Landet lyckopiller

Har nu fullföljt tittandet på komikern Nour El Refais SVT-serie om depression: Landet Lyckopiller. Ett viktigt ämne, tyvärr, eftersom så många människor lider av just depression. Enligt TV-serien 300 miljoner människor på jorden.

Sverige, då? Ja, där finns en hel del oroande siffror, minst sagt. En miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Och bland de unga – nu talar jag om åldersgruppen 10-14 år – har ätandet av psykofarmaka trefaldigats sedan millennieskiftet. (Återigen: data från TV-serien.) El Refai själv, får vi veta, var deprimerad redan som barn. Social fobi led hon också av och ångestattackerna var så kraftfulla att det en gång ledde till ambulanshämtning.

Varför tar jag upp depression på en lågkolhydratsajt, kanske någon frågar? Bra fråga! Men svaret kan ju egentligen bara bli ett: vittnesbörden är många om att strategin att skippa kolhydrater kan ha hjälpt skallen/själen. Vad vi stoppar i kroppen påverkar själen. Inte så konstigt, egentligen, själen bor ju i kroppen (närmare bestämt hjärnan). Håller du inte med? Underbart i så fall, jag tar gärna en filosofisk/religiös diskussion om själens EGENTLIGA viste – men inte just nu!

Ett vackert exempel på hur kostförändringar påverkat måendet hittar ni i Hanna Gillvings redan flerfaldigt prisbelönta bok Keto-licious, recenserad här på Diet Doctor.

Ur min recension:

Själv menar sig Hanna ha fått bukt med en hel radda hälsoproblem, fysiska såväl som mentala, tack vare en ketogen livsstil. Hon har lidit av depression, subklinisk hypotyreos, ortorexi, arbets- och prestationsnarkomani, utbrändhet och, som hon formulerar det, ‘en spritt språngande aktiv beroendehjärna/personlighet’.

Och så vill jag påminna om Benny Ottossons superinspirerande bok ”Frisk. Lugn. Utvilad. Stark. Hela livet”. Också recenserad här, faktiskt! Titeln anspelar på att han adresserar de fyra hälsoparametrarna matkvalitet, stressnivå, sömnhygien och träning. Läsare av både Hannas och Bennys böcker hittar kraftfullt stöd för att inte bara det fysiska, utan också det psykiska, måendet kan vara kostrelaterat. En tanke som för övrigt inte ligger ljusår från det råd mot depression som allt fler läkare delar ut till sina patienter: Promenera! Rör på er! Inte ljusår ifrån? Vad menar jag med det? Jo, ungefär så här: det finns saker vi kan göra med kroppen – ändra kost, träna etc – som påverkar själen. Läkekonstens fader – Hippokrates – var ju inne på detta, mer än 2000 år före pillertrillartiden, när han förkunnade: Låt maten vara din medicin och medicinen vara din mat.

Well, ni märker att jag börjar komma rätt långt ifrån El Refais TV-serie. Och på ett plan gör jag det. Jag tycker det är märkligt att hon inte i ett enda av de fyra avsnitten tar upp kostens eventuella påverkan på hur vi mår psykiskt. Det närmsta vi kommer en ”kostapproach” är när hon träffar en italiensk psykodynamisk psykolog som säger att den italienska livsstilen med god mat, goda viner och aktivt och nära kroppsspråk befrämjar psykisk hälsa. Men vad “den goda maten” består i får vi inte veta. Själv tänker jag ju – LCHF:are som jag är – ost och korv och skinka och sträva rödviner från Toscanas kulliga landskap. Men å andra sidan: kolhydratbomber saknas ju inte i Italien. Typ pasta. Och de gör god glass också…

Den alltigenom dominerande behandlingen mot depression i El Refais serie är antidepressiv medicin: SSRI. En medicin som förstärker upptaget av ”måbrahormonet” serotonin. Den funkar bättre för somliga, sämre för andra. För just El Refai är ett återkommande tema i serien att SSRI-medicin – som under många år verkligen hjälpt henne – inte längre riktigt biter, trots maxdos. Så hon letar andra svar.

Jag som skriver detta är inte psykiatrisk expert. Jag har heller inte lidit av depression. (Fast hösten 1988, efter att Kim kommit till min födelsedagsfest med nystulet hockeyspel som present men gick hem med den Tina jag var så förälskad i, då hade jag två veckor av fruktansvärd själslig smärta; jag kunde inte sova, och var övertygad om att livet var slut på alla sätt och vis… hej, förresten, Tina och Kim!)

Däremot är det så tydligt för mig, hur en slafsig kolhydratstinn diet förslöar mig, och hur en bättre metabolt anpassad kost ger mig energi. Energi att jobba och träna och hänga med intressanta människor. Det vill säga sånt som lyfter måendet i en god spiral. Man ska alltså inte ta detta med kosten lättvindigt, säger Hanna och Benny och jag och miljontals många med oss, även när det gäller det psykiska måendet.

Låter jag gnällig? Det vill jag att min grundton i denna text INTE ska vara, för jag älskar El Refais öppenhjärtiga och nyfikna attityd i jakten på bättre själslig hälsa. I ett av avsnitten pratas det om missförstånden och de negativa attityderna mot deprimerade, som att de vore sämre människor. Och här klingar orden nästan likadant som om de handlade om oss med tjockisproblem. Skam och skuld utportioneras, från de lyckliga och smala. Och så ska det ju inte vara! Vetenskap och pepp och empati och gräv i det egna självet ska befria oss. Och bättre kost. Eller antidepressiv medicin. Vilket jag – där är jag helt enig med El Refai – har gett en enorm mängd deprimerade människor livet tillbaka.

Men kunde du inte undersökt kostens inverkan lite mer..? Well, det kanske du gör i nästa TV-serie!

Erik Hörstadius