Saken är biff, del 3: köttet och djurens väl

Eftersom jag upplevt det som lite mentalt stressande att inte få i mig C-vitamin – till slut kommer väl skörbjuggen, tänker jag mig – och eftersom jag inte äter tillskott, har jag under senaste veckan tryckt i mig duktigt med både nöt- och kycklinglever, vilka ju innehåller en hel del C-vitamin. Jag har också tagit reda på att den läckra korven salsiccia tydligen i normalfallet är dopad med askorbinsyra (C-vitamin).

Idag är stunden inne att närma sig frågeställningen: Är det verkligen moraliskt rätt att döda andra levande varelser för att äta dem?

Först en observation. Köttätande kräver inte per definition aktivt mördande. Man skulle kunna äta as och road-kills och nöja sig med det. Men det är vi ju få som gör. En köttätare accepterar alltså att han/hon själv, eller en lejd mördare (jägare eller slaktare), skjuter eller hugger eller elektrochockar eller skär halsen av en kännande, lidande varelse. Jag hyser en stor förståelse för dem som kastar en moralisk förkastelsedom över den handlingen. Och vem vet, kanske kommer framtida människor att uppfatta dagens djurätande som barbariskt?

Men i den framtiden lever inte jag. Tvärtom är jag kulturellt kopplad bakåt i tiden till de tusentals människogenerationer som haft kött på menyn och som i många fall funnit detta förenligt med strävan att vara en god människa. Förvisso har vissa djur ratats. I Indien är kon helig, judar och muslimer avstår från fläskkött och i Sverige kryllar det inte direkt av entusiastiska hund- och kattätare. Men generellt har en majoritet av mänskligheten hållit sig med en positiv syn på djurdödande i syfte att äta djuret. Oj, har vår julskinka rymt?! Då har vi rätt att fånga den och konsumera den med senap och ströbröd.

Är den etiska frågan härmed avklarad? Självklart inte. För det är ju skillnad på att döda och döda. Det kan ske med både den allra största omsorg och fullständig likgiltighet; eller rent sadistiskt. Och innan djuret dör har det ju levt. Och detta liv har då varit ett mer eller mindre meningsfullt och njutningsgenererande och lidandefritt liv. En frisk, svensk älg som plötsligt får ett perfekt GW Persson-skott i hjärttrakten en krispig oktobereftermiddag, har troligen levt ett bättre liv än en höna som halvt ihjälhackad i trånga burar till slut möter sin skapare på ett ångestmättat löpande band-slakteri. Och även om jag är svårt förtjust i gåslever, så är själva tillverkningen ingen smaklig process. Tekniken kallas gavage: ett antal gånger per dag körs ett rör ner i halsen på ankorna/gässen och de pumpas fulla med en kolhydratstinn fodermassa. (Det finns faktiskt gåsleverproducenter som tillämpar mer ”humana” tekniker, vilka bygger på fritt ätande för djuret. Etiskt mycket bättre, förstås.) Vilda djur har det inte heller alltid så mysigt. När en lejonhanne börjar bli gammal och tappar tänderna, väntar svältdöden eller lynchning av yngre hannar.

Hur tänker jag då i min vardag? Etiketten Svenskt kött fungerar ganska bra på mig. Sverige har troligen världens mest omfattande djurskyddslag. Tack vare, bland många andra, nationalhelgonet Astrid Lindgren, som var ju bra på att flytta fram positionerna för djurskyddet. Liberala politikern Marit Paulsen ska också hyllas i sammanhanget.

I Sverige råder ”lagkrav på att grisar ska kunna ha halm för att kunna böka runt, att alla kor och får går på bete och att våra djur har större ytor att röra sig på när de vistas inomhus och att slakt alltid sker med bedövning” (svensktkott.se). Dessutom är antibiotaikaanvändningen låg.

