Reflektioner från ett universum, del 2

I mitt första inlägg om Low Carb Universe 2019 som gick i mål på Mallorca förra veckoslutet, skrev jag om hur rik och komplex den här världen är. Den som handlar om att genom ett lågkolhydratsprisma förstå och förbättra våra psyken och kroppar.

Ett fint exempel på det ägde rum när jag efter min föreläsning – som handlade om hur jag vann Biggest Loser Vip 2018 genom en strikt LCHF-approach – hamnade i samtal med fyra damer. En bodde i England och var av indiskt ursprung. Hon hade gått ner över tio kilo med LCHF. En var en 75-årig svenska, numera boendes på Mallorca. Hon hade hittat lågkolhydratkost efter att ha drabbats av cancer mitt i livet. Men hon satte frågetecken för mycket av det vi low-carbare äter. Exempelvis menade hon att det mesta kött vi äter innehåller alldeles för mycket antibiotika och rester av dåligt foder och annat skräp för att vara nyttigt. Själv höll hon egna slaktfår uppe i bergen, kemiskt “rena”. En var en amerikansk tandläkare, Brenda, också hon under livsresan drabbad av svår sjukdom som nästan dödade henne. Och en var en svensk trebarnsmamma som lidit mycket av bland annat bipolär sjukdom och lyckats stabilisera sitt psyke genom att äta lågkolhydratkost. Hon hade också väldigt positiva erfarenheter av en rent carnivorisk diet – men konstaterade att en sådan inte är helt lätt att upprätthålla om man är en barnfamilj med ett normalt socialt liv.

Trebarnsmamman invände en smula mot den 75-åriga damens skepticism mot det kött som inte är superekologiskt. Själv hade hon handlat sitt kött i vanliga butiker och hade aldrig känt sig så pigg och humörstabil som med den kosten. Samtalet kretsade, som ni redan anat, mycket kring de mer eller mindre giftiga substanser maten och livsmiljön lågintensivt pumpar i oss. Är det okay att lägga lunchmaten i plastlåda? Hur påverkar oss slaktdjurens foder; och de bekämpningsmedel som används i grönsaks- och spannmålsodling?

Knepiga frågor. Det är inte speciellt svårt att forska sig fram till att cyankalium är giftigt och att rökning ökar risken för lungcancer. Men lågdosexponering av det och det ämnet under många är… hur påverkar det kroppen? Hur samspelar alla olika substanser med varandra i våra kroppar? Vi får ju oss så många ämnen: genom huden, födan, andningen… Den amerikanska tandläkaren Brenda kunde ju mycket väl ha blivit sjuk av de substanser och/eller den röntgenstrålning som är en del av hennes jobb.

Jag bad om ett enkelt råd att följa. En av damerna sa då skämtsamt: – Använd inte makeup. Jag lovade att lyda. Hur som helst: det här med vår livsmiljös eventuella toxiskhet, är något jag framöver mer kommer att uppmärksamma.

Så till några av föreläsningarna. Engelske tandläkaren och hälsodebattören James Goolnik berömde hotellet – underbara Espléndido – för att det så omsorgsfullt tagit bort alla sockerfällor. Men. Han sågade gratistandkrämen i rummen. Den innehöll en substans som ger en söt smak, vilket tydligen kan trigga smaklökarna att kräva socker resten av dagen. Goolnik berättade att det är socker och stärkelse som matar de dåliga bakterierna i munnen – i synnerhet socker – medan en ketogen mathållning inte gör det. Dessa bakterier producerar syra, som angriper tänder och tandkött. En i publiken – jag har för mig det var Brenda – berättade att hon ibland sa till barn som krånglade med tandrengöring: ”Vill ni ha bakteriebajs i munnen?! Det brukade tydligen ta skruv, och Goolnik uppskattade synbarligen den publikkommenatren.

Elektrisk eller manuell tandborste? Båda funkar, men borsta inte för hårt! Och borsta inte direkt efter syraattack utan vänta en halvtimme, annars gnuggar man in syran. Drycker att passa sig för ur syraaspekt är bland annat juice och vin och kolsyrade drycker. Sprit är bättre. Värst i klassen är hett vatten med citron i.

Goolnik berättade också att man nyligen hittade 300 år gamla skelett i East London. Tandhälsan visade sig vara bättre än hos nutidsmänniskan. Då låg den genomsnittliga sockerkonsumtionen på 1,8 kilo per år. Idag ligger den på 23 kilo! Ett av många bra argument för lågkolhydratkost.

