Medicinskt jäv och hur det påverkar din behandling

Här följer ett översatt gästinlägg av dr Jason Fung, kanadensisk njurspecialist och världsledande expert på periodisk fasta och LCHF:

Kliniska riktlinjer är i teorin mycket användbara, de samlar ledande experter för att hjälpa praktiserande läkare att hantera sina patienter. Experter tillbringar ofta årtionden på att forska inom ett enda kliniskt område. Praktiserande läkare, däremot, får ta itu med flertalet områden. En allmänläkare kan få ta hand om patienter med cancer, hjärtsjukdom och förlossningsproblematik inom loppet av en timme. Riktlinjer borde dokumentera de ”bästa behandlingarna” så att de därefter kan bli standard inom vården. Bra riktlinjer identifierar och sprider de mest vetenskapligt sunda råden som finns tillgängliga.

Därför är det extremt viktigt att ha koll på riktlinjernas integritet. Finansiella intressekonflikter bland artikelförfattare och sponsorer av riktlinjer kan potentiellt förvandla dessa riktlinjer till rena marknadsförningsverktyg för läkemedel och medicinska apparater.

Det är redan välkänt att dessa finansiella intressekonflikter är extremt vanliga bland läkare, de anses vara både utbredda och acceptabla. Partiska riktlinjer skadar patienter genom att exponera dem för läkemedel i onödan och försätter andra läkare i ett dilemma, eftersom de kan bli anklagade för att inte följa behandlingsstandarden om de inte följer de accepterade riktlinjerna.

Intressekonflikter

Många artikelförfattare med sunt förnuft har föreslagit, som försiktighetsåtgärd, att läkare som utarbetar riktlinjer inte får ha några finansiella intressekonflikter. På så sätt kan vi försäkra oss om att de verkligen representerar det vetenskapliga idealet inom medicin. Allmänheten förtjänar inget mindre. Inom evidensbaserad medicin existerar redan problemet att praktiskt taget all bra ”evidens” författas av läkemedelsindustrin. Negativa studier tenderar att bli försummade, positiva studier betonas starkt och får bred spridning. På så sätt är det viktigt att vidta åtgärder för att försäkra sig om att den ”bästa evidensen” är fri från finansiella intressekonflikter.

Läkemedelsindustrin avlönar läkare på många olika sätt. Ju mer framträdande status en läkare har, desto mer troligt är det att han/hon har fått betalt. Den vanligaste typen är arvoden för föreläsningar samt konsultarvoden. I den tidigare har ett läkemedelsföretag betalat en läkare för att hålla en föreläsning som nästan helt och hållet är skriven av ett läkemedelsföretag till en publik som består av andra läkare. Det är ren och skär marknadsföring, för vilken en läkare blir betald mellan 1500 och 2000 dollar. Inte dåligt för en timmes arbete, om man tar hänsyn till det faktum att han/hon inte ens behöver tänka på föreläsningen, göra en presentation eller ens veta vad som behöver sägas i förväg.

Den andra typen av mygel är konsultarvoden. Företaget betalar läkaren för dennes ”råd” som konsult för hur man ska marknadsföra ett läkemedel. Självklart behöver företaget inte bry sig överhuvudtaget om vad läkaren säger. Det är en möjlighet att ge dessa läkare två timmars reklam förklädd som konsultation. För detta får läkaren mellan 2000 och 5000 dollar. Det skiljer sig inte från de gratisbiljetter du får för att genomlida ett påtvingat försäljningssamtal från något företag som säljer andelslägenheter nära Orlando. Men läkare älskar dessa, eftersom de är mycket lukrativa, och de får lyssna på någon läkemedelsrepresentant som om och om igen säger till dem hur smarta och inflytelserika de är. Smicker kan få en att gå med på vad som helst.

Forskningmedel och hur de påverkar

Den lömskaste typen av korruption är pengar till ”forskning”. Även om det låter fantastiskt är det vanligtvis en dåligt förklädd muta. Vissa forskningsprojekt utformas med liten eller ingen akademisk tyngd. Universiteten som utformar dessa är välbetalda. Läkarna som deltar är välbetalda. Och det bästa av allt är att forskningsmöten regelbundet hålls på härliga destinationer som Wien och Hawaii. ”Forskare” bjuds självklart in för att delta och får alla utgifter betalda. Allmänheten ser bara att företaget donerat pengar till ”forskning” och att läkaren ”forskar”.

