är biff del 3

Saken är biff del 4

Saken är biff del 5

Carnivoriskt ätande ställer många invanda föreställningar på huvudet. Ät dina grönsaker, bruka det ju ofta heta. Och Karl-Alfred, det vet vi, blev stark av spenat!¹

Men spenat kanske inte är för alla?

(Även om jag själv, det vill jag vara tydlig med, älskar spenat. Både som del i soppor, grytor; samt stuvad. Dessutom är ordet “spenat” kul. Prova själva: Säg “spenat” några gånger högt. Visst blir man glad?)

Bland världens växande skara av carnivore-ätare upplever många att man, olikt Kar-Alfred, tål växtmat dåligt. De svagt toxiska ämnen grönsaker, rotfrukter etc utsöndrar för att försvara sig mot att bli ätna av fel djur (växter kan ju inte springa… de måste därför ha annat försvar mot angrepp), tycks påverka vissa människor negativt genom att skapa inflammation och autoimmuna problem.

Vi talar här om ämnen som gluten, fytokemikalier och lektiner, vilka har kopplats till bland annat Chrons sjukdom, mineralbrist och faktiskt även infertilitet.

Den världsberömde författaren, psykologiprofessorn och debattören Jordan Peterson har blivit ett affischnamn för carnivoriskt ätande. Utifrån nytta, ska sägas, inte från nöje. Han tycker ätandet blir väldigt enformigt…

I alla fall menar han sig – i likhet med sin dotter Mikhaila – ha löst svåra autoimmuna hälsoproblem genom strikt köttätande. I princip äter han bara biff och salt. Som bonus gick han snabbt ner över tio kilo i vikt.

Bredvidläsning om far och dotter Peterson hittar ni här.

Det är ju väl känt, att det tillstånd av ketos (när man får sin huvudsakliga energi från leverns produktion av speciella fetter, istället för kolhydratätarens ständiga flöde av glukos) lågkolhydratätare hamnar i efter ett par dygn, tar ner aptiten.

Dämpad aptit tar givetvis ner vikten. Vissa studier pekar dessutom på en ökad energiutgift när man är i ketos.

Carnivore-dieten är extrem. Framför allt i pappa Peterson-varianten: han äter alltså bara kött och salt. I en mer liberal variant tillåts all mat från djurriket: ost, fisk, grädde, smör, skaldjur med mera.

Det är därför inte förvånande, att denna diet inte är särskilt väl beforskad; den är ju så långt från mainstream man kan tänka sig. Det är det som gör Harvard-studien så intressant; det är en av de första seriösa i sitt slag.

Nu är ni nyfikna på resultaten!

Dessa ska tas med en liten nypa salt. Detta eftersom de drygt 2000 deltagarna, vilka följdes under cirka ett år, inte bodde instängda i ett labb.

Att exakt veta vad de åt är därför inte möjligt. Studien byggde på självrapporterat ätande.

Nå, här kommer hur som helst de väldigt intressanta siffrorna:

LDL (det “onda” kolesterolet) gick förvisso upp lite grand. Men i gengäld blev värdena för HDL (det “goda” kolesterolet) samt för triglyceriderna fantastiskt bra.

Deltagare med typ 2-diabetes gick ner mycket i vikt och blev mindre beroende av diabetesmedicin.

De deltagare som drogs med dålig gastrohälsa (mage/tarm) blev nästan allihop friskare på det området.

Överviktiga deltagare noterade i glädjande hög andel – 93 procent – glada nyheter på vågen; och cirka hälften blev av med hela sin övervikt.

Siffran 93 procent gäller också blodtrycksförbättring.

Faktiskt ganska enorma resultat, om ni frågar mig.

Hallå där, var det någon som räckte upp handen? Vitaminer?

Ja, låt oss prata om vitaminer. Dock utan att trötta ut er med alltför mycket forskingsfördjupning. Men självklart ska vi kort adressera oron för exempelvis c-vitaminbrist hos köttmumsaren.

Skörbjugg känner ju många till. Gamla tiders sjömän, hänvisade till skorpor och torkat kött, drabbades regelmässigt av detta under sina långseglatser. De första symptomen var inflammationer i tandköttet, försämrad sårläkning och infektionskänslighet. Seglade man riktigt långt kunde det gå riktigt illa. Sjukdomen var ett allvarligt problem under de europiska upptäcktsresor som på allvar kom igång på 1400-talet. En hög andel av sjömännen rentav dog av just skörbjugg under de riktigt långa expeditionerna.

(Begreppet kommer förresten från det nederländska ordet scheurbek – ”sårig mun”.)

År 1601 kunde kapten James Lancaster visa att citronjuice förebygger skörbjugg. Alla sjömän på hans försöksskepp överlevde, medan 40 procent av besättningen på tre kontrollskepp avled i skörbjugg. Av dunkla skäl ledde försöksresultaten dock inte till några omedelbara förändringar i engelska flottans kosthållning.

Som så ofta i hälsovärlden är förändringsarbete segt; det nya möts med oändlig misstro…

Först 1795 blev citronjuice obligatoriskt på engelska flottans fartyg. (Världsberömde kommendörkapten James Cook hade dock anammat den nya idén tidigare och förlorade inte en enda gubbe i skörbjugg under sin stora världsomsegling på 1770-talet.)

Tillbaks nu till vår tids carnivore-ätare. En del forskning pekar på att den som undviker kolhydrater faktiskt inte behöver c-vitamin; i alla fall i mindre mängd än andra. Detta eftersom glukos vandrar samma cellulära vägar som c-vitamin. Det är en utträngningseffekt man slipper, om man är mindre glukosdriven.

Dessutom tycks det faktiskt finnas små mängder c-vitamin i kött, trots att de gängse näringsinnehållstabellerna från exempelvis Livsmedelsverket anger halten till noll.

Och om man ändå vill vara på den säkra sidan: Ät inälvsmat! 100 gram nötlever ger en tredjedel av rekommenderat dagsbehov c-vitamin.

Så kötta på, säger jag. En bra väg till ketos, en bra väg till viktminskning, en bra väg till minskad autoimmun sjukdom. Men måhända lite tråkigt på tallriken för oss spenatälskare…

Länk till studien, den hittar ni här.

Erik Hörstadius