Mästerskapens magiska kraft

Vadå “vi vinner”? Hallå, Erik, du spelar ju inte! Hmm, jag vet. Men elitidrott har den egenskapen, att den kan forma ett mystiskt “vi”. Tusentals, ibland miljontals, för varandra okända människor förenas i himlastormande känslogemenskap och helvetessuckar över oturliga stolpträffar och inkompetenta domare.

Samtalsämnen skapas på bensinmackar och campingplatser: Vem ska starta till höger – Sebastian eller Claesson eller Dejan? Hade Zlatan stärkt eller sänkt laget? Hur får vi ut max av Emil Forsberg?

Adrenalinruschen när chanser skapas; skräcken när en farlig motståndare får skottläge; de upprörda skriken framför TV:n när Lustig drar på sig en onödig varning för maskning; vår storögda beundran när Alexander Isak eller en briljant motståndare lyckas med en monsterdribbling.

Ett stort fotbollsmästerskap innebär för många av oss ett lyckligt och kravlöst uppgående i nuet, match efter match, kväll efter kväll.

Under de 90 minuterna plus tillägg finns ingen disk som väntar, inga utvecklingssamtal med chefen att noja inför, inga gräl om när altanen ska vara färdigmålad eller om faster Ulla och hennes jobbiga barn ska bjudas in till grillkvällen. Själen mår bra, för den lever, ruskas om. Och får emellanåt – när VAR har godkänt ett svenskt mål – explodera i ren och skär glädje.

Trots att den egna insatsen alltså är NOLL. Förbunskapen Janne Andersson lägger upp taktiken. Spelarna springer lungorna ur sig och blir brutalt kapade av stenhårda motståndare. Medan jag slafsar i mig ost, chark och några härliga röror.

Här två lättjobbade favoriter:

Guacamole

Ädeloströra

(De svenska fansen på plats, däremot, har rätt att ta åt sig en promilles promille över eventuella svenska framgångar, tycker jag!)

Vad gör stora sportevenemang för folkhälsan? Vad säger forskningen? Ja, inte så mycket, faktiskt. Området är givetvis svårforskat. Men jag hittar en ambitiös sammanfattningsstudie: The health legacy of hosting major sporting events.

Notera ordet hosting. Det handlar här alltså om att stå värd för stora mästerskap, som OS och VM/EM i fotboll. Och det är ju onekligen intressant för politiker att veta, om ett värdskap skulle gynna medborgarna, eller mest ge surt efter? Borde till exempel Stockholm fortsätta söka OS?

När det gäller spridningseffekten av träning, tycks det inte hända mycket. Det var annars ett viktigt argument för arrangörerna av London-OS 2012. Britterna skulle bli sportigare. Men människor generellt tycks inte träna mer efter att ha utsatts för massiva doser elitidrott.

Idrottsmedicinen, däremot, verkar få en push av närheten till mästerskap. Och om nya behandlingsmetoder och andra rön inte bara kommer toppatleter till del, utan även motionärer, är samhällsvinsten avsevärd. Studien spekulerar vidare över infrastrukturella vinster, exempelvis att nybyggda/upprustade vägar ger färre trafikolyckor.

Vad gäller spridningen av infektionssjukdomar – en risk som borde öka när turister och stora publikmassor samlas tätt – var frekvensen ytterst låg i Atlanta 1996, Sydney 2000, Aten 2004 och London 2012. Och i Peking 2008 minskade smittspridningen markant. (Förbättrad mathygien och proaktiv hälsovård framkastas som förklaringar, kineserna ville göra ett gott intryck på omvärlden.)

Coronapandemin har som bekant satt extra starkt ljus på just den aspekten av stora mästerskap, men siffrona är alltså lugnande.

Vad gäller de psykiska vinsterna, får läsaren nöja sig med en optimistik spekulation: “there may be immeasurable gains in public self-confidence and national well-being”. (Vinsterna i nationellt välmående och självbild kan bli omätliga).

Gott så. Om Sverige tar sig till minst semifinal, kommer jag att rida på en lyckovåg till hösten 2022, då fotbolls-VM i Qatar avgör. (Om inte Tokyo-OS blir ett svenskt magplask eller vi kraschar ur VM-kvalet, förstås!)

Ur spelarperspektiv ter sig EM givetvis radikalt annorlunda. Nervositet, stress. Oron att bli skadad, inte bli uttagen till match, klanta till det på plan, svika lagkamraterna. En enorm kraftuttömning under matcherna. Risken för förkrossande besvikelse som lurar runt varje hörn.

En fin inblick i några av spelarnas psyken ges i en SVT-dokumentär. Vi träffar mittfältslåset Albin Ekdal och våra mest kreativa offensiva krafter – Alexander Isak, Dejan Kulusevski och Emil Forsberg – i avspänd hemmiljö.

Jag fäster mig framför allt vid 21-årige Kulusevski, till vardags i storklubben Juventus i Torino (han är lagkamrat med Cristiano Ronaldo). Dejan är tydligen bokslukare. Han nämner David Goggins, en amerikansk ultramarathonlöpre och exmilitär som skrivit en internationell bestseller om sin livsresa: Can’t Hurt Me: Master Your Mind and Defy the Odds.

Goggins blev svårt misshandlad som barn, dras med flera kroniska sjukdomar, och har varit kraftigt överviktig: 150 kilo tung. Ur sina många motgångar har Goggins tydligen hämtat enorm livsenergi och fokus. Han menar att lidande adlar, och att det är ur stora misslyckanden stora framgångar föds.

Kulusevski själv betonar i tv-intervjun just misslyckandet som elitidrottarens ständiga följeslagare.

Jag ber att få återkomma till Goggins och lidandet. Men just idag nöjer jag mig med att ge er det här perspektivet på den unga, friska, sympatiska, kloka, superbegåvade mångmiljonären Dejan:

Grubblandes med näsan i böckerna över existensens grundvillkor, ser han sin karriär som kantad av misslyckanden.

Tänk på det när han stänker in 2-1 till Sverige i åttondelens andra förlängningskvart. (På passning från Isak.)

Erik Hörstadius