LCHF mot cancer?

Innan adekvata mediciner utvecklades var exempelvis strikt LCHF (ketogen kost) standardbehandlingen för barn med epilepsi. Och numera är ju LCHF en etablerad metod att komma till rätta med typ 2-diabetes.

Detta efter att mäktiga krafter länge motarbetade den sortens behandling. Man försökte till och med stänga av de ”oppositionella” läkare som ville styra undan patienter från livslång medicinering. Vilken ju ändå inte löste problemet utan ofta krävde högre och högre doser utan att komma åt själva sjukligheten.

Det alternativa sättet blev att hjälpa patienterna att hitta adekvat kost, det vill säga sådan mat som inte triggar insulinet. Många kunde slänga sina mediciner bara efter några dagar/veckor.

Och allt starkare data tyder numera på att LCHF kommer att bli en viktig del även i bekämpa en av de allra största folksjukdomarna: cancer. Både när det gäller att förebygga och att behandla.

Enligt Cancerfonden insjuknar över 60 000 svenskar varje år i cancer. Över 20 000 dör; bara hjärt- och kärlsjukdom orsakar fler dödsfall. Vetenskapliga framsteg på det här området skulle följaktligen göra underverk för folkhälsan.

Att på det här lilla utrymmet sammanfatta forskningsläget gällande kost och cancer är givetvis komplett omöjligt. Och – det vill jag verkligen betona! – jag är ju inte heller någon specialist på området, långt därifrån.

Men jag tänkte ändå att ni här skulle få glutta lite på några spännande rön i den kostrelaterade delen av cancerforskningen.

Det blir lite nördigt, och kanske inte alldeles lättbegripligt. Men kanske kan det ge en kul liten inblick i hur forskning blir till?

Förra året publicerades en studie betitlad ”High-fructose corn syrup enhances intestinal tumor growth in mice” (Fruktos-glukossirap ökar tillväxten av tarmcancer hos möss)

För första gången kunde man där visa hur söt dryck göder cancerceller, närmare bestämt i mössens tarm.

Att läskdrickande kan leda till övervikt har ju varit känt länge, liksom att övervikt är en riskfaktor för att drabbas av tjock- och ändtarmscancer. Men detta är samband, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som orsak och verkan.

Fast i cancermusstudien från 2019 har alltså en mycket välrenommerad forskargrupp identifierat en direkt påverkansväg från sockerintag till tillväxt av cancerceller.

Så här gick studien till, i första steget:

En grupp möss – genetiskt manipulerade så att de lätt kan utveckla cancer – fick fritt dricka socker i form av fruktos-glukossirap (som är vanligt i läsk). Kontrollgruppen var också den manipulerad för att få cancer, men hade vatten som måltidsdryck.

Resultat: Mössen som drack socker blev feta och insulinresistenta – och de fick en snabbare tumörtillväxt i tarmen. Detta var att förvänta. Den tidigare gällande grundhypotesen om socker och cancer var att det framför allt handlade om insulinresistens.

Den insulinresistenta musen/människan måste ju producera mycket mer insulin för att bryta ner en måltid än den metabolt friske. Därmed ligger insulinnivåerna generellt högre.

Insulinet triggar i sin tur ett enzym som heter fosfatidylinositol-3-kinas (Pi3k). Ju mer insulin, desto mer Pi3k, alltså. Och detta enzym, har forskningen tidigare kunnat visa, påvekar tillväxten av cancerceller.

Nu till studiens andra steg:

Forskarna skapade en grupp möss som drack sockerlösning i kontrollerad mängd; de hölls därigenom viktkonstanta. Tre procent av sin dagliga energi fick de från fruktos-glukossirap löst i vatten.

(För en människa motsvarar det ungefär innehållet i en burk läsk. Fast om man justerar för att möss konsumerar mycket mer energi i förhållande till sin kroppsvikt, ska sockerdosen översättas till en 1,5-litersflaska för människor. Vilket förvisso inte är en helt ovanlig dagsdos i vissa hushåll…)

Inte nog med att dessa möss höll sin vikt. De slapp också insulinresistens. Vad hände då med deras tumörtillväxt? Jo, även dessa fick mer cancer än kontrollgruppen! Trots att de alltså var metabolt friska.

Forskarna kunde visa att Pi3k hjälper till att omvandla sockerarten fruktos till en form som gör det lättare för tarmcancerceller att tillgodogöra sig energin. Vilket i sin tur hjälper cancercellerna att tillverka det fett som behövs för att få tumören att växa.

Alltså: socker ger en direkt påverkan på cancertillväxten (åtminstone hos möss). Sjukdomseffekten behöver inte ta ”omvägen” via övervikt och insulinresistens.

Förutsättningen var att mössen konsumerade en blandning av fruktos och glukos (och just sådan är ju kompositionen både i vanligt strösocker och i läsk). Det räckte inte med enbart fruktos eller enbart glukos.

Implikationerrna av den här studien är många. En av vetenskapsmännen bakom studien – den inom cancerforskningen legendariske Lewis Cantley vid Weill Cornell Medicin i New York, som på 80-talet var ledande i upptäckten av Pi3K – har i intervjuer betonat att man verkligen bör akta sig för socker. Framför allt i flytande form.

(Vad gäller just tarmcancer tycks socker bundet i till exempel en frukt inte vara alls lika farligt.)

En annan implikation är att det nu görs studier på patienter med tarmcancer, som utöver den vanliga behandlingen också ska sättas på lågkolhydratkost.

Det har länge testas med läkemedel som hämmar det tumördrivande enzymet Pi3K. Inte bara gällande tarmcancer, utan en mängd andra cancerformer, exempelvis bröstcancer, lung- och lymfcancer. Förra året kom det första ut på marknaden i USA, en medicin mot bröstcancer.

Tyvärr uppstår det en hel del besvärliga bieffekter. Dock tycks dessa möjligen kunna lindras med – rätt gissat – lågkolhydratkost.

Erik Hörstadius