Liknande mygel sker varje dag, vid vartenda universitet. Har du någonsin undrat varför så mycket pengar dras in till hjärtsjukdom eller cancer eller diabetes och samtidigt undrat varför så få sanna medicinska framsteg görs? Tja, här har du sanningen. Det uppskattas att 80 procent av forskningsstudier citeras mindre än 10 gånger. Det är antalet gånger en annan forskare behövde läsa avhandlingen och anse att den var tillräckligt intressant för att referera till den. Mindre än 10 gånger innebär att enbart författarna själva behövde bry sig om att läsa igenom den.

På grund av den extraordinära makt som riktlinjer från nationella organisationer har (American Heart Association eller National Comprehensive Cancer Network, exempelvis) när det gäller att påverka praktiserandet av medicin, är det viktigt att dessa riktlinjer är fria från finansiella intressekonflikter. Föreställ dig din lokala skolstyrelse och förtroendevalda. Föreställ dig till exempel att skolorna i grannskapet styrdes av en ordförande som dessutom var betald konsult för ett företag som sålde marijuana. Nu går skolan ut och säger ”Att röka gräs är trots allt inte så dåligt. Faktum är att du bör röka på mer eftersom det gör dig snygg och smart.” Vore det acceptabelt?

Föreställ dig att det lokala planeringskontoret för grannskapet leddes av en man som fick betalt av knarklangare. Snart kommer det ett utlåtande som påstår att ”Knarkarkvarter, knarkodlingar och skydd av langare är fantastiskt bra! Vi borde skaffa fler”. Vore det acceptabelt? Vi har benämningar för denna typ av beteenden. Mutor, korruption, mygel. Inom den medicinska läran kallar vi det ”accepterat, utbrett och välkomnat”.

I båda fall finns det en tydlig finansiell intressekonflikt och båda fallen är totalt oacceptabla för att kommittémedlemmarna har valts ut i förtroende för att skydda allmänhälsan, men det verkar inte som att någon tar det här med intressekonflikter på särskilt stort allvar.

En undersökning fann att 71 procent av kommittéordföranden inom medicinska riktlinjer och 91 procent av de i styrelser generellt hade finansiella intressekonflikter! Eftersom dessa ledare bestämmer vilka som får sitta i kommittéerna så är det föga förvånande att ”det som ska komma att bestämmas (av de kommittéer som producerar riktlinjerna) redan har bestämts i och med valet av beslutsfattarna”. Med andra ord, fyller du kommittéerna med folk som älskar läkemedelsbehandlingar, då kommer riktlinjerna reflektera detta, även om enskilda kommittémedlemmar inte är överens. Att omvandla rå data till kliniska rekommendationer kräver användandet av subjektiva bedömningar, det är alltså av högsta vikt att människorna är opartiska.

Institute of Medicine har tydliga principer när det gäller riklinjer och artikeln påstår att vi har haft ”Två decennier av få, om ens några, framsteg”. Det är ett tydligt fördömande av läkarnas misslyckande när det kommer till självreglering. Akademiska läkare kan inte låta bli att frossa i den blodiga pengafontän som kommer från läkemedelsindustrin. De hjälper till att utforma riktlinjer för att möjligggöra stora inkomster för läkemedelsföretagen och fyller samtidigt sina feta plånböcker med fult intjänade kulor. Även när tydliga riktlinjer existerar för skapandet av kommittéer, kommer de att villigt trotsa dessa riktlinjer eftersom de inte upprätthålls och existerar i en förnekelsekultur.

År 2011 gick man igenom 130 riktlinjer för att se hur många som efterföljde 18 av 25 av Institute of Medicines kvalitetnormer. Vi talar alltså inte om någon perfektion. Medianen (av 18) var 8. Det är 44,4 procent. Det är ett ”icke-godkänt” i betyg, utan tvivel. De flesta riktlinjer som skrivs idag är inte värda den medicinska tidskriften de publiceras i.

Riktlinjerna påverkar den behandling patienter får

Det finns gott om bevisning för att finansiella intressekonflikter påverkar läkares uppfattning om läkemedel. Det är inte överraskande. Läkare är bara människor och faller lika enkelt offer för marknadsföring som alla andra. Men läkare erkänner inte att dessa intressekonflikter spelar någon roll i det medicinska beslutsfattande, när det är tydligt och väl bevisat att det är så. Kvalitativ evidens existerar som pekar på att riktlinjer spelar en nyckelroll i förespråkandet av MER vård, men inte BÄTTRE vård. Riktlinjer bör snarare ses på som marknadsföringsmaterial än vägledning för att förbättra sjukvården. Detta kommer direkt från den grundläggande korruption av de personer som skriver de sjuka rapporter som nu vägleder all klinisk medicin.