Tjeckiske diabetesexperten Jan Vyjidak berättade att cirka 500 miljoner människor på jorden lider av typ 2-diabetes, och att vårdkostnaderna beräknas uppgå till 700 miljader dollar. Och tyvärr pekar kurvorna upppåt. Ett skäl till detta är den monumentala dumhet som fortfarande råder inom stora delar av vården. Vyjidak har mött läkare som tvärsäkert hävdar att hjärnan behöver minst 100 gram kolhydrater om dagen. Detta är dubbelfel. Dels eftersom kroppen själv kan producera erforderligt blodsocker genom processen glukoneogenes, dels eftersom hjärnan till stor del kan drivas av den egentillverkade fettmolekylen ketonkroppar.

Särskilt sorgligt är att kunskapen om diabetesbehandling genom kolhydratundvikande började växa fram redan i slutet av 1700-talet. Ät kött och fett. Fasta. Det var råd som formulerades redan 1797 av skotske militärläkaren John Rollo och levde vidare genom läkargenerationerna. Fram tills den moderna pillerindustrin körde över dessa rön, stärkt av dålig vetenskap om att fett och kött skulle vara skadligt. Lyckligtvis rullas det det nu ut studie efter studie över framgångsrik behandling av typ 2-diabetes med lågkolhydratkost.

Själv satt jag förstås och tänkte på min medtävlare i Biggest Loser Vip, Carl-Jan Granqvist som efter tre veckor på slottet, märkbart piggare och smalare, kunde sluta ta sin diabetesmedicin. Anledningen: spänstiga promenader och lågkolhydratkost.

Och apropå kött och fett. Amerikanske Craig Emmerich – gift med ketostjärnan Maria Emmerich, vars föreläsning jag inte hinner gå in på här men vars superbrownies omnämndes förra veckan – visade övertygande hur våra kroppar fysiologiskt är anpassade till ett högt köttintag. Vi kan exempelvis inte utvinna energi ur cellulosa, till skillnad från jordens växtätare. Och för att få i oss det livsnödvändiga proteinet B12, behövde stenåldersmänniskan äta djur. (Medan dagens veganer ju har tillgång till tillskott.)

Emmerich påminde också om att växter inte kan springa… och därför måste utveckla andra skydd för att inte alltför lättvindigt bli uppätna! Att smaka bittert, genom exempelvis tanniner, kan avskräcka hungriga djur. Och ta teobromin, som finns i kakao. Hundar, katter och hästar kan förgiftas av det ämnet. Och lektiner – rikligt förekommande i baljväxter – kan som bekant orsaka allsköns matsmältningsproblem. Kemisk krigföring, helt enkelt. Och varför behöver kossor fyra magar för att processa sin mat? Uppenbarligen är den inte speciellt lättsmält. Poängen är att växter inte alltid är så oskyldiga som de ofta ser ut. Fråga en glutenallergiker!

Jag hinner alltså inte gå igenom alla föreläsningar i den här texten, men vill avslutningsvis nämna engelsmannen Darryl Edwards, författare och hälsocoach. Som du för övrigt kan kolla in på Ted Talks, där han levererat en succéföreläsning om varför lek är mer hälsobefrämjande än gympass. Edwards betonade rörelse och spontanlek för inte minst barn. Han berättade att man studerat hur många minuter ett fotbollstränande barn faktiskt springer efter bollen under en tvåtimmars lagträning. Cirka 20 minuter. Resten är väntan och instruktion. I den fria leken, däremot, rör sig barnen mycket mer. Vidare gynnar den fria och icke-vuxenstyrda leken förmågor som kreativitet och konfliktlösning. En sorglig siffra vi fick med oss från Darryl: 1975 sprang barn 1,5 kilometer hela 90 sekunder snabbare än dagens barn.

Föreläsningen avslutades med att vi fick teama upp oss med den som satt bredvid och dels bryta arm hoppandes på ett ben, dels göra den typen av handklappslek som är så vanlig hos småtjejer. Dock behövde vi inte sjunga någon ramsa… Min “lekpartner” blev amerikanen Levi Sauerbrei, äkta make och poddproducentpartner till karismatiska Eve Mayers, som i sin föreläsning berättade hur fasta hjälpt henne att dels kontrollera vikten, dels få någorlunda balans i sin sjövilda, högenergiska entreprenörshjärna.

Eves poddprat med mig – inspelat i augusti – kan ni lyssna på här.

Jag var hög på ketos under inspelningen, tänk på det om ni tycker jag är lite väl babblig…

Erik Hörstadius