Pizzakärlek
Vi har spanat in varandra rätt länge nu, jag och LCHF-pizzan. Flirten inleddes när jag för ett par år sedan mer på allvar närmade mig lågkolhydratvärlden. Detta i min allt mer desperata iver att förstå varför jag – som gillade att träna och på så många livsplan uppvisade såväl stark karaktär som förändringsvilja – bara blev tjockare.
Kanske fanns det mer komplexa förklaringar än de som kom från gängse dietister och läkare och överviktsprofessorer och vissa moraliserande kompisar: Du äter för mycket och rör på dig för lite…
Diet Doctor blev snabbt en av de självklara nedslagspunkterna i jakten på ny kunskap. Kunskap om hormoner och metabolism; om all usel forskning som styr tanken åt fel håll och piskar upp ogrundad fetträdsla; och om koststrategier som bevisligen varit långsiktigt framgångsrika. Et cetera.
En annan upplevelse av Diet Doctor var att sajten ju formligen dignar av förföriska och vackra bilder på tusen sinom tusen maträtter. En av de verkliga skönheter jag tidigt la märke till var LCHF-pizzan. Men jag var länge för blyg för att ta det första steget och tydligt visa denna lockande ugnsbakade klassiker: Jag vill ha dig!
Just pizza är särskilt intressant, eftersom det är en så central kolhydratkälla i en hel massa länder. Inte bara räknat i kvantitet, utan också för att den representerar så starka känslovärden.
Pizza funkar perfekt både som fredagsmys och tröstmat (comfort food). Hur blir man poppis hos sina barn? Man lovar pizza till middag. Och det nyförälskade paret i en romantisk komedi, vad beställer de? Hämtpizza.
Pizza är i princip alltid gott. Under min skoltid gick ett jubel genom korridorerna de få tillfällen pizza stod på matsedeln. Vidare är det ett roligt ord. Säg ”pizza” högt! Visst blir man glad av att säga pizza!
Pizza för dessutom tankarna till Italien, som i mångas ögon är livsnjutarlandet nummer ett. Italien med sin sol och rika natur, med berg och hav och böljande landskap; med sin goda mat, förstås; med sin fotboll och opera och kulturhistoria; med sina känsloutlevade storfamiljsmiddagar och eldiga latinska älskare och mörkögda skönheter – perfekt klädda när de inte är avklädda.
På Nyheter24 läser jag, när jag googlar, att enligt en undersökning blir nio av tio svenskar lyckliga av bara tanken på pizza. (Bonusinfo från samma artikel: Den person som 2018 beställde flest pizzor under året via en app, beställde hem 260 stycken.) Kontentan är, att om LCHF-köket kan göra framgångsrika inbrytningar i pizzariket, så skickar det en utomordentligt kraftfull signal till lågkolhydratsskeptiker: Man behöver inte vara en glädjelös och livsförnekande asket för att äta LCHF!
Den största LCHF-matkategorin handlar givetvis om eliminering. Ja till kött, fisk, ägg, grönsaker med mera. Men inga dignande fruktkorgar, inte godis eller glass eller kakor. Och självfallet inga stärkelseorgier i form av pasta, ris, potatis. Eller pizzabottnar!
En annan kategori handlar om att få till det söta med mer eller mindre nollkolhydratiga sötningsmedel. Här kan ni läsa om min och yngsta dottern Almas experiment med LCHF-brownie, där stevia fick ersätta vanligt socker.
LCHF-pizza representerar ännu en delkategori av lågkolhydratmaten. Nämligen den kategori där i och för sig välkända ingredienser dyker upp i ny funktion. Nyligen gjorde jag till exempel succé hemma med parmesanpimpat blomkålsmos. Det vill säga den kolhydratfattiga blomkålen fick ersätta den kolhydratrika potatisen.
Men nu var det alltså dags för mig och LCHF-pizzan att äntligen bli fysiska med varandra. Alma var med även denna gång, fast vid detta tillfälle bara som smakdomare. Pappa Pizzabagare fick stå ensam i köket.
Jag hade fastnat för receptet på Fathead-pizza, i alla fall vad degen beträffar. Eftersom både jag och Alma är svårt förtjusta i spenat och salami, så fick receptets köttfärs stryka på foten till förmån för nyss nämnda egenvalda toppings. Men det viktiga i experimentet handlade förstås om pizzabotten. Skulle jag få till den med mandelmjöl istället för vetemjöl?
Så här lyder degreceptets ingredienslista: 175 g riven ost. 2 msk färskost. 1,75 dl mandelmjöl. 1 tsk vitvinsvinäger. 1 ägg. ½ tsk salt. Eventuellt lite olivolja. Jag hade ingen vitvinsvinäger hemma, hällde i några droppar röd balsamvinäger istället. Den rivna osten var prästost, det var den jag hade hemma. Degen blev lite väl blöt och kladdig, så jag tillsatte en extrados mandelmjöl. Ner på plåt. Platta till. Sedan 200 grader i cirka 10 minuter. Ut ur ugnen. På med (hemlagad) tomatsås, innehållandes lite champinjoner och rödlök). Plus salamin, bladspenaten – och mozzarella. Ytterligare cirka en kvart i ugnen.
Under denna kvart kände jag en stigande oro över att Alma skulle tycka att degen smakade för ostigt. Sejf-kokade därför lite makaroner. Vilket ju kunde vara ett smart sätt att rädda kvällen, utifall hon skulle ogilla LCHF-pizzan, eftersom det fanns kvar av tomatsåsen.
Kära läsare. Nu ska jag inte dra ut på spänningen längre. Jag ger ordet till Alma: ”Pappa, det var jättegott, kan vi inte göra det här snart igen? Och då måste vi bjuda Nadja! (storasyster)”
Dagen efter bad jag Alma om uppföljande kommentar. Hon sa då att hon känt sig mätt länge på LCHF-pizzan – och att den verkligen var väldigt god! Gott och mättande och mersmak… EN FORMIDABEL SUCCÉ, ALLTSÅ!
En liten note-to-self här på slutet. Alla kanske inte gillar den väldigt ostiga smaken på degen. Därför ska jag, när vi bjuder Nadja, göra två varianter på pizzabotten. Dels den vi gjorde nu. Dels en med minimal ostinblandning.
Men detta kommer ej att ske i närtid. Nu har jag nämligen färdigt startdatum för mitt carnivoriska äventyr, då all mat ska komma från djurriket. Från och med i övermorgon, den 17 februari, blir det under några veckors tid varken mandelmjöl, tomat eller bladspenat. Men desto mera ost, om jag känner mig själv rätt.