Jämfört med år 1999, den senaste gången en undersökning genomfördes, har inga förbättringar skett gällande kvaliteten på de skrivna riktlinjerna. Ingen minskning av korruption har skett under de senaste 20 åren och det är verkligen ingen inom den det medicinska området som gör några påtryckningar för större ansvarstagande. Varför? Alla de som kan göra påtryckningar får betalt av läkemedelsindustrin. Medicinska tidskrifter, universitet, professorer, läkare – samtliga betalas av läkemedelsföretag. Det är en fullkomlig travesti. Läkare tjänar bra på sitt yrke. Att acceptera befläckade pengar är inte acceptabelt. Läkemedelsföretag existerar för att producera läkemedel och sälja dem. De har inga intressekonflikter. Deras intressen är klara och tydliga för alla att se. Nej, det är läkarna som accepterar dessa pengar som måste ändra attityd.

Låt oss se närmare på några exempel.

US Preventative Services Task Force kom fram till att ett blodprov, PSA, INTE var användbart för att tidigt upptäcka prostatacancer. Jämför detta med American Urological Association, vars riktlinjer var fullsmockade med intressekonflikter, somm förespråkar undersökningen.

Fler undersökningar skulle innebära mer arbete för urologer, vars medlemmar utgör AUA och allt detta innebär mer $$$ för dem.

I ett annat exempel övervägde National Cholesterol Education Program (NCEP) år 2004 tre studier om primärprevention inför en eventuell uppdatering av kolesterolriktlinjerna, som senast uppdaterades år 2001.

ALLHAT-studien visade inga fördelar med statiner i primärprevention. PROSPER-studien visade att äldre personer (>70 år) utan bevis på sjukdom inte fick några fördelar av statiner. ASCOT-studien visade inga fördelar i primärprevention bland kvinnor. Trots detta utökade uppdateringen av NCEP år 2004 indikationerna för behandling med statiner. VAD TUSAN? Allt blir mycket tydligt när vi tittar närmare på vem det var som utformade de partiska riktlinjerna. I de fall företag betalar läkare en massa $$$, skriver de fina saker om vilka patienter som bör medicineras, vilket i sin tur innebär mer $$$ för företagen. År 2001 hade samtliga 14 kommittémedlemmar finansiella intressekonflikter. År 2004 hade 8 av 9 (89 procent) av medlemmarna intressekonflikter. Bra… För läkarna och läkemedelsindustrin, det är en win-win situation. Läkare tjänar mer pengar, läkemedelsindustrin tjänar mer pengar. Vem förlorar? Alla andra. Fler patienter som tar läkemedel som inte gör dem friskare, utan bara utsätter dem för onödiga biverkningar.

Det sista exemplet kommer från användandet av antidepressiva läkemedel.

Återigen noterar vi att NICE-riktlinjerna, som inte har några röda flaggor för intressekonflikter, uttalat avråder FRÅN antidepressiva läkemedel. Å andra sidan ÄLSKAR American Psychiatric Association, som år 2010 uppskattas ha fått 14 miljoner dollar i finansiering från läkemedelsföretag, antidepressiva läkemedel och tycker att de borde delas ut som godis på Halloween. Din mamma dog – du behöver läkemedel! Din hund är sjuk – du behöver läkemedel! Du har äktenskapsproblem – du behöver läkemedel!

Anledningen till att allmänheten inte litar särskilt mycket på läkare är rätt enkel. Vi är inte särskilt trovärdiga. Några ruttna äpplen förstör vårt rykte. Det är dags att få ett slut på myglet.

Lösningen är mycket enkel. Om du skriver en riktlinje – då bör varken organisationen eller en enskild individ få pengar från läkemedelsindustrin. Detta är redan verklighet i praktiskt taget alla andra typer av samhällsnytta.

Vi tillåter inte att politiker tar mutor. Vi tillåter inte att stadstjänstemän tar mutor. Vi tillåter inte att skolstyrelser tar mutor. Varför ska vi då tillåta att läkare, universitet och professorer gör det?

—
Dr Jason Fung

Populära videor med dr Fung

 

Tidigare med dr Fung

Alla tidigare artiklar av dr Jason Fung

Mer med dr Fung

Dr Fung har sin egen blogg på intensivedietarymanagement.com. Han är också aktiv på Twitter.

Jason Fungs bok The Obesity Code finns tillgänglig på Bokus.

Hans nya bok, The Complete Guide to Fasting, finns också tillgänglig på Bokus.