Låt maten vara din medicin och medicinen din mat

Idag ska vi tala lite om chips och bajs, men framför allt ska vi ge ordet till Susanna Laine, 38 år, ensamstående tvåbarnsmamma boendes i Nikkala, cirka en mil väster om Haparanda, dit jag nyligen styrde kosan.

Susanna är en kompis från förr. Innan hon och jag skulle prata i kapp livet på mitt hotell River – beläget vid Torne älv – köpte jag lite vintilltugg. Typ jordnötter och ost… och ost och ost… (plus några körsbärstomater).

Vid chipshyllepassagen på det gigantiska ICA Maxi tvekade jag. Vinägerchips, kanske? Inte för att jag brukar trycka i mig kolhydratbomber. Men tänk om Susanna ville ha? Jag vill ju inte alltför burdust pådyvla andra min LCHF-livsstil; jag är inte en galet missionerande sektmedlem!

Det blev en 275-gramspåse för det mycket rimliga priset 20 kronor. (Köpte jag även 2 kexchoklad för totalt 10 kronor? Yes, guilty as charged.)

De där chipsen, skulle det visa sig, förblev oätna. I alla fall den kvällen. Susanna kör nämligen även hon LCHF. Inte primärt på grund av vikt- och hungerkontroll, vilket ju varit min och många andras ingång i lågkolhydratvärlden. Utan för att leva ett fungerande liv.

Susannas jordevandring har präglats av mycket smärta och av förlamande trötthet. Varför?

Själv misstänker Susanna och hennes läkare att hon lider av EDS, som går i hennes familj. (Ehlers-Danlos syndrom manifesterar sig i bland annat överrörlighet, trötthet och smärta, och med fötter och axlar som inte sällan hoppar ur led.)

– För knappt tre år sedan började jag misstänka att jag inte tål kolhydrater. Jag hade inflammationer, var stel i kroppen, och magen funkade dåligt.”

Hon inledde då en LCHF-resa, efter att på nätet ha researchat sig till att där fanns en chans till livsförbättring. Och de senaste månaderna har det blivit väldigt strikt, med keto-sticks för att kolla ketonerna och i princip inga andra kolhydrater än grönsaker.

– Och jag mår verkligen väldigt mycket bättre. Jag känner mindre smärta, sover bättre, har mindre inflammation, är starkare och mer uthållig. Kroppen är inte alls lika trött. Det är som att den inte behöver jobba med saker ”i bakgrunden”. Tidigare, om jag tränade, var jag slut en och en halv vecka. Nu har jag bara träningsvärk någon dag. Jag är full med energi.

Och magen funkar.

– Större delen av mitt liv har jag varit tokförstoppad och nästan aldrig bajsat. Men nu kommer det ut när det ska. Även om det inte blir så ofta… Jag tål inte fibrer. Magen gillar inte det. Nu fungerar den i alla fall som den ska! Varje dag alltså. Däremot blir jag förstoppad av mina starka smärtstillande, citodon, som jag äter pga mina diskbråck.

Redan i 17-årsåldern kom Susanna i kontakt med vården.

– Jag skulle ta körkort men plågades av spänningshuvudvärk. 6 av 7 dagar hade jag fruktansvärt ont i huvudet. Läkarna skickade mig till kiropraktor för massage och avslappning. De menade att det var ”något psykiskt” jag led av. Kiropraktorn undrade hur en ung person som jag kunde vara så fruktansvärt stel i axlar och rygg.

Några år senare, när hon var drygt 20, fick hon diagnosen vete/glutenallergiker. Inte av den gängse vården (hon har inte heller ”testat positivt” på allergitest), utan av en av sina kiropraktorer. Han föreslog att hon skulle eliminera vete. Och det gav resultat.

– Från barndomen hade jag varit uppsvälld, med sjukt mycket gaser i magen. Plus att jag hade extrema magsmärtor. Men läkarna hittade ingenting. Och de pratade aldrig om kost.

Men det gjorde alltså kiropraktorn. Och måendet förbättrades, både gällande smärtan och magen.

