Kroppens könsdiskriminering, del 1

Tydliga respektavstånd (för att droppsmitta ej ska inträffa) och godmodiga leenden. En känsla av samhörighet: vi sitter i den här galna corona-ekan tillsammans och ror den för glatta livet, alla siktandes på den dag då det här undantagstillståndet är över.

Kvinnan kände igen mig från den här spalten, visade det sig, vi utväxlade några ord. Ett ämne som aktualiserades var om aggressiv viktminskning generellt sett är svårare för kvinnor än för män. I så fall inte den första och troligen inte den sista orättvisan…

Jag har mött den tanken tidigare. Och tidigare skrivit om den här, fast med annan infallsvinkel.

Om detta skulle stämma, att vi män har lättare att gå ner i vikt snabbt, ligger en evolutionär förklaring nära till hands. Kvinnokroppen måste ju under sin fertila ålder ständigt vara beredd på att sörja för två varelser. Och då vill det till att dels inte ha för lite fett på kroppen, dels inte lida brist på viktiga vitaminer och mineraler. För vem vet hur mattillgången kommer att se ut när vår lilla grupp slafsat i oss det sista av det där smaskiga antilopkadavret vi jagade bort hyenorna från?

Kvinnokroppen mobiliserar sålunda, enligt denna tankegång, sina försvar mot viktminskning mer intensivt än manskroppen. Sänkt förbränning. Starkare hunger. Samt cravings. Exempelvis har jag i litteraturen stött på hypotesen att chokladsug kan signalera brist på magnesium, ett mineral involverat i en massa viktiga processer.

Två andra iakttagelser. Kvinnor drabbas mycket oftare än män av hypotyreos, det vill säga underfunktion av sköldkörteln, vilket ju leder till sänkt förbränning. Onekligen ett effektivt sätt för kroppen att spara på energin. Och under mina år i LCHF-världen har jag stött på flera kvinnor, men mig veterligen inga män, som aldrig gör det minsta sockerundantag. Inte en sked tårta på flera år…

Och det skulle ju, om jag får spekulera, kunna tyda på att starkt och svårkontrollerat sockersug är vanligare hos kvinnor. Vilket i sin tur skulle kunna vittna om kroppens starka energisug.

Men vad vet vi om dessa könsskillnader, egentligen? Finns det forskning på mäns eventuella försprång när det gäller att gå ner snabbt i vikt?

Inte så vansinnigt mycket. Men jag har hittat några studier. En av dem är utförd på råttor.

Upplägget var, i kort sammanfattning, att råttorna delades in i tre grupper: 20 procents kalorirestriktion; 40 procents kalorirestriktion; samt varannandagsfasta. (Plus kontrollgrupp.) Sedan följde man råttorna i 6 månader.

Bland honråttorna var beteendeförändringarna påtagliga. Sömnen stördes svårt. Stressresponsen var stark, viktförlusten stor. Binjurarna växte, äggstockarna krympte. Östrogencykeln slogs i stort sett ut i 40-procentsgruppen.

Medan de kalorideficita hanråttorna behöll sin testikelstorlek och tappade mindre i vikt. De genomgick inte heller lika stora beteendeförändringar. Till exempel behöll de samma dagaktivitet som kontrollgruppen, medan honråttorna fördubblade sin.

En intressant iakttagelse var att de hungriga honråttorna förbättrade minne och inlärning. Detta avspeglades också i tillväxt av BDNF, Brain-derived neurotrophic factor, ett signalprotein i centrala nervystemet som är kopplat till just inlärning.

Det kan ju verka konstigt. Blir man inte dum av svält? Men här har tolkningen framkastats, att det för honråttorna var ännu viktigare än för hanråttorna att hitta mat. De måste ju vara beredda att sörja för flera! Och måste därför vara mer alerta.

Det var råttorna, det. Men jag har faktiskt hittat en studie på människor också. Här fick åtta män och åtta kvinnor leva under tre veckor med varannandagsfasta. Åldersspannet var 20-55 år. Vissa var certifierade latmaskar, några tränade hårt, de andra var mittemellenaktiva när det gällde motion.

Under 36 timmar i taget, från middag en dag till frukost nästnästa dag, var kaloriintaget noll. Bara kaffe, te, sockerfritt tuggummi och nollkaloriläsk tilläts. På ätardagarna gällde fritt ätande. Här en länk till studien.

Att notera är att alla som ingick studien var icke-obesa, det vill säga ingen hade BMI över 30. Resultaten är alltså mer signifikativa för den kvinna eller man som vill ta bort några kilo till badsäsongen, än den som av hälsoskäl måste bli av med många tiotals kilon.

Nå, hittade man några könsskillnader? Svar ja. Och även här visade det sig att interventionen hade mindre ”skadeverkningar” för manskönet.

Kvinnornas glukosrespons var försämrad vid studiens slut, till skillnad från männens, vars respons var oförändrad. Det vill säga männen fick inte lika stor blodsockerstegring efter måltid som kvinnorna

När det gällde insulinresponsen var den oförändrad hos kvinnorna. Det betyder att de inte behövde mobilisera mer insulin efter måltid för att transportera bort energin ur blodet. Och det var ju bra. God insulinkänslighet är eftersträvansvärt. Men för männen var resultatet ännu bättre, de fick sänkt insulinrespons.

Vilken betydelse ska vi lägga vid dessa könsskillnader? Hur omsätts dessa rön i konkret praktik för den kvinna som tycker att viktresan neråt ter sig lite väl knögglig?

Det finns i alla fall en del tips. Dem tar jag upp nästa vecka.

Erik Hörstadius