Men visst köper jag kött från annat håll, exempelvis lamm från Nya Zeeland. Jag har inte studerat närmare hur de har det, men visst är det lätt att sluta ögonen och för sin inre blick frammana bilden av en lycklig fårskock mumsandes frodig grönska mot fonden av blyertsgråa berg, lövrika träd och en mäktigt framforsande flod i ett majestätiskt Sagan om Ringen-landskap?

Hoppas detta inte låter alltför oseriöst. Jag vill verkligen att djuren ska leva bra – eller i alla fall anständiga – liv; och sedan slaktas skonsamt. Men många konsumentbeslut gör vi ju ”med magen”. Vi har inte alla fakta på bordet, det är mänskligt.

Hur töjbar moralen faktiskt är gällande djurs lidande, har visats i en rolig studie av av forskaren Steve Loughnan på Melbourneuniversitet. De som föredrar att äta fisk framför kött, tenderar att sätta fiskar relativt lägre på en medvetande- och lidandeskala över olika djurarter. De som föredrar kött resonerar tvärtom. Men inte nog med det. Vad man tidigare ätit under dagen påverkar uppfattningen om djurets medvetandepotential. De som nyss åt nötter visade en högre tilltro till kossors medvetande än de som nyss åt biff. Vi är alltså skickliga på att inbilla oss fakta om djurens lidande som passar våra egna syften.

Hur som helst kan man väl säga att jag ansluter mig till den så kallade djurskyddsideologin. Enligt denna är det okay att avända djur till mat, experiment, kläder och till och med underhållning – men att det måste ske utan onödigt lidande. Att denna inställning av djurrättsaktivister avfärdas som speciesism (”rasism” mot djur) har jag förståelse för.

Jag har heller inga problem att följa tankegångarna hos den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer, som granskat djurindustrin och påvisat det utbredda och fruktansvärda lidandet. ”Hur säker behöver jag vara?”, frågar han sig. ”Är den selektiva allätarens strategi ’naiv’ på ett sätt som vegetarianism inte är?”

Det vill säga, vi kan laborera med Krav-märkt och andra etiketter; vi kan hoppas på att övervakande myndigheter gör sitt jobb; liksom att medier uppmärksammar och kritiserar undermåliga produktionsförhållanden. Men dödandet av djur kommer att orsaka lidande, det vet vi. Och om vi inte bara köper kött av lokala bonden eller jagar vårt kött själva, kommer vi att agera med ett visst mått av osäkerhet när det gäller lidandekalkylen.

Här får ”det moraliska försvaret” bli: bättre med halvmedvetna konsumenter än omedvetna… Fast återigen. Hur kommer kommande generationer att döma oss? Någonting gnager i mig här… Men biff och anka och sashimilax är för gott och nyttigt för att jag ska låta det där gnagandet ta allt för stor plats i själen.

Sedan är det ju inte så enkelt som att vegetarianen icke orsakar djuren lidande. Matthew Evans är en författare som i boken On Eating Meat berättar att 40 000 ankor dödas varje år för att skydda Australiens risproduktion, och att en miljard möss förgiftas för att skydda veteproduktionen i västra Austtralien.

När du ser GW med älgstudsare ser du en djurmördare, det förstår alla. Men det gör du alltså även när du ser en bonde. En massmördare! Och sätt bonden i en skördetröska, så är det inte roligt att vara kanin eller sork eller fågelunge på den åkern, ska du veta. Och då har vi ännu inte ägnat en enda tankesekund åt alla de insekter som får stryka på foten när vi människor odar spannmål och grönt. Medan en enda älg – lycklig till sin sista sekund – faktiskt kan föda en människa flera månader.

Det är alltså svårt att hitta moraliskt oskyldig matproduktion. Livet består – på detta som på så många andra områden – av grå kompromiss.

Erik Hörstadius

Övriga delar i serien

Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Saken är biff, del 2: köttet och klimatet

Saken är biff, del 4: allt kött är hö

Saken är biff, del 5: Jo, men hur mycket biff?