– Fast det var ju inte direkt roligt att äta glutenfritt. Jag var ung, det här var innan barnen kom. Jag älskar pasta och chips och pommes och gott bröd och unnade mig ibland.

Här ska betonas att problemen inte löstes. De mildrades, men försvann inte. Till exempel brände det fortfarande på ryggen när behån skulle på. Magen var fortsatt trög, och smärtorna ej borta. Den stora hälsovinsten hämtades hem i och med omläggningen till LCHF. När inte bara vete, utan nästan alla andra kolhydrater förpassades till utvisningsbåset.

Vårt samtal vindlar vidare. Om folk som äter fem, sex frukter om dan och inte för sitt liv kan fatta varför de inte går ner i vikt. Om det sköna i att i ketos gå omkring och vara helt ohungrig fast timmarna går. Om periodisk fasta: Susanna är en måltidsöverhoppare och mår utmärkt av det.

Chipsen förblir orörda, men vinboxen allt tommare. Jag berättar att vinet är extremt lågsockrigt, kontrollerat på Systembolagets hyllmärkning.

– Jag visste att jag kunde lita på dig, Erik!

Till döttrarna, 10 och 13, lagar hon normal husmanskost. Att mamma undviker kolhydrater av hälsoskäl är ingen ”big issue” hemma.

– Men min äldsta dotter är precis som jag överrörlig, dessutom laktosintolerant. Så det är klart att jag vill rikta in även henne på lågkolhydratkost. Det blir ett slags balansgång mellan att erbjuda bra mat och samtidigt inte göra maten till minerat område.

– Du gick ju in i det här av hälsoskäl. Men har du haft några överviktsproblem
i livet?

– Inte mycket. Jag har kunnat äta allt i min väg utan att gå upp i vikt. Fast när jag blev gravid med första dottern för 13 år sedan gick jag upp till nästan hundra kilo. Det mesta var vätska, men det var en del fett också. Efter 8 månader hade jag gått ner alla kilon. Men jag hade nog en släng av anorexia i många år efter det. Jag var nere på 50 kilo, och det är för lite för mig.

Kunde hon skruva till sin kropp som hon ville, skulle hon ha några hekton mer upptill, och några hekton färre nertill. Men det är i så fall bara oviktiga justeringar i marginalen.

– Jag ser ut som jag gör: gillar du inte det, stick och brinn! Och prio 1 är naturligtvis hälsan. Men det kan ju också sägas, att jag under de här ketomånaderna senaste tiden faktiskt plockat bort några kilo. Jag är inte heller det minsta sugen om döttrarna gör i ordning chips och dip på lördagskvällen. Fast ”gamla Susanna” egentligen älskar chips!

Det är fascinerande och skrämmande att begrunda hur lite skolmedicinen bidragit till Susannas radikala hälsoförbättring. För övrigt har även Susannas mamma blivit sviken av läkarkåren. Om sina magproblem fick hon höra att ”IBS sitter bara i huvet”.

Susanna Laines hälsoresa är inget ”bevis” för någonting. Vad som fått henne att må bättre kan vi inte uttala oss om med säkerhet. Men visst riktar den blicken åt spännande håll? Att det vi äter påverkar vår hälsa är ju ingen orimlig hypotes – och det finns hur många livshistorier som helst liknande hennes i LCHF-världen. Själv kunde jag notera hur min astma och mina djupa självsprickor på fotsulorna försvann efter bara några månader med LCHF.

Läkekonstens fader Hippokrates lär ha sagt följande: Låt maten vara din medicin, och medicinen din mat. Helt ute och cyklade var han nog inte. Tänker i alla fall jag och Susanna.

PS. Vad hände med de där vinägerchipsen, undrar ni? Och vilket öde vederfors kexchokladen? De överlevde mina första fyra dygn i Norrbotten. Men inte det femte; jag är ju inte övermänsklig! Jag kan i förtroende avslöja att de smakade väldigt gott.

Erik Hörstadius