Saken är biff, del 4: allt kött är hö

Men som nästan alltid i kriser finns även positiva saker att ta fasta på.

Vi blir snabbutbildade i det alltid närvarande hotet pandemi, bara det en bonus. Vissa slarvers kommer att bli permanent bättre på att tvätta händerna – gillas! Och när vardagen nu ställs om till mindre riskfyllt beteende – som att folk uppmanas jobba mer hemma – kanske vi blir mer kreativa i största allmänhet när det gäller att utmana konventionella sätt att organisera livet. Måhända upptäcker nu allt fler att jobbmöten ofta är komplett onödiga. Eller att de pågår för länge och har för många deltagare. Eller att de går att genomföras via video.

Jag tänker mig också att en viss ödmjukhet inför själva existensen frammanas, liksom ett ökat medvetande om hur beroende av våra medmänniskor vi faktiskt är. Ingen människa är en ö. Vi är alla celler i samhällskroppen. Och min Alma, hon håller tummarna för möjligheten att i likhet med norska och danska barn få skippa skolan!

Mot den här bakgrunden av globalt ödesdrama, känns det inte futtigt att skriva om carnivorisk kost? Ja och nej. Ja, eftersom det faktum att jag skippat grönsaker ett tag ju inte känns som breaking news, direkt! Men också nej. Det känns inte futtigt alls. Livet får inte handla bara om corona, vi människor har bredare register än så. Plus att det troligen är improduktivt att hela tiden fokusera på hot och risk och mörker och framtidsrädsla.

Vidare finns det konkreta medicinska implikationer av carnivoriskt ätande. Som ju – jag vill påminna om det – är en gren av LCHF. Till exempel är dödligheten i corona sannolikt högre för personer med typ 2-diabetes eller kraftig fetma än för normalviktiga personer utan diabetes. Och ni följare av Diet Doctor vet ju att argumenten är överväldigande för att LCHF kan mildra eller få bort dessa problem.

Sedan har vi effekterna på immunförsvaret. Många carnivorer har mönstrat på denna ätregim för att få bukt med autoimmun sjukdom. Och även om forskningen kring långsiktiga effekter av carnivorisk kost hittills är ytterst tunn, så tyder mycket på att åtminstone vissa individer omkalibrerar immunsförsvaret till det bättre när vegetabilerna ratas. Världen runt finns en mängd individuella framgångshistorier på området. Jag känner flera av dem personligen.

En vanlig tvåfasraket är att man börjar med LCHF – inklusive lågkolhydratvegetabilier – och upplever viss förbättring. Men det är först i och med fas 2 – övergången till helt igenom animalisk kost – som problemen verkligen försvinner.

Rubriken till dagens krönika har jag snott från den vackra psalmen En vänlig grönskas rika dräkt, i vilken en av verserna lyder:

Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma

Den gängse tolkningen – givetvis mycket rimlig – är att frasen handlar om livets förgänglighet. Och i corona-tider påminns vi verkligen om detta.

Men om man är på det humöret, kan man ju unna sig att skruva till tolkningen… Låt frasen ”Allt kött är hö” stället blir en glad slogan om den carnivoriska kostens näringstäthet! För när vi äter kossan, äter vi ju också det kossan ätit. Det vill säga vegetabilier. Eller åtminstone en massa nyttigt från vegetabilierna. Och ser vi till att också äta kossans lever, får vi i oss även c-vitamin. Mer om detta här: Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Och apropå C-vitamin. Jag har läst och hört ett flertal carnivore-experter hävda att behovet av C-vitamin – liksom för övrigt A-vitamin – minskar när växtriket försvinner från tallriken. Bevisföringen är lite krånglig, jag hoppar över den, men det skulle kunna förklara de studier som visat på högre halter av C-vitamin i kroppen hos strikta LCHF:are jämfört med normalätare.

Och så några ord om ost, min nemesis… Ost har under nästan hela mitt liv utgjort en mycket svår frestelse. Och nu när jag under en period plockat bort allt grönt ur kosten, plus raps- och olivolja, har jag – till en början nästan omärkligt för mig själv – ökat ostkonsumtionen. Med resultat att jag vissa dagar smaskat i mig väldigt många kalorier.

En vecka, av mina snart fyra carnivoriska, levde jag utan ost. Då gick jag tydligt ner i vikt. De andra har jag stått still eller gått upp. DET ÄR ALLTSÅ OSTENS FEL! (Eller snarare mitt eget, som är så dum att jag går och köper en massa ost.) Och mycket riktigt varnar många carnivore-experter för ost om man har svårt att hålla/nå önskad vikt.

Ett skäl till att jag ätit mycket ost, är att jag velat ha smakvariation. Utan grönsaker krymper ju den kulinariska upplevelsepaletten. En annan nackdel jag upplevt med carnivorisk kost, är att den gör det svårare att svulla. Ja, jag erkänner, ibland vill jag svulla… Känna att magen verkligen är full. Och då är grönsaker ett kanonredskap. Jag menar, broccoli innehåller ju endast en tjugondel så många kalorier som smör.

Nu är det sagt. Jag saknar mitt hö (mina grönsaker). Jag kommer därför att avbryta min carnivoriska resa. Jag har ju inte heller, vad jag vet, autoimmuna problem som triggas igång av livsnjutarprodukter som avokado, spenat, olivolja, blåbär, squash, aubergine, broccoli et cetera.

Dock är min artikelserie inte slut. Ett inlägg till blir det, och det kommer att handla om protein. Har jag som LCHF-ätare varit onödigt rädd för ett högt proteinintag? Ja, i vissa carnivoriska kretsar skulle man definitvt hävda det. I så fall väldigt goda nyheter. Kött och fisk och skaldjur är ju galet gott och dessutom mättande. (Till skillnad från dig, Kära Ost.)

Vi hörs.

PS. Någon som studsade över att jag normalt konsumerar rapsolja? Det är en produkt som är ”under utredning” hemma hos mig. Driver den inflammation? Förhoppningsvis blir det en text i ämnet under våren.

Erik Hörstadius

Övriga delar i serien

Saken är biff, del 1: köttet och hälsan

Saken är biff, del 2: köttet och klimatet

Saken är biff, del 3: köttet och djurens väl

Saken är biff, del 5: Jo, men hur mycket kött?